Jag läser och läser men förstår nada....(del 7)

Mina ögon tar in strömmen av bokstäver som processas av min hjärna. Det som känns märkligt är att det måste vara samma hjärna som skapar strömmen av bokstäver som faktiskt tolkar dem och visar filmen i drömlika sekvenser inuti mig.
Jag noterar hur strömmen skapar kedja av händelser som levereras inlindade i små silkespaket med en insida av mjukaste bomull. Det verkar vara ett effektivt skydd av det bräckliga innehållet. Men det märkligaste är ändå, att min hjärna nyfiket och lite förvånat låter sig påverkas av texten, den själv, nästan momentant, skapar. Mitt i allt detta funderar jag vidare kring detta fenomen medan fingrarna trycker ut ord efter ord, samtidigt som ögonen slukar dessa med hull och hår och visar fortsättningen av den drömlika filmen inuti mig.

Första kapitlet heter Innan. Handlingen utspelar sig på en okänd plats innan något av det som skall hända ännu har hänt. Vallesi som är bokens tänkare tar viktiga beslut, som kommer att påverka hela hans fortsatta liv. Det är inget som han ännu vet om eller ens kan ana. Han gör som man ofta borde göra. Känner efter och handlar sedan.

Det andra kapitlet utspelar sig direkt efter att det som kommer att hända redan har hänt. Lite dagen-efter-känsla men på något sätt en ändå en ganska god typ av dagen-efter-känsla.

Vallesi presenterar sig för första gången i boken på detta sätt:

Mitt namn är det ovanliga, Vallesi Ikavaara. Det är ett namn, som oftast gett mig fördelar i livet, även om de flesta som mött mig för första gången, blivit tvungna att be mig upprepa mitt namn, generande många gånger innan det fastnade, i deras normalt sett, så högpresterande hjärnor. En sak var för mig helt klar. Mitt namn glömde de inte bort i första taget, om de väl en gång lärt sig det. Visst kunde det från tid till annan leda till en del säregna felstavningar, även om jag både via telefon och i det verkliga livet fått bokstavera namnet från start till slut. Denna namn-i-håg-komnings-stavnings-procedur har varit vanligt, oavsett om jag befunnit mig i Sverige eller i något annat av de femtiotre länder, jag har besökt under mitt fyrtioåriga liv. Ibland har jag funderat över vad mina föräldrar tänkte på, när de hittade och valde detta kreativa namn, bland alla de vanliga och helt normala namn som funnits som fullgoda alternativ. 

Jag förstår av det jag redan sett av filmen som spelas upp under ordens starka inflytande att Vallesi och Nila tydligen är ett par.  I övrigt förstår jag jag nada.

Jag kan bara hoppas på att allt reder ut sig tänker jag medan fingrarna oförtrutet fortsätter med sitt envisa hackande på tangenterna, medan solen stiger upp mot skyn utanför mitt lägenhetsfönster, där jag sitter helt ensam i Spanien.


Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Det är författaren som bestämmer! (del 6)

Författaren bestämmer.
Så det så!

Jag satt på en stol i den kala lägenheten som låg mitt i den vackra resorten El-Rompido i nordvästra Spanien, alldeles intill den portugisiska gränsen. Framför min pinn-stol i trä stod ett litet köksbord som redan efter ett dygn hade hunnit bli belamrad med mina saker. Det verkade som om mina saker alltför ofta fick eget liv och självmant hoppade upp på alla tomma bordsytor som de kunde komma åt. Det låg verkligen något maniskt över detta beteende. Bland mina småprylar som kravlat sig upp till den numera ockuperade bordsytan stod också min lilla ultraportabla laptop. Det var en supersnabb skapelse när jag köpte den för något år sedan. Det märkliga med denna var att den inte uppträdde som man av lång erfarenhet kunde förvänta sig av en dator. Den var fortfarande supersnabb. Normalt skulle den vid det här laget känts som om någon hällt in sirap i maskineriet. Inte denna. Den gick fortfarande lika snabbt som en oljad blixt. Men det hjälpte inte mig just nu. Min blick såg tomt framför sig medan bokstäverna ringlade oförtrutet vidare, utan att jag verkade bry mig om vilken text som lades ut för påseende av överdomaren, som på något sätt borde varit jag. Mina tankar var inte där. Inte just då. De verkade ha fått en annan uppgift som de tydligt prioriterade mycket högre än den text som jag ville skulle bli en bok, jag kunde vara stolt över.  El-Rompiido? El-Romppido? EL-Rompidoo? På hur många sätt kunde man uttala det uppkäftiga namnet på den resort jag hade valt? Jag hörde hur min mun försökte sig på en mängd varianter med olika betoningar och i olika rytmer. Det borde vara El-Rompiido som är den korrekta betoningen, men El-Romppido satt ju som en smäck i munnen.

Mitt bland alla de snillrika funderingar som poppade upp och hastigt analyserades inuti mitt huvud, kunde jag plötsligt urskilja den textmassa som mina fingrar ivrigt hamrade in på det digitala pappret, via tangentbordets dovt, klickande ljud. Fingrarna hade redan fört historien fram till mitten på kapitel två, Efter.

Jag försökte läsa texten som stod skriven framför mig, utan att för den skull beordra mina fingrar att sluta skriva. De slutar nog självmant tänkte jag och kastade mig in i texten.
Det var ju jag som bestämde. Det var ju jag som var författaren.

Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Vem är Vallesi? (del 5)

Känslan av mållöshet var overklig. Hade jag tagit mig tiden, rest ut i världen och hyrt en lägenhet bara för att förbruka mina värdefulla och begränsade timmar, utan att kunna skriva ett vettigt ord alls? Hade min ordgruva sinat, tagit semester eller var det helt enkelt strejk i gruvan?

Jag försökte koncentrera mig djupare. Tänkte på vilda östern och dess myller av människor, samtidigt som jag fylldes av en tro på mig själv, utan att det för den skull poppade ut ord som jag verkligen behövde få ut på min tomma datorskärm. I nästa sekund kände jag hur känslorna svängde från den självsäkerhet jag nyss känt till en tomhet som gränsade till fullständig meningslöshet. Jag visste att jag var nära att stänga ner hela detta spektakel till projekt. Varför skulle jag skriva en bok? Jag som bara skrivit hundra krönikor och tusentals rapporter och offerter? Orden och ordgruvans produktionsförmåga hade nog bara stigit mig upp i huvudet. Varför skulle just jag göra mig märkvärdig eller ens tro att just jag kunde få ihop alla de ord i en form som kunde presenteras i en bok, som någon stackars människa på hela jorden ville läsa? Jag kände just då hur tårarna, som bara ville kasta nerför mina kinder, brände bakom ögonlocken i väntan på. Jag blundade och försökte andas som jag hade blivit inlärd att andas när jag kände mig så här. Långa djupa andetag där luften störtade ner i lungorna genom munnen, bara för att med musklernas milda kraft pressas försiktigt genom näsan. Om och om igen.

Ljudet av tangenterna som trycktes ner lät som den vackraste musiken i mina öron, även som det kändes som om det inte var mina fingrar som utförde det jobb som jag så gärna ville ha gjort. Jag var ju ensam och förstod att verkligheten återigen skiljde sig från det jag upplevde. Det måste verkligen vara mina egna fingrar. Det fanns ju ingen annan här. Mina tankar for som små pingpong bollar från den ena ytterligheten till den andra.
Försiktigt nyfiket öppnade jag ögonen och möttes av en text som fingrarna utan min medverkan eller tillåtelse lämnat som ett spår efter sig, som dessutom bara ringlade vidare in i en berättelse som jag inte kände igen. Den vilda östern lyste med sin frånvaro. Jag läste den första meningen. Vem är Nila? Och vilka är de andra två? Vem är jag?

"Jag såg på den sovande Nila och log ett leende, som både var varmt och välkomnande, men tänkte ändå mest på de andra två, som jag på något konstigt sätt saknade, trots att jag egentligen inte hade någon anledning till det. Min panna var varm och fuktig av en liten armé av salta små vätskefyllda droppar av svett, som verkade påklistrade för att det skulle se äkta ut. Det var det. Äkta alltså. Jag var varm i hela kroppen, trots att det var flera månader innan sommarens varma, gula solstrålar, skulle göra sitt yttersta för att värma och färga min vita kropp i någon surrealistisk ton, av grisrött. Det var inget problem, som Nila någonsin haft eller för den delen någonsin skulle komma att ha. Hon förstod inte ens att det var något, som hon verkligen borde vara glad över.
Det ankommande gryningsljuset var på något sätt både efterlängtat och ovälkommet. Ljuset lättade upp det mörka sinnet, vilket gjorde mig gott, men förstörde samtidigt den förtrollande känslan av de flammor, som den värmande morgonbrasan kastade runt i rytmiska, koordinerade rörelser till en musik, som bara mästerkoreografen, som agerade utan att synas, kunde uppfatta. Jag förstod att det var flammornas värme, som fick mig att svettas."

