Golfrundan var slut för dagen. Jag förstod att jag hade fler än tjugo golfrundor framför mig om nu det var det jag verkligen ville. Jag vandrade sida vid sida med min nyfunne vän och lät öronen lyssna minst lika mycket som jag lät munnen prata. Det var inte så att orden riskerade att sina, utan mer att de köades upp i snygga linjer av ordkombinationer, formerade i små korta frågesugna meningar. Syftet var ju enkelt. Den som inte frågar får ju inte veta.
Klubbhuset passerades på väg mot det magnifika hotellet som var
resortens kärna. Det var påkostat och vackert. Samma ord kunde inte användas om
det lägenhetshotell som jag bodde på. Våra steg styrdes mot baren där Harald
gärna ville bjuda på en stor öl och hotellets bästa whisky för att fira det faktum att vi träffats och min vinst vilket var hans egen förlust.
Tävlingssugna människor var duktigast på att förlora. Tävlingar födde ju
som oftast fler förlorare än vinnare. Klarade man inte av tanken på att förlora, tävlade man nog inte alls. De människorna avsade sig kraftfullt epitetet
tävlingsmänniska.
En vacker ung kvinna, som tydligt såg ut att arbeta med hotellets service i ett barperspektiv, närmade det bord vi hade valt med en god utsikt över hela lokalen. Hon log med hela ansiktet när hon fick syn på Harald innan hon vinkade och kom småspringande till vår undsättning. Harald mötte hennes blick och log medan hans mun formade orden som han skickade ut.
-Hello Irina! Is
everything alright?
Hon svarade tydligt med en alldeles för närgången kram. Jag
såg på henne. Hon kunde inte vara mer än tjugo år gammal. Hennes utseende
utstrålade drag från någon annan plats än från denna västra del av Europa.
Harald beställde. Hon skrev upp allt han sade utan att ödsla någon tid med
att ens se mig som lydigt satt bredvid och studerade det lilla skådespel som
jag utan pardon bjudits på.
Harald vände sig till mig och berättade att hon var från
Litauen. Hon, som så många andra unga flickor och pojkar gärna sökte sig till
denna region för att arbeta på hotell eller som plockare av bär och frukter. Jordgubbar och apelsiner växte i ett överflöd. Mitt ansikte strålade ut en ström av frågetecken,
medan min mun var stängd av rädsla av att frågorna som brände på min tunga
skulle utlösa en fördold mina. Människokännaren Harald uppfattade alla de
outtalade frågorna.
-Jonny, sa han med
en myndig röst som pausade till innan han fortsatte med en lika
kraftfull stämma.
-Om du vill ha en god
upplevelse som ensamresenär så måste du se människorna där du är. Det spelar ju
ingen roll om de finns runt om dig för att de jobbar eller om de tagit en
vintersemester som vi gjort. Presentera dig bara. Låt de presentera sig själva.
Glöm bara inte vad de heter och våga hälsa på dem på det sätt som det är brukligt. En lätt
kram med en tydlig puss vid kinden. Det är det som gäller.
Jag såg på Harald och insåg att han nog hade alldeles rätt. Människor tycker ju om människor. Jag såg också något mer i blicken som jag inte just vid det tillfället kunde placera. När jag väl lagt mig för natten och stirrade rakt ut i det mörka ensamma rummet kom jag på vad det var. Det var plågad ensamhet. Jag hade sett den blicken förut.
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus
Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det.
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar