Segerhatten. (del 22)

Det är söndag kväll den femtonde december tjugohundra tretton. Jag känner mig ensam. Utelämnad trots att det är jag som är ute och förlustar mig på min resa ut till Europas sydligare nejder. Jag häller upp ett glas riktigt surt vin som jag och Erland handlade på stormarknaden i grannbyn. Ansiktet ger ifrån sig en skrynklig grimas av olust när det vita vinet ringlar sig in i min mun. Syran nästan bränner i munnen.

Jag tänker igenom de dagar som passerats med Erland som min gäst. Det var stort att kasta sig i ett plan från Göteborg via Paris till Faro i Portugal och därifrån med en hyrbil till Spanien för min skull. Vänner gör sådant för varandra. Jag känner hur nära det är till att den första tåren skall kasta sig på sin våghalsiga färd nedför min kind. Jag hör hur jag snyftar till.
Tankarna går tillbaka till årets luciadag. Trettonde december som varje år.
Just detta år blev det deltagande i den minsta golftävlingen någonsin. Tävlingen utlystes av golfföretaget som skötte golferiet på denna resa. Vi var två anmälda. Jag och Erland. Insatsen var tio euro. Den som vann fick en vinnarmössa, lite vin och ett presentkort värt tusen kronor som bara kunde investeras i en framtida golfresa. Tvåan fick lite vin. Ett generöst prisbord för världens minsta golftävling. Jag log för mig själv. Tävlingen hade varit lite orättvis till min fördel. Erland kom från ett uppskruvat arbetstempo och var full av stress i kroppen. Han använde det uppskruvade tempot i sin sving. I den hastigheten är det få människor som ens träffar bollen. Inte ens de som verkligen kan. Inte i det tempot. En av många saker som är fascinerande med golf är att det nästan är omöjligt att kunna förändra sitt spel under en pågående rond. Det spelade ingen roll vad jag än sa till Erland eller vad Erland än själv tänkte. Han fullkomligt förvandlade en framåtriktad, rytmisk, lugn rörelse i gelé till en karateliknande explosion i tyngdlöst tillstånd i syfte att träffa bollen och förflytta den. Ibland träffade han den. Ibland hittade vi den. Det är såna gånger man inser hur snett en boll kan flyga. Jag ser på min röda segerhatt med ett presentkort instucket i hatten. Jan vann. Jag hade blivit lika glad om Erland hade vunnit.   

Jag lutade mig tillbaka i soffan och blundade. Jag var nöjd att boken tagit några steg framåt trots att Erland hälsat på. Det var ju så när man var morgonpigg. Man fick en del egen tid varje dag. Energi och inspiration hade jag varit fullpumpad av tack vare den säregna Erland-Mode som jag var försatt i under hans besök. Imorgon skulle det bli allvar. Det var då jag skulle göra upp med Gunvor af Dufva. 

Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Canadensaren. (del 21)

Efter intensiv luciahelg med tre dagars golfande tillsammans med Erland stod han plötsligt framför mig med nerpackade klubbor och en resväska fylld med smutstvätt efter svettiga dagar på de gröna gräsytorna på golfbanorna på resorten. Efter en promenad ner till den hyrda bilen, en varm och vänskaplig kram och en tår på kinden vinkade jag medan han rullade iväg norrut mot Portugal och flygplatsen på Faro. En lika stor tomhet fyllde min kropp när bilen med min vän försvunnit i fjärran, som den kraftfulla känsla av helhet som hade dykt upp tillsammans med Erlands ankomst. Ensamhetens elaka tungor kramade hårt om mig och tvingade mig till en ledsenhet helt utan egentlig anledning. Med tunga steg vandrade jag tillbaka till den ensamma, lilla lägenheten och tvingade mig att sätta mig ner bakom min dator som väntade troget på mig och mina ord. Orden började sakta komma ut i samma takt som de ledsna tankarna som uppkommit av Erland åkt iväg flyttade ut.

Det var den sista lördagen i maj. Det var fortfarande högvatten i både Kaunis- och Aareanjoki. Båda åarna fyllde fortfarande på med mer vatten i älven än vad älven egentligen själv ville ha, för att få lite lugn och ro. Aareanjokis källflöden var vid det mytomspunna snöberget, Lumivaara. Det var verkligen inget berg av snö, men det var ett högt och ståtligt berg som både fick tidig snö på hösten och förlorade sin snö sent på våren. Den snö som smälte sent på Lumivaara samlades i små bäckar, som sedan urminnes tider sökte sig ner för berget bland stockar och stenar i en väldig fart, som om vätskan var fylld av all den stress snön kände eftersom den inte längre fick finnas till. På något sätt förstod jag snön. Alla små, små bäckar, förvandlades med en magisk trollkonst till en å som i detta fall hette Aareanjoki. Ån tänkte inte ens två tankar, utan kastade sig direkt ner mot havet. Den första bilvägen som vattnet mötte hade fått sitt namn efter platsen som vägen slutade på, Kursu. Kursuvägen blev det. Vägen hade bara skapats så att de stora skogsbolagen kunde köra långt ut för att tillvara ta den urskog, som växte på oåtkomliga platser som detta. Vi hade ofta cyklat eller åkt moped till Kursu bara för att sitta och se detta mäktiga naturfenomen som en Kursu var. Vi fick lära oss tidigt att Kursu betydde kanjon och att kanjon var en plats i vår natur där vattnet, med hjälp av tiden flyttat på enorma massor. På det sättet hade vattnet fått tillfälle att skära en djup skåra mitt ute i skogen. Skåran i Kursu var trettio meter djup. Tanken var alltid lika fascinerande, när man såg ner i vår egen Kursu och förstod vad tiden egentligen kunde göra.

Just denna lördag hade jag och min ett år äldre kusin Uno, planerat att göra en spännande resa genom Kursu. Vi hade tänkt på allt. Vi hade extra kläder som hade packats in i vattentäta förpackningar. Maten och kaffepannan låg väl skyddade i en av den gröna canadensarens förseglade utrymmen. Allt var klart för att åka till Kursu för en skön nedfärd med canadensaren från Kursu till Kaunisjoensuu, där Aareanjoki förenades med Kaunisjoki, inför slutspurten, de sista metrarna ner mot Muonioälven. Unos pappa körde upp oss till Kursu, eftersom vi bara var fjorton och femton år gamla. Efter tre mil stannade vi. Under vägen under oss rann stora mängder vatten, trots att ån så här högt uppe bara var en dryg meter bred. Vi lastade av och vinkade adjö till Unos pappa. Vi såg på varandra, Uno och jag. Inte ett ord yppades. Det var som om allt vore intränat i månader. Vi flyttade både canadensaren, paddlarna och all vår packning, ner till kanten av ån. Vi satte oss till rätta. Uno satt där bak och jag satt där fram. Detta skulle bli spännande, tänkte vi och gjorde oss loss från strandkanten. Vattnet sög omedelbart tag i vår farkost och vi kände av accelerationen när vattenströmmen tog tag i vår farkost i en hastigt i ökande fart, som förde oss nerströms. Efter att ha passerat det första krönet, kom vi ut på en raksträcka som tycktes luta neråt förvånansvärt mycket. Farten ökade. Min hjärna som varit förblindad av äventyret började plötsligt att tänka alla de tankar, som redan borde varit tänkta, i något tidigare skede.

”Vägen var uppe i marknivå.” sa jag till mig själv, medan jag hade fullt upp med att undvika de stenar, som stack upp i den smala ån, medan farten fortfarande bara ökade. ”Tre hundra meter längre ner är kanjonen ett faktum. Då är vattnet trettio meter längre ner.” fortsatte den mer förståndiga och analyserande delen av mig själv. Plötsligt insåg jag, att vi var på väg rakt ner mot ett vattenfall i vår skrangliga, gröna kanadensare. Nu var det bara femtio meter till nästa krök. Dånet, från det som skulle komma, ökade i styrka i samma takt, som hastigheten för vår farkost. Stenarna blev fler och fler. Jag tryckte min paddel mot de stenar, som jag kunde för att undvika dem, medan Uno styrde efter bästa förmåga. När det bara var fem meter kvar till nästa krön, kände jag hur canadensaren skrapade mot en större sten och fullkomligt kastades upp på land. Det bokstavligt talat iskalla vattnet omslöt mig och jag kände tydligt hur den obevekliga kraften i strömmen gjorde sitt yttersta, för att suga ut mig och ta mig med på sin resa nedför. Motståndet kom från min vänstra hand, som instinktivt hade greppat tag i en av alla de buskar som tornade upp efter åkanten. Jag reste mig upp och kastade mig upp på land. Uno. Var var han? skriade mina tankar ljudlöst. Jag vände mig om. Han stod någon meter ovanför mig, med vatten upp till midjan. Jag såg på honom. Hans ögon vände sig i huvudet, medan han omväxlande kippade efter andan och hyperventilerade. Jag såg att han var helt borta. Om ett par sekunder skulle han att sugas med i strömmen och då var det verkligen kört. Jag kastade ut ett rep till honom och skrek ut hans namn, så att både älg och björn visste vem som stod i ån med vatten upp till midjan. Han tog ett långt andetag som om hjärnan äntligen fattade att han levde. Jag halade in honom. Canadensaren hade räddat sig själv, men kastat oss båda ner i vattnet. Det var kanske rätt åt oss eftersom vi tagit risker, som vi inte begripit själva. Samtidigt som vi låtit vårt ovett drabba något så oskyldigt som en grön canadensare. Canadensaren fick ett livslångt ärr av den sten som slängde den upp på land. Alltid lärde man sig något. 



Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Cirkusartisten. (del 20)

Jag hör hur Erland ligger och snusar sött i rummet bredvid när jag stiger upp riktigt tidigt för att fortsätta min strävan att virka ihop orden så de skapar en ny helhet. Erland ligger i sin drömvärld och är utan tvekan lycklig. I den världen och med det lugnet så brukar allt vara färgat i de ljusaste och skönaste färgerna. Jag hoppas och tror att maten som jag slängde ihop under gårdagskvällen smakade lika bra för honom som jag tyckte det gjorde för mig. Även om vi känt varandra i många, många år så har jag aldrig läst högt för honom förrän i går. Jag läste kapitlet om bastun. Han såg road ut. Road med en aning av förvåning. Han gav mig ett stort leende och visste knappt vad han skulle säga. Jag kände att han tyckte om det även om det inte var det han hade förväntat sig av den text som jag låg bakom. Jag undrade vad han egentligen hade tänkt sig.

Jag klädde upp mig i färgglada kontrastrika kläder. Jag och Erland skulle på golf-clinic innan vi skulle ut och skicka upp bollar i luften på eftermiddagen. En golf-clinic är en uppvisning av någon exceptionellt duktig golfare som likt en cirkusartist bjuder på spänning, förvåning och skratt med hjälp av utklädningskläder, ett polerat och väl inoljat munläder och en hög med klubbor och bollar som redskap. 

Innan det var dags för det lät jag inspirationen som Erland kastat på mig få skapa fler ord som jag utan tvekan kunde placera i raden av ord som embryot till boken redan innehöll. Det var dags att presentera Jon-Anders och Gunvor.

Återigen hördes låga röster på utsidan av det förfallna ensliga huset. De var mer tisslande än tidigare. Tisslandet avbröts bara av ett gott och genuint skratt som jag kände igen så väl. Jon-Anders. Jag log inombords. Jon-Anders. Det var länge sedan, trots att det i tankarna var som igår. Knirrandet hördes igen. Dörren öppnades. Där stod Jon-Anders med en kvinna som måste vara Gunvor, tänkte jag, samtidigt som jag kände att jag log stort och äkta. Min hand sträcktes fram mot Jon-Anders och möttes av hans varma, torra hand som kramade min på ett behagligt sätt. Jag såg in i hans ansikte och kunde se hur de vackra samiska dragen han bar på, bara toppades av hans och vackra stora leende som visade hans lysande vita tänder. Hans ögon var som vanligt. Kloka. Ovanligt kloka. Jon-Anders Inga hade alltid varit den förståndiga och den eftertänksamma. Han hade aldrig haft något temperament att tala om, utan var alltid samma lugna harmoniska man, oavsett när och i vilken situation man träffade honom. Hans föräldrar hade varit renskötare när de levde. Det var tydligen ett vägval som han inte hade valt, om jag förstått saken rätt, eftersom hans drömmar alltid hade handlat om att göra gott för så många som möjligt, snarare än att själv leva gott. Ibland hade vi andra skrattat åt hans en smula idealistiska idéer, samtidigt som vi inte kunnat göra något annat än att beundra honom för den person han var och för hans enorma beslutsamhet. Jon-Anders hade redan fyllt fyrtio, men hade ett utseende av en sobel och ståtlig äldre man med några rynkor och ett ärr i sitt ansikte som bara visade att han varit med om en del i sitt liv. Hans svarta frack satt perfekt på hans magra, korta kropp. Det gick inte att undgå att se att de kläder som han bar på var skräddarsydda in i minsta detalj.

Nila pratade redan intensivt med Jon-Anders kvinna som jag antog hette Gunvor. Jon-Anders vände sig om mot Calle och Eva. Jag såg hur de hälsade. Det såg älskvärt ut, men det var ju inte så lätt att veta hur det egentligen kändes. Jag vände mig mot Nila och Jon-Anders kvinna. Hon var lång och smal och hade ett ungdomligt utseende. Den lilla spetsiga näsan passade hennes ansikte med kraftfullt markerade linjer helt perfekt. De röda tunna läpparna, ramade in munnen som var liten och stram. Ögonen som utstrålade glädje och värme var lysande blå. Jag kände hur svårt det var att hålla mig borta från att se in i dem, när jag väl en gång hade börjat. Hennes korta, bruna hår, var som hämtat från någon av de senaste modetidningarna. Runt hennes smala hals hängde ett halsband med klarröda kulor, som utan hennes hals, kunde ha sålts som kulor för att hänga på någon julgran. Hennes långa, vita, drömlika, men något futuristiska klänning, markerades i mitten av ett brett klarrött bälte som hade samma röda nyans som kulorna vid halsen. Även de minst lika futuristiska och ovanligt höga platåskorna verkade ha fått ett stänk av samma färg. Jag kunde inte avgöra om hon var vacker eller direkt motbjudande. Var hon på riktigt? tänkte jag och insåg att hon var helt stajlad rakt igenom.

”Vallesi Ikavaara.”, sa jag och tog Gunvors lite beniga och tunna hand. Handen kändes lite kall och lite fuktig.

”Gunvor Af Dufva.”, svarade hon snabbt och rappt, med en lite överspelad och högtidlig röst. Jag såg in i hennes klarblå ögon igen och skrattade, till min egen förvåning, när jag insåg att det bakom denna stajlade ridå kanske ändå bodde någon som jag kunde tycka om.

Långsamt vaknade Erland till den krävande doften av kaffe som jag kombinerade med frukostslamrande läten. Erland förstod att det var dags att kliva upp.

Vi vandrade till range-området. Där stod en stor folksamling. I mitten av den stod en man i cirkusliknande golfkläder. David Edwards. Hela han log när han såg mig. Han nickade. Showen kunde starta. Jag insåg att David behövde assistans av några från publiken så jag ställde mig längst framme. Erland ville inte vara någon golf-cirkus-försöks-kanin så han ställde sig två steg bakom. Han såg över alla andra. Han var ju lång.

David körde igång. Snabbt var han där.

Jag hörde hans röst ropa ut mitt namn tillsammans med någon spydighet om mina färgglada och kontrastrika kläder som fick hela publiken att skratta och mig att rodna.

Jonny, my friend. You are a really good golfer. I need you in this long driving contest.

Även om jag visste att han ljög eller minst sagt tänjde ut sanningen en hel del blev jag smickrad. Uppropad först av alla. Jag hoppade ut på scenen med små glädjeskutt, medan David fortsatte med sina svidande haranger med sin breda brittiska dialekt.


Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Erland. (del 19)

Jag hör som i en dimma hur hela huset sakta vaknar samtidigt som jag själv känner hur jag glider från drömmarnas värld rakt in i den som de flesta kallar för den riktiga. Jag känner mig nöjd, nästan lite förtjust över min egen tillvaro. Ett leende sprider sig över hela mitt ansikte medan tankarna rusar igenom mina timmar med David Edwards igår.

På tee på hål tio klämde jag till med den uppmuntrande frasen riktad mot David:


Wow David! It is not the very first time you are hitting a ball!"

Han såg på mig med en svart blick innan han förklarade med en liten skymf i rösten som sprudlade av hans breda brittiska accent.
"I've been playing this game since I was a little lad. I almost got the opotunity to play on the great tours in the world."

Jag såg hur hans boll flög iväg i en båge från höger till vänster med en kontrollerad vänsterskruv som i och för sig inte passade hål tio alls. Trots det hamnade bollen perfekt.

När vi väl stod på greenen med en lång par putt för mig och en ändå längre birdie putt för honom fortsatte han.

"I was just too bad putter to become the best golfer in the world.", sa han medan han utan att tveka dunkade bollen i bakkanten på hålet. Putten var minst tio meter lång och gick snett över en ondulering som borde ställt till det för vem som helst. Jag kunde inte vara annat än imponerad. Jag insåg hur enormt skickliga de i världseliten var som verkligen kunde putta till skillnad från David.

Ett par hål senare var David less på den tyska delegationen som vandrade i sakta mak framför oss. Hål tolv var en kort par fyra där David i normalfallet borde kunna nå greenkanten. Tyskarna var uppmärksamma medan David tryckte ut bollen. En kraftig vänsterskruv igen. Denna gång landade bollen i ett gäng buskar på hål tretton. Fem meter från de tyskar som just slagit ut på hål tretton. De stannade upp och pekade rakt in i buskaget innan de vandrade vidare. David gasade på med sin golfbil för att så snabbt som möjligt hinna söka sin boll utan att förlora någon tid alls. Jag gjorde par och gick vidare till hål tretton medan David ställde sig bakom mig en allt mer slokad hållning och en frustrerad andning. Innan min boll ens landat på sin väg mot högersida av fairway, hade David redan peggat upp. Han startade svingen från en alldeles för hög position och med en explosiv snabbhet som jag inte trodde vara möjlig. Det resulterade i en toppad boll som dök ner trettio meter längre fram i samma buskage som sist. Det var nog Davids buskar. Snabbt peggade han upp en till boll och skickade iväg den med en kraftig vänsterskruv. Bollen landade på vänster sida om fairway på hål tolv. Frustration och respekt är rätt ord för detta. Hur lätt människan påverkas och hur svårt det verkligen är att spela golf.

Under kvällen kom Erland på besök. Det var efterlängtat. Jag njuter verkligen när jag får möjlighet att umgås med denna goa och överintelligenta man. Som vanligt så fanns där inga tveksamheter mellan oss. Jag var redan i Erland-mode och överöste honom med skarpa kommentarer långt innan han hann säga hej. Det är alltid kärleksfullt att träffa honom. Så goa vänner är få förunnat. Jag var lycklig.

Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

My name is David. David Edwards.(del 18)

Det är fortfarande natt när jag vaknar ensam i mörkret. Tankarna söker sig till gårdagens skrivande. Jag känner hur min tvivlande sida kramar om mig med sin isande kalla famn. Varför? Varför skall jag låtsas att jag kan skriva? Varför ska jag göra mig märkvärdig? Jag är ju bara jag. Jag borde vara nöjd med att vara en grå osynlig människa som bara gör samma saker dag ut och dag in. Grottmänniska. Jag kallar de människorna nedvärderande för grottmänniskor, även om det egentligen inte är meningen att vara nedvärderande. Jag kallar dem så bara för att visualisera skillnaden mellan de osynliga grottmänniskorna och de andra. Jag förstår att det olyckligtvis blir nedvärderande. Jag borde inte vara här i Spanien utan istället vara hemma med min familj. Göra mitt jobb som det anstår en människa med mitt yrke. Istället fantiserar jag om att skriva en bok. Drömmer om att det finns en massa människor som vill läsa den. Det är ju därför jag skriver. Tvivlandet viskar i mitt öra sådant jag kanske inte vill höra men sådant som jag borde lyssna till. 

Vakna upp, Jonny! Det kommer aldrig att bli en bok. Det du skrivit är inte mödan värt. Det finns ingen utom de som står dig närmast som någonsin kommer att öppna boken och än färre som kommer att läsa den. Vad får dig att du tror att du kan något? Vakna upp!

Jag känner hur tårarna samlas under ögonlocken medan jag ligger ensam i mörkret och tycker att jag själv är naiv och tramsig. Med en djup suck kliver jag upp och tar mig till det lilla miniköket för att göra något jag kan nu när tvivlet sitter på min axel. Laga en frukost kan jag ju, tänker jag medan jag ser hur mina händer redan startat frukost tillverkningen.

Tankarna söker sig bort från det löjliga bokskrivandet till golfrundan som jag gjorde igår tillsammans med den gode norrmannen, Harald. De sju första hålen hade gått i ett mycket högt tempo. Få bollsökningsepisoder. Ett spel som var något bättre än en normalrunda utan att för den skull vara fantastiskt spel. På det åttonde hålet, som var en lagom lång par femma stötte vi på patrull i formen av tolv tyskar i tre bollar framför oss. Deras spel tillhörde inte det snabbare slaget av golfspel. Omständligt. Provsvingar. Bollsökning. Ofokuserat. Det finns många ord för att beskriva tyskarnas beteende på golfbanan i negativa termer. Jag och Harald såg varandra och konstaterade snabbt att vi absolut inte hade bråttom.

När vi stod på tee på hål nio så ser vi hur en rödblommig, ljushyad, bilburen engelsman slår upp det tredje slaget en meter från flaggan på hål åtta. Han välter i sin birdie med en enkel självklarhet, som vi vet inte existerar i normalgolfarens värld.

Jag och Harald har slagit ut, men vinkar till den vljushyade mannen så att han förstår att han kan spela med oss. 

Welcome to our ball, hör jag min egen röst slänga ut med det största självförtroendet i världen, följt av ett litet snett leende och en utsträckt öppen hand. Den ljushyade mannen tar min hand i sina väldiga nävar. Det känns som mina små händer drunknar därinne nånstans. Han ser på mig och ler.

My name is David, hör jag hans mullriga stämma ljuda, David Edwards. 


Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

  

Jag tror på mig. Vem ska annars göra det? (del 17)

Jag njuter av farten. Samtidigt som jag skriver ser jag hur snabbt ordräknaren räknar upp. Hundra nya ord går i ett vips. Det är nästan så att jag känner hur farten ökar på raksträckorna. Hur vinden får mitt korta hår att bli bakåtstruket. Jag lägger också märke till de kraftfulla inbromsningarna vid ingången till den kommande kurvan. Orden dunkar ut medan jag fylls av filosofiska tankar om den märkliga företeelsen som detta är. Att bara öppna kranen och låta alla ord, som väntat så länge, komma ut och fastna i fantasifyllda ordflätor med både en mening, en undermening och en hemlig röd tråd. Verkligen en märklig företeelse.

Jag känner hur intensiteten får kroppen att sjuda av värme och hur hettan färgar mina kinder alldeles morgonröda. Det känns verkligen som om det kan bli nått, tänker jag medan jag känner hur självsäkerheten bubblar i kroppen, likt bubblorna i det bubbelbad jag avslutade gårdagskvällen med. Det är dags för att de första gästerna att göra sin entré. Orden ploppade upp som skapade min vän Calle och hon som jag aldrig tidigare skänkt en tanke på, Eva.

Jag såg på Calle. I mitt minne hade han alltid varit. Kanske den största. Men att han var så här stor, det hade jag glömt. Fracken han hade på sig, stramade till och med över de onaturligt stora musklerna i överarmarna. Han nickade kort och såg hastigt på sin kvinna.

”Det här är Eva”

Calles röst mullrade med en ton som härstammade från den djupaste basen.

Jag såg på Eva där hon stod med sitt stajlade blonda hårsvall som räckte en bit ner på axlarna. Hon var kort och lite mullig, konstaterade jag snabbt, när min blick som verkade söka de mest underliga detaljer, skannade av kvinnan. Hon såg ut att vara i fyrtioårsåldern. Hennes vita, kortkorta klänning avslutades med vita spetsar som såg helt tidlösa ut. Hennes ben, som stack upp från ett par svarta lackpumps var beklädda med svarta strumpor, som såg ut som ett finfint fisknät där man tydligt kunde se hennes kritvita hud skina igenom mellan maskorna. Den övre delen av klänningen hade en djup urringning, som kändes helt rätt på henne. Min blick noterade också två små silverhjärtan som hängde under öronen. De två små matchade det överdimensionerat stora silverhjärtat som hängde i en grov silverkedja runt hennes hals. Hjärtats vassa avslutning såg ut som en pil som pekade snett ner i urringningen, nästan som en vägskylt som visade påbjuden körbana.

Välkomna ska ni vara. Calle och Eva.

Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Uppklädd för fest. (del 16)

Morgonen visade sig från sin vackraste sida. Solen trängde obönhörligt in i mitt tillfälliga sovrum. Ljuset som träffade mina stängda ögonlock tvingade mig till uppvakning. Jag sträckte på mig bara för att känna efter så att alla mina kroppsdelar fortfarande fungerade någorlunda trots att jag passerat den magiska gränsen femtio. Man måste ju fundera lite grann kring när ålderspassager egentligen sker. Var det när dygnet startade eller när det slutade? Eller var det klockslaget som stor i födelseattesten? För enkelhetens skull konstaterade jag bara att om dagen var slut så måste åldern vara uppnådd. Femtio år.

Frukosten blev bastant. Ägg. Bacon. Kokosyoghurt. Te. Kaffe. Svart väldoftande kaffe trots att det bara var snabbkaffe i pulverform. Den nystartade datorn visade mig mina ord i min bok från igår.  Jag kände i hela kroppen att det var dags att påbörja huvuddelarna i boken där de saknade gästerna skulle göra sitt intåg. De skulle vara spända och glada. Förväntansfulla. Och uppklädda. Uppklädda till en middag som skulle bli något att minnas. Kapitlet fick namnet Gästerna. Kapitlet startade med att Nila och Vallesi förbereder sig själv att ta emot alla gäster. Kläderna de tagit på sig kunde varit de som de valt om det hade varit deras eget bröllop. I mina ögon var de vackra som en dag.

Jag hörde Nilas lätta fotsteg när hon lite ovant gick nerför trappan från vårt sovrum. På fötterna hade hon små röda klackskor i samma nyans som nagellacket på tårna. Det syntes tydligt eftersom skorna också hade en vid öppning framtill som gjorde tårna synliga. Jag såg på henne igen. Jag noterade tillfredsställande att hon har satt på sig de middagskläder som proklamerats i min ovanliga inbjudan. Hon var som en vit dröm som jag bara kunde jämföra med en olikformad, fluffig snöboll av den luftigaste och mest överkristalliserade torra snö, som någonsin hade funnits. Den tunna och spetsförsedda silkes­klänningen framhävde hennes vackra bröst som mer än väl fyllde ut klänningens skräddarsydda överdel. Den markerade midjan blev som en övre punkt där klänningen fullkomligt exploderade ut i utslängda tyger ner mot golvet. Runt handlederna, nedanför de halvlånga ärmarna, såg jag tydligt hur de vita pärlorna gnistrade runt om. Klänningens öppna skärning runt halsen hade krönts av oregelbundna spetsar som omgärdade hennes tunna hals. Runt halsen glittrade ett band av vita pärlor, som jag visste att hon valt att bära, mer för att det betydde mycket för mig, snarare än att hon tyckte att det var vackrare än vackrast.

Hon såg på mig nerifrån och upp. Hon såg på mina svarta nyinköpta lackskor. De vita strumporna som jag dragit så högt upp mot vaderna som det överhuvudtaget var möjligt, skymtade till innan de svarta byxorna av en traditionell modell tog vid. Byxorna hade markerade revärer längs sidorna, i en kulör av svart som verkade vara mycket svartare. Det svarta lackskärpet var den svarta gränsen, innan det vita tog vid. Skjortan var nystruken och skinande vit. En skinande vit färg som bara den knutna flugan kunde konkurrera om. Hela min klädsel toppades av en svart kort jacka med samma markerade svartsvarta revär färg, som tydligt markerade jackans skärning framtill. Jag bar en frack med anor från dåtiden. Hon log uppskattande och nickade sakta.

”Du bär fracken med stolthet.” 

Fingrarna knappade på tangentbordet snabbare än vad tankarna hann styra dem. Mitt ansikte log. På alla sätt det gick att le. Jag älskade orden som kom ut från ordgruvan. I dag var de vackra.

Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Ensamma hål. (del 15)

Resultatet av min ensam-runda-över-arton-hål blev en seger över mig själv. I de första sjutton hålen kände jag mig där och då. Jag visste att jag tidigare under mina skrattretande försök att spela ensam hade kvävts av tankar som inte alls handlade om gräset, klubban, bollen, avståndet, vindarna, höjdskillnader och min egen koncentrationsakt medan jag förberedde mig för det avgörande slaget. 

Historiskt hade det ju inte varit en framgångssaga. I mina bästa stunder hade jag presterat på första hålet. Under spelat på det andra hålet hade förmågan till djup koncentration med styrda tankar kring allt som var viktigt kring den märkliga företeelse som kallades golf, ersatts med egendomliga och mycket förvirrande och tilltrasslade tankar som av någon underlig anledning bara ville ut. Ingen fokusering på golfen innebar varje gång att prestationen försvann all världens väg. Det tredje hålet avslutades halvvägs efter en välriktad spark med höger leather-wedge i storlek 40,5. Just detta försök avslutades på hål tre med en promenad tillbaka till tee på hål ett. Väl där försökte jag titta på människorna som var på väg ut i bollar där det var färre spelare än fyra så att jag kunde få plats. När jag närmade mig dem så försökte jag se så cockerspaniel liknande ut genom att lägga på en bedjande blick som försökte förmedla budskapet Snälla! Ta mig med.

Denna gång kände jag mig som en hel framgångssaga. Sjutton hål genomförda och ett hål kvar. Väl uppe på den artonde tee ser jag ut över det sista hålet på denna bana. Hålet är ett par fem med ett blint utslag över en kulle med en hundben till vänster. Man brukar av någon outgrundlig anledning säga dogleg vänster när ett golf hål som svänger åt vänster. Jag fokuserar mig för det avgörande slaget. Sådan var golfen. Varje slag var det avgörande slaget. Du belönas sällan för att fantastiskt slag men bestraffas ofta väldigt hårt för ett slag som var sämre. Det gällde att inte at höja högsta nivån utan att höja lägsta nivån. En konstig sport. En sport som man aldrig kommer att behärska. Nånsin.

Bollen for i en vid båge ut till höger och bollen var förlorad. Tyvärr kom jag inte fram till hålet utan att ha fler än fem slag över par. Inget resultat på det sista hålet men ett fantastiskt resultat på de första sjutton. Nittiotvå slag med en tia på sista hålet måste jag vara nöjd med alla dagar i veckan.

Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Min egen dag. (del 14)

Den tredje dagens morgon var lika tidig som de andra dagarna hade varit. Ljuden av andra människor som tydligen hade morgontidiga vanor i eller utanför sängen gjorde mig medveten om att jag egentligen inte alls var ensam. Jag var med i en större flock av lediga människokollegor som jag ännu inte kände. Däremot var jag mycket tveksam om jag skulle orka uppbåda mig det engagemang som krävdes för att orka lära känna alla de ovanliga människor, som sökt sin tillflykt till denna plats. Den känslan betydde inte att jag inte förstod att det skulle ge mig en oändlig tillfredsställelse om jag skulle orka. Men orkade jag inte så orkade jag inte. Och det spelade ju ingen roll just denna dag. Idag var det dags för mitt mandomsprov i ensamhet. Det var inte dagen för att påbörja nya relationer bara för att jag kunde. Det var ju dagen att stänga in mig i mig själv bara för att jag kunde.

Det första steget var ju som vanligt. Det var ju mat. Frukost. Kaffe. Starkt svart kaffe. Kokosyoghurt. Det är ju en smakkombination som jag bara varmt kan rekommendera. Jag njöt av att känna hur min kropp så välvilligt tog för sig av den goda frukost som jag själv bjöd mig på. Ibland trodde jag att det var just detta jag var skapt för. För att äta. Var man inte bäst på något så var man i alla fall ohyggligt bra på att äta. Helst att äta samtidigt som jag lät mina tankar fritt fara omkring i mitt så naturligt förvirrade huvud. Jag var verkligen i mitt esse.

Det andra steget var att snabbläsa igenom texterna från igår. Även idag kom tårarna. Sorgsenheten kvävde mig som en tjock blöt filt. Det var svårt att andas. Svårt att förstå vart denna enkla historia skulle ta vägen idag. Jag kände hur fingrarna satte igång sitt nästintill eviga marscherande över tangentbordet medan tankarna var borta i fjärran medan de tog en märklig gir för att hämta ny kraft. Texten som ringlade upp framför mina ögon gjorde mig varm. En saga om en bastu. Om ett bastubad. Denna mytomspunna plats och företeelse som var så viktig för alla som en gång badat bastu på riktigt. För alla som känt själen av den enkla nakna sanningen. Jag såg hur texten tog en erotisk svängom. Jag njöt och jag log.

Nilas kropp blev alldeles prickig av de vattendroppar som så naturligt försökte suga sig fast på hennes kurviga kropp. Det fanns inte någon del av henne som följde de räta linjerna man kunde förvänta sig. Brösten tryckte sig framåt. Magen drog sig inåt. Stjärten putade bakåt och ryggen svankade, för att hålla de putande delarna i schack. Hon var som både gropig och bucklig hela hon. Utöver det var hon kort, smal och kurvig. Jag tog nästa skopa, men nu med det trettiosexgradiga vattnet och ställde mig så tätt intill Nila att hennes bröst trycktes mot mitt. Jag hällde det sköna vattnet långsamt, så att det bildade små rännilar som sakta letade sig ner efter våra nakna kroppar ut mot avloppet, som var vattnets väg mot havet. Vatten, som fått värmas, basta och långsamt smeka och rengöra lyckliga kroppar, måste väl ändå vara ett lyckligt vatten? Jag kände hur Nila tryckte sig allt närmare mig. Hennes venusberg rörde sig sakta mot mitt underliv. Jag kände hur kroppen skickade ut välkända signaler, medan den sköna förnimmelsen av en lätt yrsel smekte insidan av mitt huvud och hur blodet liksom accelererade, från ett långsamt flöde till en rytmiskt pulserande som påverkade hela min kropp. Knäna kändes svaga. Jag kände hur andningen hakade till, medan jag såg in i Nilas varma ögon.

Fylld av lyckorus avslutade jag kapitlet om bastun innan jag lagade en snabblagad lunch. Där ute väntade solen och arton golfhål som jag skulle ägna de närmsta tre till fyra timmarna åt i ensamhet. Jag, mina klubbor och mina bollar. Jag log hela vägen fram till första tee på den norra banan. Det var nu jag skulle uppbåda all koncentration och uthållighet som jag definitivt behövde om jag mentalt skulle orka spela ett seriöst spel över alla arton hål. Det var nu jag fick min present av mig själv. Det var idag det var min dag. Dagen då jag fyllde femtio jämnt.

Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Naturen ger och naturen tar. (del 13)

Minuter av intensivt skrivande blir snabbt timmar. Jag sitter i förarsätet och får ynnesten att vara den första som läser flätorna av vanliga ord som blandas med ord som kanske används alldeles för sällan. Även om min tomma, ensamma lägenhet inte strålar av värme så känner jag hur svetten samlas i små små droppar på min panna. Jag förstår att de när de mognat och förenats med varandra kommer att rinna ner som ett kraftfullt demonstrationståg av åsiktstyngda människor. Slutligen skulle dropparna av svett kasta sig över stupet och landa med ett ljudlöst plask i vätan av kompisen som hoppat nyss.

Den guldgula bilen i boken svepte norrut genom Tornedalen med en kaskad av ord som motor som samtidigt kommenterade och bröt ner omgivningarna i läckra fakta termer. All fakta blandades upp med de känslor som producerades i min kropp inför insikten att det mesta meningsfulla bara var helt meningslösa. Jag kände tårarna som samlades och fyllde mina ögon. Innan svettdropparna han förenas med de sina hade den första droppen av ynklig sorg redan vidrört svettdroppen hjärta.

De ängar, som en gång i tiden varit livet för de människor som valt att leva sitt liv just på detta ställe, var redan övervuxna. Naturen ger. Naturen tar. Det är alltid så. Inget är beständigt. Inget varar för evigt. För allt man vill ha så länge som möjligt, handlar det om att föra en kamp i livet. Till slut orkar man inte mera. Taken på de små hölador, som man fortfarande kunde skymta på de övervuxna ängarna, hade sedan länge gett vika för de enorma snötyngder, som pressade på under senvintern, när den torra snön, fullkomligt sög i sig av den fuktiga luften. Fukten som samlades i snön gjorde den tung och klibbig. Den årligt återkommande tunga snön gav sig aldrig, medan träet, som höll uppe taken bara blev svagare och svagare. Till slut orkade inte taket mer. Taket rasade in. Naturen hade vunnit igen.

Jag kände hur rännilarna av tårar kastade sig med dödsförakt nerför mina kinder och droppade ner mot mitt tangentbord där fingrarna jobbade helt utan respekt till den sorg som vällde genom mig i kaskader av snyftningar. Jag sträckte mig efter servetten som låg i en hög på bordet. Torkade ren tangentbordet. Försökte samla mig. Torkade mig över kinderna och kände mig förlöjligad i min egen ensamhet. Jag insåg att jag var knäpp i hela huvudet. Hur var det möjligt att en text av fakta om hur ett landskap byggs upp och sakta försvinner kunde ge mig dessa reaktioner? Jag hade ju ingen att visa mina känslor för. Det var ingen som såg mig. Tårarna slutade inte att rinna ner medan fingrarna knackade in nästa stycke.

Tankarna fick mig att känna hur sorgen svepte över mig, samtidigt som jag kände mig som en förlorare. Hur mycket jag än försökte, var det tydligen aldrig riktigt bra nog? Till slut orkade jag inte mer. Var det inte bara att ge upp? Lägga sig ner och vänta? Naturen ger och naturen tar.

Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Inte ens en svart liten ö. (del 12)

Klockan hade ännu inte hunnit ringa när jag öppnade mina ögon, trots att jag ställt den på fem minuter i fem. Det var fortfarande lika mörkt i det lilla rummet. De låga och avlägsna ljuden som var närvarande var nästan samma ljud som jag hade hört hela tiden under min vistelse i lägenheten. De kändes fortfarande främmande. Jag förstod att jag så småningom skulle vänja mig vid dem och kanske till och med sakna dem när jag väl åkte hem under den första veckan på nästa år. Jag lyssnade en stund och försökte förstå vad som skapade ljuden, utan att lyckas speciellt bra. Jag kände mig trött i kroppen men pigg i huvudet. En kopp kaffe och lite att äta tänkte jag medan benen sprättade upp och tog mig effektivt till en sittande ställning. Fötterna rörde golvet som var lite för nerkylt.

När frukosten var avklarad startade jag min dator som stod och väntade på mig. Jag log och tänkt på hur knäpp jag egentligen var som ens funderade på om datorn saknat mig medan jag spelat golf, pratat med Harald, ätit middag och tagit mig an min välbehövliga sömn. Jag kände mig verkligen sugen på att skriva och att få uppleva känslan av att sugas ner i den fantasityngda världen, som jag ännu bara skapat delar av. Det kändes som en ynnest att få lära känna de märkliga karaktärerna som sakta formades under fingrarnas hetsiga knackande på tangenterna. Nila växte fram som en spännande kvinna. Hur kunde jag skriva om henne eftersom jag aldrig träffat någon som hon. Eller kunde det vara så att de människor som format mig genom åren symboliserades helt eller delvis av Nila? Jag förstod verkligen inte men log när jag läste medan jag skrev.