Det var en konstig känsla att både skriva en text och läsa den samtidigt. Mina tankar försökte återskapa de bilder som någonstans visades upp inne i mitt huvud och som mina fingrar av någon anledning hade blivit bästis med. Fingrarna verkade ha kanaler som inte jag själv kunde hitta. Är det detta man menar med att ha inspiration? Att bokstäverna bara flödar ur en, som om man öppnat en kran med ett vred som lossnat av den allvarliga oxidationen som fullständigt förintat vredets infästning? Att man inte kunde stoppa flödet längre? Jag fortsatte att läsa aningen irriterad över hur långsamt fingrarna hackade ner bokstäverna. Då och då fick jag stanna upp och tänka på annat för en stund innan jag slukade den nya meningen som bildades under det ljuvliga ljudet från tangentbordet. Jag sneglade lite grann på den text som poppade upp på skärmen.

"Min blick sjönk ner och såg på det lilla tygstycke, som jag hade i mina händer, samtidigt som mina tankar tog en förväntad och nersliten stig i min minnes­bank. Jag såg henne framför mig. En späd liten flicka i de första tonåren, med blåa, stora ögon, som skickligt kombinerats, med ett stänk av fräknar på den uppstudsiga näsan. Mina fingrar smekte försiktigt de märkliga blommorna, som målats på tygstycket för länge sedan. Vare sig tiden eller de oräkneliga tvättinsatser som tyget utsatts för, hade kunnat påverka någon av de skarpa kulörerna, de fantasifyllda blommorna hade. Jag kände hur en tår trängde sig ut ur mitt högra öga och letade sig ner efter kinden, när den följde minsta motståndets lag och lämnade en fuktig kurvig väg efter sig. Jag var egentligen inte ledsen alls, men inte heller glad. Jag var någonstans mittemellan.

Elden, som tvingade ut det sista ur den torra björkved som jag fyllt kaminen med, gav ifrån sig ett härligt sprakande ljud av små explosioner. Det sprakande ljudet av explosionerna, som blandades med mina tunga och Nilas lätta andetag. Det var det enda som hördes i det för övrigt tysta huset. Parallellen mellan den döende veden, som snart skulle vara utplånad av eldens vassa tungor och känslan av att leva under pressen att prestera lycka, var uppenbar. I båda fallen skulle vi förlora. Jag och veden. Pressen skulle få våra kroppar att explodera och obönhörligt slutligen falla ihop och förintas. Jag önskade bara att jag kunde vara lika lycklig och sorglös, som veden under tiden.

Det var bara några månader kvar, tills jag skulle passera min nästa milstolpe i livet, om man räknade liv i enheten år och milstolpar i enheten decennier. Jag var på väg mot min fjärde milstolpe, men den första, som kändes som ett steg mot det slut, som obarmhärtigt närmade sig. Jag hade redan, som en ung man, insett att allt hade en ände, men nu var det första gången, som jag verkligen kände, att det faktiskt inte bara, var en skröna. Det var uppenbart för mig att det var helt sant. I skenet av hela den insikten, blev det lika uppenbart att det var så oerhört mycket viktigare, att göra rätt saker, än att göra saker rätt. Rätt saker var saker, som verkligen var viktiga och betydelsefulla, medan de andra sakerna var saker, som människorna omkring mig förväntade sig att jag skulle göra. Ibland handlade sakerna om samma sak, men det var mycket sällsynt. Jag hade allt oftare börjat fråga mig själv om jag verkligen skulle göra det jag gjorde, om jag visste att jag bara hade tre år kvar av mitt liv. Mitt eget svar kom, som en överraskning, den första gången. Nej! Trots mitt nekande svar och min nätta huvudskakning, som bara jag själv kunde uppfatta, så fortsatte jag att göra saker rätt och på så sätt, försöka uppfylla alla förväntningar, som alla andra lagt på mina axlar. Det kanske inte var så konstigt att åren verkade få mina axlar, att slutta allt brantare.

Tankarna sökte sig utan uppmaning till det kommande och välplanerade kalaset. Jag kände mig oerhört tveksam eftersom jag inte visste om det verkligen var jag som ville ha ett kalas eller om det var mina vänner som ville det. Lokalen var redan hyrd och inbjudningarna var utskickade i kuvert, med alla de fantastiska stämplade ornament, i både möjliga och omöjliga kurviga former, som hörde till. Var det verkligen det som jag ville?

Jag förstod givetvis att en sådan tillställning både skulle innehålla glada skratt, som gav en sådan där skön känsla, som man nästan bara kunde få, när man träffade goda vänner, men också en känsla av en självdestruktiv, självuppoffrande prestation, som skulle sitta, som en klump i halsen, till dess att allt var över. Även om den sköna känslan vägde över, var jag ändå mycket tveksam."

Bilden av Nila började att växa fram. En vacker medelålders kvinna med makaroni-lockigt svart hår med en nyans av åldersgråa inslag, som gjorde henne alltmer levande. Vem är hon? Hur är hon? Vad har hon varit med om? Hon gjorde mig osäker.

"Min blick sökte sig till Nila igen. Hon var vacker där hon låg och presterade sina nästintill ljudlösa andetag. Hennes ansikte var så avslappnat, som ett ansikte bara kan vara, om man känner en enorm trygghet, eller om man pumpats upp med droger, som fullständigt försatt sitt känslocentra i ett totalt utslaget tillstånd. Jag såg hur hennes bröstkorg rörde sig långsamt. Det var den enda ledtråden till att hon faktiskt levde. Jag log när jag såg på henne. Som alltid. Jag sträckte ut min hand och lät mina fingrar snurra sig in i hennes makaroni-lockiga svarta hår, som med ålderns rätt fått äras med några hårstrån, som tappat den kraftfulla svarta färgen och ersatts med en grå nyans, som bara gjorde hennes hår alltmer levande. Hon vaknade inte.

Jag lät mitt huvud falla tillbaka mot det höga ryggstöd, som fåtöljen hade skapats med för att kunna ta emot trötta huvuden, som bara ville slappna av. Jag slöt mina ögon och lät mina tankar, kasta sig ut i ett virrvarr av funderingar, som snurrade runt i allt vidare cirklar, som en fullt utvecklad snöflinga, som bara försökte att överleva en snöstorm, samtidigt, som den vackra tingesten försökte bli upptäckt och utvald. Jag såg en storväxt ung man, som jag omedelbart kände igen, mitt inne i virrvarret av tankar, som bara var mina egna. Hans kropp översållades av muskler, som med framgång, försökte fylla ut alla de klädesplagg han bar. Det var inte första gången min vän från en svunnen tid, kom och hälsade på i mitt konstiga virrvarr av tankar. Varje gång undrade jag var han var just nu? Vad han gjorde? Vilken väg hans liv hade tagit i livets fantastiska flipperspel. Vid hans sida stod oftast en annan god vän från förr. Han var kortare och senigare. Hans ögon speglade alltid den sökande nyfikenhet, som han kombinerade med ett stänk av intelligens, som gjorde honom till en sökande tänkare. Jag förstod att han kunde vara var som helst i världen, om ens världen var nog stor för honom."

Jag blundade och funderade kring vänskap. Var börjar vänskap? Varför upphör det? Eller förändras det bara? Fingrarna fortsatte att producera det taktfasta ljudet som förvissade mig om att ordproduktionen från ordgruvan gick på full fart.

"Plötsligt visste jag bara det. Jag visste vad jag egentligen ville mest av allt. Även om tankarna, som klarnade där jag satt i min fåtölj, verkade helt ogenomförbara, kände jag en varm och mjuk boll av förnöjsamhet, som sakta, men på ett behagligt sätt växte i min mage och formade upp en beslutsamhet, som jag endast några få gånger i livet fått känna på. Jag såg hur mina händer med vana och beslutsamma rörelser, öppnade den lilla hopfällbara datorn, som legat på laddning på bordet bredvid. Mejlgruppen, ”Fyrtioårskalaset”, valdes som mottagare. Markören, på datorns skärm, stannade på fältet med titeln ämne, där det faktiskt var tänkt att man skulle ange just det. Ett ämne för konversationen. Jag såg hur fingrarna startade sin egendomliga, men koordinerade dans på tangenterna, som svarade med sitt tysta, men behagliga klickande läte.

”Tyvärr är fyrtioårskalaset den nionde juli inställt!”

Något av fingrarna skickade en tab, efter att ämnets innehåll var spikat och klart, vilket fick markören att hoppa till mejlets innehållsdel.

”Jag har funderat en del över just detta med kalas och kommit fram till att jag har uppnått en ålder, där kalas känns rätt krystat. Jag har därför beslutat att ställa in det kalas, som var planerat att äga rum under juli månad. Jag vill givetvis under det år, som kommer ha en möjlighet att träffa dig under andra omständigheter. Med hopp om både förståelse av och förlåtelse för mitt tvära omkast.”

Mina ögon läste igenom den text, som inte kunde uppfattas på annat sätt än som ett tafatt försök att ducka, för den kommande tillställningen. Gästerna hade redan anmält sitt deltagande till det kommande kalaset i enlighet med de inbjudningar som jag skickat ut för länge sedan. Det kändes inte bra men jag skrev under med den utslitna texten ”Med vänliga hälsningar…:”  och tryckte utan att tveka på knappen, med den tveksamt uppmanande texten, ”Skicka”. Datorn svarade med den vanliga bekräftelsen, som inte kunde missförstås. ”Ditt meddelande har skickats!”. Mina fingrar dansade snabbt och vant över datorns tangenter och fick, utan att anstränga sig nämnvärt, upp ett nytt embryo till ett meddelande. Jag såg hur fingrarna knappade in namnen på de två herrarna, som jag tänkt på ibland, men som jag inte längre träffade, så värst ofta. Jag nickade förnöjt, när datorns magiska kraft hittade de båda herrarnas mejladresser, som jag aldrig tidigare hade använt. Markören hade stannat på ämnesraden och inväntade troget på mina kommande instruktioner, med ett regelbundet blinkande.

”Vad hände?” Ämnet var väl genomtänkt, även om det var rätt kort. Ibland är det viktigare att vara rakt på sak och faktiskt bara fråga efter det man vill veta, utan några som helst krumbukter.

”Jag vill bjuda in dig och din dam till en middag i Aareavaara, den nionde juli. Vi kommer att inta en traditionell tornedalsk middag, som jag kommer att göra i ordning på mitt sätt. Jag vill att du klär upp dig, som om du skulle gå på en nobelmiddag och att din respektive gör likaså. Det skall vara en frack för herrarna och en jungfruligt vit klänning för damerna, så det både ser ut och känns, som att ni är på väg till något stort. För det är det jag hoppas på att det verkligen blir. Under kvällen kommer vi att fundera och diskutera om livet och vad som hänt oss alla. Därför är det bra, om du kan tänka igenom, vad du egentligen gjort ditt liv. Jag lovar att du kommer att få berätta om livets mystik och alla de outgrundliga vägar, som det tagit dig med på.”

Mina ögon läste snabbt igenom de bokstäver, som jag hamrat ner på tangentbordet. Jag insåg att allt detta skulle bli så mycket mer personligt och effektivt, om jag faktiskt själv formade mina egna bokstäver i ett typsnitt, som aldrig någonsin skulle kunna få plats i en dator. Jag såg hur min hand, ögonblicket efter att insikten slagit rot, greppade om den skolgula blyertspennan, som med ett svagt väsande ljud, dansade runt på pappret, som den mest känsliga danspartnern den lyckligtvis mött i hela sitt korta liv. Min text började forma sig till meningar, som jag hoppades skulle gå att tyda, när väl brevet hittat till den rätta mottagaren.

Jag var klar med mitt eget lilla skrivuppdrag. Framför mig låg det två handskrivna brev som var helt identiska, förutom att de var adresserade till två olika personer. Jag såg ner på den text som jag skrivit med min barnsliga handstil. Herrarna skulle utan tvekan känna igen stilen, trots att det var många år sedan, de senast sett den. Mina tankar gled tveklöst ner i djupet, av den djupa brunn av oroliga tankar, som jag alltför ofta omgav mig med.

Båda breven hade jag avslutat med:

”Med vänliga hälsningar

Vallesi Ikavaara”

Jag kände hur svettdropparna som under de senaste minuterna trängt ut ur min panna, kastade sig ner på sin färd mot tangentbordet eller mina kläder lite beroende på hur jag lutade med min överkropp, vid den tidpunkt som svettdroppen beslutade sig för att genomföra sin våghalsiga färd i en nästintill lodrät riktning. Jag försökte att torka bort dem med min ärmlösa arm utan att lyckas speciellt väl. Den lugnande andningsmekanismen hade tagit över och försökte få mina tankar att samla sig till ett större fokus. Vem är Vallesi?

Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Min lysande idé! (del 4)

Om man skall skriva en bok måste man ju ha en hållbar idé. Men idéer var ju inte och hade aldrig varit min svaga sida. Idéer hade man i överflöd. Därför var jag inte alls förvånad när kreativiteten, precis som vanligt, stod på topp inuti mitt huvud. Hela mitt sinne var fullständigt övertygad om att jag hade den bästa idén i hela världen. När jag blundade såg jag omedelbart filmen som rullade på min interna filmduk och som visade en helt ny Vilda Östern film. Parallellen till vilda västern berättelserna var ju självklar och en förutsättning till framgång, trots att historien om vilda västern i mina ögon var överromantiserad till orimlighet.

Men det var min idé, vilda östern. Vad skulle hända om man placerade den över-romantiserade och våldsbenägna historierna från Amerikas vilda västern in i en kärv Tornedalistisk miljö i nordöstra Sverige? Vad skulle hända om man bytte stetsonhatten mot en ribbstickad mössa i de gladaste av färger? Eller om man bytte hästarna med de eleganta västernsadlarna mot en snöskoter från tidigt nittiotal? Eller om man bytte tälten som västerns urinvånare kallade sitt hem mot de torvkåtor som finns ute i de tornedalska markerna? Jag var i alla fall övertygad om att idén var fantastisk och hade en potential att blir en storsäljare, om den kunde levereras som en berättelse i bokform, där människorna blev levande och viktiga för den som läste boken.

Jag packade min väska och vinkade adjö till mina nära och kära. De hade redan för många år sedan accepterat mina halvgalna idéer som de av erfarenhet visste att det inte gick att stoppa med några små försiktiga påpekanden om galenskapen som porlade ut ur mina öron. De nämnde inte vansinnet i att planera om i min kalender och bara packa min väska för att flyga långt, långt bort och fira min femtioårsdag i fullständig ensamhet, genom att skriva mitt första kapitel om den vilda östern med övertygelsen om att boken i sin oskrivna form redan var ett ämne för att nomineras till August priset. De visste och jag visste att det just då inte fanns något som kunde bita på mig. Inget som kunde få mig att ändra mig. Jag hade bestämt mig och jag är från Tornedalen. Det var alltså helt klart. Spanien nästa.

Den nionde december tjugohundratretton vaknade jag tidigt. Hela min kropp porlade av förväntan. Det var som om jag laddade upp för att kunna prestera på topp. Frukosten som var enkel och god var snabbt avklarad. Jag tog fram min dator och slog på strömmen. Datorn reagerade på mindre än två sekunder. Jag gillade teknik som fungerade lika mycket som jag ogillade teknik som strulade. Jag visste att jag hade tur med tekniken. Med mig var den alltid välvillig.

Mina ögon stirrade mot den ilsket grönblinkande markören uppe i det vänstra hörnet av den i övrigt kritvita tomma skärmen. Det kom inga ord. Jag var tydligen mållös.

Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Det tar 32,14 timmar att skriva en bok! (del 3)

Jag hade som så många andra en dröm om att göra det som var nästintill omöjligt. Vissa människor bygger hus, andra åker jorden runt och kanske bosätter sig på en otillgänglig plats ute i världen. Men inte jag. Min hemliga dröm var att faktiskt skriva en bok. En bok där handlingen mer skulle vara vad människorna tyckte och kände istället för vad de sa och gjorde.

Klok som jag är förstod jag att De tre frågorna, som man behövde svara ja på för att lyckas med att förverkliga sina drömmar, i allra högsta grad också var applicerbar på min dröm. Det gällde verkligen att ta mig tiden och att ha styrkan till att börja, genomföra och avsluta arbetet med en bok, som jag med stolthet skulle kalla min.

Den första av de tre frågorna handlar bara om att konfirmera att jag verkligen anser mig vara dedikerad till min uppgift. Har jag bestämt mig att verkligen genomföra detta? Mitt svar var enkelt och hade så varit under en mycket lång tid. Ja!

Den andra frågan av de tre blev omedelbart mycket svårare att svara ja på för en människa som haft en vecko-medelarbetstid, inklusive semestrar och andra ledigheter, på en bit över sextio timmar. Har jag tid? Har jag resurserna? Har jag möjligheterna? Jag funderade ett tag och undersökte förutsättningarna noggrant. Resurserna hade jag verkligen. Konstigt vore det annars om man funderar på hur mycket tid jag hade lagt ner på mitt arbete under mitt liv. En och två kronor borde ju finnas extra kan man tycka. Möjligheterna hade jag också, men inte genom att göra detta på hemmaplan. Hemma pockar jobbet på, ibland i en sådan takt så det bara inte finns sammanhängande tid för att fantisera, samtidigt som jag behövde skotta ord från min mäktiga ordgruva. Ordgruvan är jag faktiskt ganska stolt över. Detta var ju självklart ett enkelt problem att lösa. Tömma kalendern genom att boka om och flytta åtaganden från skrivperioden, till en period före och efter, samtidigt som en resa behövde bokas till en plats där jag kunde hyra en lägenhet, som kunde bli min plats för att skriva ett antal timmar varje dag. Men hur lång tid kan det ta att skriva en bok? Alla projektplaner kräver ju sin tidplan och sina dödsdatum. Ett dödsdatum är en punkt i tiden som man inte får passera, utan att titta sig själv i spegeln och erkänna sitt eget misslyckande. Hur uppskattar man tiden för att skriva en bok? I mitt inre såg jag månader som kanske skulle bli till år. Estimeringsmetoden jag slutligen valde var lika enkel som genial.

