Jag var svettig efter eftermiddagens golfrunda. En immig stod framför mig som tröst. Spelet hade inte varit lysande, snarare helt tvärtom. Det var som om jag hade mina tankar inbäddade i ord och texter som jag inte kunde befrias från. Orden som bara ville ut köades upp och stockade sig i alla kanaler. Borta var fokus på golfbollen. Bara ord som studsade runt. Jag förstod inte om det var ett gott tecken eller inte. Jag började bli van att skriva. Van att koncentrera mig djupt och innerligt medan orden kastades ut. Jag var inte längre överraskad av delar i texten som gjorde mig glad eller förskräckt av de historierna som trängde sig ut inlindade i sorgband i den svartaste svarta färg som någonsin uppfunnits. Ibland rann det ut ren lycka som gjorde mig alldeles pirrig i hela kroppen. Ibland är det det enkla och vanliga som är det vansinnigt komplexa och helt unika. Ibland är det det vanliga som skapar den mest extraordinära lycka man kan uppleva. Vad är mer naturligt än naturen?
”Vi hörde små fåglar som sjöng sånger och tog med sig
tankarna till platser där man bara mötte människor, som bara mådde gott. Vi såg
de färgglada löven som bestämt sig för att lägga sig inför sin kommande
vintersömn, nerryckta av den svaga vinden och sakta dalande ner till sin sista
vila på den gul- och rödfläckiga, gröna marken. Vi såg hur naturen erbjöd sina
lingonfyllda röda tuvor som från gång till annan, fyllde våra munnar med den
syrliga smaken av små, röda, omogna bär. Vi vandrade genom små gläntor av söta solmogna
blåbär som gjorde hela den gröna gläntan till ett prickigt inferno. Jag såg på
min vän och såg de mörka fläckarna runt hans läppar av den blåbärssaft, som var
svåra att få bort. Då visste jag att han mådde bra.
Vi såg molnen som tecknade
sig som vita sockervaddsöar och som snabbt rörde sig österut, på sin resa under
den blåa himlen. Vi såg bäckar som ännu inte frusit till is, där vattnet
porlade på sin väg ner till älven, som rann i öster. Vi såg hur vattnet kastade sig nerför stup, helt utan att känna någon fruktan och bildade vattenfall, som
bara det var ett skådespel i sig. När man såg in i ett vatten som mådde bra, var
det lätt att förloras i tanken och bara stå där som ett fån, med blicken riktad
mot en punkt i ingenstans och bara stanna upp. Bara för att känna att man levde.
Bara för att känna att man mådde bra.”
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det.
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar