Inte ens en svart liten ö. (del 12)

Klockan hade ännu inte hunnit ringa när jag öppnade mina ögon, trots att jag ställt den på fem minuter i fem. Det var fortfarande lika mörkt i det lilla rummet. De låga och avlägsna ljuden som var närvarande var nästan samma ljud som jag hade hört hela tiden under min vistelse i lägenheten. De kändes fortfarande främmande. Jag förstod att jag så småningom skulle vänja mig vid dem och kanske till och med sakna dem när jag väl åkte hem under den första veckan på nästa år. Jag lyssnade en stund och försökte förstå vad som skapade ljuden, utan att lyckas speciellt bra. Jag kände mig trött i kroppen men pigg i huvudet. En kopp kaffe och lite att äta tänkte jag medan benen sprättade upp och tog mig effektivt till en sittande ställning. Fötterna rörde golvet som var lite för nerkylt.

När frukosten var avklarad startade jag min dator som stod och väntade på mig. Jag log och tänkt på hur knäpp jag egentligen var som ens funderade på om datorn saknat mig medan jag spelat golf, pratat med Harald, ätit middag och tagit mig an min välbehövliga sömn. Jag kände mig verkligen sugen på att skriva och att få uppleva känslan av att sugas ner i den fantasityngda världen, som jag ännu bara skapat delar av. Det kändes som en ynnest att få lära känna de märkliga karaktärerna som sakta formades under fingrarnas hetsiga knackande på tangenterna. Nila växte fram som en spännande kvinna. Hur kunde jag skriva om henne eftersom jag aldrig träffat någon som hon. Eller kunde det vara så att de människor som format mig genom åren symboliserades helt eller delvis av Nila? Jag förstod verkligen inte men log när jag läste medan jag skrev.

Nila Mbabazi Debbie var från det mörkaste Afrika. Hennes mörka hud gnistrade ofta i det levande ljusets sken under de mörka vinterkvällarna, samtidigt som den utgjorde en kontrastrik bakgrund till hennes vita tänder när hon log på ett sätt, som gjorde hennes omgivning lycklig. Hon log ofta. Styrkan i kontrastrikedomen förstärktes markant av de vita ögongloberna som kärleksfullt höll om de sammetsbruna ögonen. Hennes hudfärg var det enda som var mörkt i hela hon. Hennes energi och livfullhet, hade hon lyckats kombinera med ett skratt som tycktes komma från lyckans ocean, som hon måste ha stängt inne i sin egen kropp. Hon hade allt ljus som livet kunde erbjuda mänskligheten. Inte ens en svart liten ö kunde man skönja i hennes sällskap.

Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.