Flykten till ensamheten (del 2)

Jag har aldrig någonsin varit speciellt bra på att vara ensam. Vad jag än har gjort och upplevt så har jag alltid gjort det med någon eller några vid min sida. Det är en upptäckt som jag gjort för mer än 10 år sedan. Upptäckten slog ner som en blixt från en klar himmel. Mitt stora problem är att ensamhet ger mitt sinne en galopperande-depression-light, vilket innebär att jag börjar omedelbart att uppleva, allt det jag upplever, som ganska meningslöst. Jag blir utan engagemang. Utan fokus. Jag behöver verkligen dig och alla andra människor omkring mig, för att jag skall fungera som en hel människa.

Förra året beslutade jag att jag att välja ett av de vackraste orden som jag känner till, ordet Än. Istället för att bara acceptera att det var som det var, vilket är det lätta och det enkla att göra, valde jag att erkänna att jag inte kunde vara ensam ÄN. Att jag inte hade klarat mer än tre golfhål i en en-boll (dvs ensam), med någorlunda fokus, ÄN. Att jag inte kunde tänka mig att åka på enmanssemester, ÄN. Att jag inte skulle orka med att umgås med mig själv och skriva en bok i min egen ensamhet, ÄN. Visst är ordet vackert? ÄN. Ordet öppnar alla dörrar i världen och ger mig alla möjligheter som finns.I mina erkännanden fanns plötsligt en möjlighet att göra något åt detta.

En mörk decemberdag i Kiruna packade jag ihop mina pinaler som en fyrtionioårig man som skulle resa helt ensam till en liten ort i Spanien, vid den portugisiska gränsen, för att träna på att vara för mig själv för en stund. Min förhoppning var att jag skulle klara av mina två utmaningar. Att spela 18 hål golf i en enboll, med hyfsat resultat. Att jag skulle göra en djupdykning, rakt ner i ordgruvan för att skotta fram tillräckligt många ord för att det skulle bli en bok. Kloka ord. Sköna ord. Ord med ornament. Ord utan.Kärleksfulla ord. Ord som skapar lycka. Ord som är ledsna. Alla ord. Ordgruvan är en gruva där orden och kombinationer av ord, poppar upp när man bäst behöver dem. Denna gruva har jag, av någon outgrundlig anledning och helt oförtjänt, fått till skänks i livet. Tidiga morgnar i ensamhet i den lilla hyrda lägenheten omgiven av ovanliga och för mig konstiga ljud av människor som jag ännu inte kände, startade fingrarna en märklig dans som trollade fram ord helt utan att tankarna riktigt var med. Känslorna, som stormade ut i takt med ordflödet, kom från betraktarens öga som i detta fall var mitt. Jag såg på när orden, som yrde ner på det digitala pappret, bildade meningar som jag ivrigt konsumerade, samtidigt som jag verkligen försökte förstå vad som egentligen hände. Meningarna, som slingrade sig omkring varandra, lockade mina tankar att generera en internfilm, som rullade i en allt snabbare takt. Detta skapade samtidigt en stigande frustration, över fingrarnas snigelhastighet att kasta ut bokstäverna i sköna former av meningar. När frustrationen pikade, började min egen internfilmproducent att köra bion i ett läge för alternativa repriser, mest för att prova ut vilken variant, som fingrarna härnäst borde forma.

Jag spelade dessutom en 18 hålare i en enboll och gick runt på 94 slag, vilket är ett bra resultat för mig.

Jag klarade mig rätt bra under veckorna i ensamhet. Jag tror det berodde på ordet ÄN och på att jag var så fokuserad på att producera ord i boken och steg på banan. Tyvärr har jag nog inte blivit botad, ÄN, men det kanske kommer.....

Nu är boken lanserad och boksläppet genomfördes nittonde september.För att sprida orden om boken, har jag valt att använda nätverkande. Jag berättar på olika sätt om boken till människor som jag har runt om mig, med förhoppningen om att de kanske läser boken, tycker om och väljer att sprida ordet om boken i sina nätverk. Till människor som de har omkring sig.

Även om du också precis som jag, tror att saker och ting är omöjliga så ska du veta att du också har ordet ÄN i din verktygslåda vilket ger dig ett liv med stora möjligheter och öppna dörrar. I framtiden finns inget som är omöjligt.

När jag passerat femtio år med någon dag, kunde jag konstatera att processen hade varit förhållandevis märklig. I denna märkliga process fortsatte bokstäverna, orden och meningarna in i en organisk process, som snarare motverkade min vilja än uppfyllde den. Jag kanske inte ens tappade kontrollen över innehållet, utan insåg snarare, med ett lugnt sinne, att jag aldrig hade haft den.


En god vän frågade: ”Är du klar med boken?”. Jag svarade utan att tänka: ”Nej! Vi är inte klara med varandra ännu.”, medan jag insåg att det inte var jag, som var ledaren. Jag var följaren. Insikten fick mig att le och jag accepterade min roll med glädje.

Boken har ingen början och inget slut. Den har ingen egentlig handling eller någon egentlig mening, som är något annat, än att du skall låta dig förföras i tanken och låta dina känslor flöda. Boken är skriven bara för att du skall ha en stund av njutning i livet. För att du skall få lugn och ro under några timmar av ditt liv, istället för att fortsätta söka efter den porlande lycka, som tycks gäcka oss alla och bara verkar dyka upp när vi minst anar det.



Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.