Eftersom jag skriver krönikor som är ungefär sjuhundra ord långa, vet jag ganska exakt hur fort jag skriver. Sjuhundra ord tar max en kvart. Det betyder ju en hastighet på tvåtusen åttahundra ord i timmen. På nätet kunde jag läsa mig till att en bok på nittiotusen ord är en bok som tagit sig över gränsen till att bli en roman. Om man då tar dessa nittiotusen ord och dividerar med de tvåtusen åttahundra, som jag kunde producera varje timme, får man talet trettiotvå komma fjorton. Med andra ord är den teoretiska tiden för att skriva en roman trettiotvå komma fjorton timmar, under förutsättning att ordgruvan producerar meningar av sammanhängande ord, som bildar en berättelse i det ämnesområde som var tänkt.

Även om jag är optimistiskt lagd så tyckte jag att de trettiotvå komma fjorton timmarna var lite väl optimistiska, så jag bestämde mig att multiplicera med två och avrunda, vilket gav mig sextiofem timmar. Jag nöjde mig med det och kunde konstatera att jag också hade tiden. Svaret var således JA! 

Den allra sista frågan är den knäckfråga som kullkastar de flesta goda initiativ ute i världen. Frågan är lika enkel som svaret är svårt. Är jag villig att offra allt för att lyckas? Min livsstil? Mina tankar? Min familj? Lyckas med vad kan man ju fråga sig? Att bara skriva boken? Att bara skriva boken och ge ut den? Att bara skriva boken, bara ge ut den och faktiskt skapa en bok som säljer det den kostade? Att bara skriva boken, bara ge ut den och skapa en storsäljande bok? Jag förstår att kostnaden för det sistnämnda är alldeles för stor samtidigt som att lägga ner sextiofem timmar för att bara skriva en bok är alldeles för enkelt.
Jag svarar ja i nivå tre. Att skriva en bok som jag ger ut för att skapa en småsäljare. En bok som borde ges chansen att nå brejkiven. Tärningen var alltså kastad och planen var lagd.
Det var dags att gå från ord till handling.

Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Flykten till ensamheten (del 2)

Jag har aldrig någonsin varit speciellt bra på att vara ensam. Vad jag än har gjort och upplevt så har jag alltid gjort det med någon eller några vid min sida. Det är en upptäckt som jag gjort för mer än 10 år sedan. Upptäckten slog ner som en blixt från en klar himmel. Mitt stora problem är att ensamhet ger mitt sinne en galopperande-depression-light, vilket innebär att jag börjar omedelbart att uppleva, allt det jag upplever, som ganska meningslöst. Jag blir utan engagemang. Utan fokus. Jag behöver verkligen dig och alla andra människor omkring mig, för att jag skall fungera som en hel människa.

Förra året beslutade jag att jag att välja ett av de vackraste orden som jag känner till, ordet Än. Istället för att bara acceptera att det var som det var, vilket är det lätta och det enkla att göra, valde jag att erkänna att jag inte kunde vara ensam ÄN. Att jag inte hade klarat mer än tre golfhål i en en-boll (dvs ensam), med någorlunda fokus, ÄN. Att jag inte kunde tänka mig att åka på enmanssemester, ÄN. Att jag inte skulle orka med att umgås med mig själv och skriva en bok i min egen ensamhet, ÄN. Visst är ordet vackert? ÄN. Ordet öppnar alla dörrar i världen och ger mig alla möjligheter som finns.I mina erkännanden fanns plötsligt en möjlighet att göra något åt detta.

En mörk decemberdag i Kiruna packade jag ihop mina pinaler som en fyrtionioårig man som skulle resa helt ensam till en liten ort i Spanien, vid den portugisiska gränsen, för att träna på att vara för mig själv för en stund. Min förhoppning var att jag skulle klara av mina två utmaningar. Att spela 18 hål golf i en enboll, med hyfsat resultat. Att jag skulle göra en djupdykning, rakt ner i ordgruvan för att skotta fram tillräckligt många ord för att det skulle bli en bok. Kloka ord. Sköna ord. Ord med ornament. Ord utan.Kärleksfulla ord. Ord som skapar lycka. Ord som är ledsna. Alla ord. Ordgruvan är en gruva där orden och kombinationer av ord, poppar upp när man bäst behöver dem. Denna gruva har jag, av någon outgrundlig anledning och helt oförtjänt, fått till skänks i livet. Tidiga morgnar i ensamhet i den lilla hyrda lägenheten omgiven av ovanliga och för mig konstiga ljud av människor som jag ännu inte kände, startade fingrarna en märklig dans som trollade fram ord helt utan att tankarna riktigt var med. Känslorna, som stormade ut i takt med ordflödet, kom från betraktarens öga som i detta fall var mitt. Jag såg på när orden, som yrde ner på det digitala pappret, bildade meningar som jag ivrigt konsumerade, samtidigt som jag verkligen försökte förstå vad som egentligen hände. Meningarna, som slingrade sig omkring varandra, lockade mina tankar att generera en internfilm, som rullade i en allt snabbare takt. Detta skapade samtidigt en stigande frustration, över fingrarnas snigelhastighet att kasta ut bokstäverna i sköna former av meningar. När frustrationen pikade, började min egen internfilmproducent att köra bion i ett läge för alternativa repriser, mest för att prova ut vilken variant, som fingrarna härnäst borde forma.

Jag spelade dessutom en 18 hålare i en enboll och gick runt på 94 slag, vilket är ett bra resultat för mig.

Jag klarade mig rätt bra under veckorna i ensamhet. Jag tror det berodde på ordet ÄN och på att jag var så fokuserad på att producera ord i boken och steg på banan. Tyvärr har jag nog inte blivit botad, ÄN, men det kanske kommer.....

Nu är boken lanserad och boksläppet genomfördes nittonde september.För att sprida orden om boken, har jag valt att använda nätverkande. Jag berättar på olika sätt om boken till människor som jag har runt om mig, med förhoppningen om att de kanske läser boken, tycker om och väljer att sprida ordet om boken i sina nätverk. Till människor som de har omkring sig.

Även om du också precis som jag, tror att saker och ting är omöjliga så ska du veta att du också har ordet ÄN i din verktygslåda vilket ger dig ett liv med stora möjligheter och öppna dörrar. I framtiden finns inget som är omöjligt.

När jag passerat femtio år med någon dag, kunde jag konstatera att processen hade varit förhållandevis märklig. I denna märkliga process fortsatte bokstäverna, orden och meningarna in i en organisk process, som snarare motverkade min vilja än uppfyllde den. Jag kanske inte ens tappade kontrollen över innehållet, utan insåg snarare, med ett lugnt sinne, att jag aldrig hade haft den.


En god vän frågade: ”Är du klar med boken?”. Jag svarade utan att tänka: ”Nej! Vi är inte klara med varandra ännu.”, medan jag insåg att det inte var jag, som var ledaren. Jag var följaren. Insikten fick mig att le och jag accepterade min roll med glädje.

Boken har ingen början och inget slut. Den har ingen egentlig handling eller någon egentlig mening, som är något annat, än att du skall låta dig förföras i tanken och låta dina känslor flöda. Boken är skriven bara för att du skall ha en stund av njutning i livet. För att du skall få lugn och ro under några timmar av ditt liv, istället för att fortsätta söka efter den porlande lycka, som tycks gäcka oss alla och bara verkar dyka upp när vi minst anar det.



Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Allt börjar jungfruligt. (del 1)

Då var det dags för mig att öppna min första blogg. Det är faktiskt inget som jag planerat eller ens funderat på, utan något som bara slog ner just denna morgon. Det är inte så att jag inte skrivit förut, men det är också helt sant att jag aldrig skrivit i detta format tidigare.
Ja, jag erkänner. Jag är från Tornedalen. Jag har bott i Aareavaara, alldeles intill den finska gränsen. Jag är en mästare på bastubad, i förhållande till den normala svensken. Jag erkänner allt detta. Trots att jag är helt unik, så betraktar jag mig som helt normal hur nu det går ihop. Just nu bor jag i Kiruna och jobbar med att förändra.

Jag tycker om ord. Talade och skrivna. Jag tycker ännu mer om de ord som aldrig syns. De som färdas mellan människor bara för att människor tänker. Ord finns överallt.

Allt jag skriver bygger på ord från min alldeles egen ordgruva som alltid verkar vara helt överfull med ord, oavsett hur jag slösar med dem. Jag har ingen aning hur de hamnat där men kan ju, rent intellektuellt, förstå att det måste vara alla människor jag möter och lyssnar på som fyller på med lagret av både nya och gamla ord. Trots det är ordgruvan bara tillgänglig för mig, om inte jag publicerar den på något sätt.

Det ni läser på denna blogg är era egna ord men kanske aningen tvistade av mina förvecklade och kanske också förvirrande tankar.

Ämnet som bloggen handlar om är processen att skriva och ge ut en bok.......
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.