Nila Mbabazi Debbie var från det mörkaste Afrika. Hennes mörka hud gnistrade ofta i det levande ljusets sken under de mörka vinterkvällarna, samtidigt som den utgjorde en kontrastrik bakgrund till hennes vita tänder när hon log på ett sätt, som gjorde hennes omgivning lycklig. Hon log ofta. Styrkan i kontrastrikedomen förstärktes markant av de vita ögongloberna som kärleksfullt höll om de sammetsbruna ögonen. Hennes hudfärg var det enda som var mörkt i hela hon. Hennes energi och livfullhet, hade hon lyckats kombinera med ett skratt som tycktes komma från lyckans ocean, som hon måste ha stängt inne i sin egen kropp. Hon hade allt ljus som livet kunde erbjuda mänskligheten. Inte ens en svart liten ö kunde man skönja i hennes sällskap.

Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

En lätt kram med en tydlig puss vid kinden. (del 11)

Golfrundan var slut för dagen. Jag förstod att jag hade fler än tjugo golfrundor framför mig om nu det var det jag verkligen ville. Jag vandrade sida vid sida med min nyfunne vän och lät öronen lyssna minst lika mycket som jag lät munnen prata. Det var inte så att orden riskerade att sina, utan mer att de köades upp i snygga linjer av ordkombinationer, formerade i små korta frågesugna meningar. Syftet var ju enkelt. Den som inte frågar får ju inte veta.

Klubbhuset passerades på väg mot det magnifika hotellet som var resortens kärna. Det var påkostat och vackert. Samma ord kunde inte användas om det lägenhetshotell som jag bodde på. Våra steg styrdes mot baren där Harald gärna ville bjuda på en stor öl och hotellets bästa whisky för att fira det faktum att vi träffats och min vinst vilket var hans egen förlust. Tävlingssugna människor var duktigast på att förlora. Tävlingar födde ju som oftast fler förlorare än vinnare. Klarade man inte av tanken på att förlora, tävlade man nog inte alls. De människorna avsade sig kraftfullt epitetet tävlingsmänniska.

En vacker ung kvinna, som tydligt såg ut att arbeta med hotellets service i ett barperspektiv, närmade det bord vi hade valt med en god utsikt över hela lokalen. Hon log med hela ansiktet när hon fick syn på Harald innan hon vinkade och kom småspringande till vår undsättning. Harald mötte hennes blick och log medan hans mun formade orden som han skickade ut.

-Hello Irina! Is everything alright?

Hon svarade tydligt med en alldeles för närgången kram. Jag såg på henne. Hon kunde inte vara mer än tjugo år gammal. Hennes utseende utstrålade drag från någon annan plats än från denna västra del av Europa. Harald beställde. Hon skrev upp allt han sade utan att ödsla någon tid med att ens se mig som lydigt satt bredvid och studerade det lilla skådespel som jag utan pardon bjudits på.

Harald vände sig till mig och berättade att hon var från Litauen. Hon, som så många andra unga flickor och pojkar gärna sökte sig till denna region för att arbeta på hotell eller som plockare av bär och frukter. Jordgubbar och apelsiner växte i ett överflöd. Mitt ansikte strålade ut en ström av frågetecken, medan min mun var stängd av rädsla av att frågorna som brände på min tunga skulle utlösa en fördold mina. Människokännaren Harald uppfattade alla de outtalade frågorna.

-Jonny, sa han med en myndig röst som pausade till innan han fortsatte med en lika kraftfull stämma.

-Om du vill ha en god upplevelse som ensamresenär så måste du se människorna där du är. Det spelar ju ingen roll om de finns runt om dig för att de jobbar eller om de tagit en vintersemester som vi gjort. Presentera dig bara. Låt de presentera sig själva. Glöm bara inte vad de heter och våga hälsa på dem på det sätt som det är brukligt. En lätt kram med en tydlig puss vid kinden. Det är det som gäller.

Jag såg på Harald och insåg att han nog hade alldeles rätt. Människor tycker ju om människor. Jag såg också något mer i blicken som jag inte just vid det tillfället kunde placera. När jag väl lagt mig för natten och stirrade rakt ut i det mörka ensamma rummet kom jag på vad det var. Det var plågad ensamhet. Jag hade sett den blicken förut.

Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Norrmannen. (del 10)

Harald visade sig vara en intressant personlighet. En frånskild norrman som dessutom var utan jobb. Det var inte på något sätt så att hans ens sökte jobb utan var förbjuden att jobba vidare. Han hade vigt sitt liv till sitt företag, som rikligt belönat honom med det som företaget kunde belöna honom med. Att hans dedikation och engagemang hade gett företaget oändligt många gånger mer, var det få som funderade över medan alla funderade över hur förmögen denna man verkligen var. Även om det var hans eget fel att frun och den övriga familjen lämnat honom så förstod jag att det egentligen berodde på den livsstil, han tvingats till som en effekt av att vara duktig, ja rentav kanske bäst på att göra det han gjorde. När han slutligen förstod att hans resor ut i vida världen skulle få den bästa av relationer att knaka i fogarna för att plötsligt upphöra med en jobbig skilsmässa som följd, så var det ju redan alldeles på tok försent. Då var det inget som längre gick att rädda. I och med detta gick han till hans chef i företaget och förklarade att han inte längre kunde leva så här. Hans chef var förstående och förklarade för honom att företaget gladeligen fortsatt betalade ut lön tills den dagen när pensionssystemet kunde ta vid. Han skrev på ett avtal där han var förbjuden att arbeta.

Efter att detta var klart flyttade han till ett eget hus i ett nybyggt kvarter, där han presenterade sig för sina grannar genom att ordna ett jätteknytkalas i sitt garage. Enligt honom var detta den första tidpunkten då kvarterets grannar träffades. Det blev succé! Människor som träffas ger världen nya förutsättningar att le. Världen blir lyckligare. Harald avslutade sin korta berättelse om sitt liv med att stolt och med ett stort leende förklara att han numera byggt om delar av sin stora tomt till en gemensam festplats som alla i kvarteret kunde använda som de ville. Jag var oerhört glad och stolt att ha fått byta ord med Harald medan våra bollar studsade på den torra grästäckta marken. Han imponerade som människa, men jag vann golfmatchen.

Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.