Det är söndag kväll den femtonde december tjugohundra tretton. Jag känner mig ensam. Utelämnad trots att det är jag som är ute och förlustar mig på min resa ut till Europas sydligare nejder. Jag häller upp ett glas riktigt surt vin som jag och Erland handlade på stormarknaden i grannbyn. Ansiktet ger ifrån sig en skrynklig grimas av olust när det vita vinet ringlar sig in i min mun. Syran nästan bränner i munnen.
Jag tänker igenom de dagar som passerats med Erland som min gäst. Det var stort att kasta sig i ett plan från Göteborg via Paris till Faro i Portugal och därifrån med en hyrbil till Spanien för min skull. Vänner gör sådant för varandra. Jag känner hur nära det är till att den första tåren skall kasta sig på sin våghalsiga färd nedför min kind. Jag hör hur jag snyftar till.
Tankarna går tillbaka till årets luciadag. Trettonde december som varje år.
Just detta år blev det deltagande i den minsta golftävlingen någonsin. Tävlingen utlystes av golfföretaget som skötte golferiet på denna resa. Vi var två anmälda. Jag och Erland. Insatsen var tio euro. Den som vann fick en vinnarmössa, lite vin och ett presentkort värt tusen kronor som bara kunde investeras i en framtida golfresa. Tvåan fick lite vin. Ett generöst prisbord för världens minsta golftävling. Jag log för mig själv. Tävlingen hade varit lite orättvis till min fördel. Erland kom från ett uppskruvat arbetstempo och var full av stress i kroppen. Han använde det uppskruvade tempot i sin sving. I den hastigheten är det få människor som ens träffar bollen. Inte ens de som verkligen kan. Inte i det tempot. En av många saker som är fascinerande med golf är att det nästan är omöjligt att kunna förändra sitt spel under en pågående rond. Det spelade ingen roll vad jag än sa till Erland eller vad Erland än själv tänkte. Han fullkomligt förvandlade en framåtriktad, rytmisk, lugn rörelse i gelé till en karateliknande explosion i tyngdlöst tillstånd i syfte att träffa bollen och förflytta den. Ibland träffade han den. Ibland hittade vi den. Det är såna gånger man inser hur snett en boll kan flyga. Jag ser på min röda segerhatt med ett presentkort instucket i hatten. Jan vann. Jag hade blivit lika glad om Erland hade vunnit.
Jag lutade mig tillbaka i soffan och blundade. Jag var nöjd att boken tagit några steg framåt trots att Erland hälsat på. Det var ju så när man var morgonpigg. Man fick en del egen tid varje dag. Energi och inspiration hade jag varit fullpumpad av tack vare den säregna Erland-Mode som jag var försatt i under hans besök. Imorgon skulle det bli allvar. Det var då jag skulle göra upp med Gunvor af Dufva.
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus
Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det.
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar