Det var bara några dagar kvar innan min familj skulle komma ner till Spanien från ett vackert snövitt Kiruna. Ett Kiruna som lystes upp av det blåa ljuset som för vissa indikerade evig natt, men för mig bara var en av alla de vackra årstiderna som världen kunde erbjuda oss människor. Även om jag skrev snabbt så visste jag att jag var tvungen att stiga upp tidigt för att forma orden som verkligen ville komma ut. Jag var bara på väg in till varmrätten i den underliga middagen som jag skrev om. Jag förstod att detta än så länge, bara var en början.
Jag sökte trådarna från gårdagens sista textflätor, som jag skulle fortsätta dagens texter på.
Vallesi hade knallat ut på gården för att halstra laxen som var huvuddelen av varmrätten. Då kommer Eva ut och påkallar Valesis uppmärksamhet.
Eva kom ut. Hennes vackra kortkorta vita klänning med det
stora silverhjärtat i urringningen, gav en effektfull kontrast mot den
gräsbevuxna gårdsplanen med sitt höga hö och sina många indianskallar. Hon var
vacker.
”Hej.”
Jag vinkade lite lätt, så att hon skulle upptäcka mig. Det
var dock inte alls nödvändigt eftersom hon redan styrde sina steg mot mig. Jag
såg hur hon, lätt desperat, försökte vifta bort de små insekter, som valde att
göra henne sällskap. De som inget annat ville än att suga sig fast på henne,
överallt där hon valt att visa sin ljusa bara hud. Sin nakenhet.
”Var är toaletten?”, frågade hon medan den högra handen, med
en förvånansvärd stor precision, smällde till en punkt på vänster underarm.
Jag såg hur hon fick en röd liten fläck av sitt eget blod,
som hon smetat ut, samtidigt som myggan, som bara suttit och njutit av hennes
sällskap inte fanns mer.
Jag pekade med ena handen.
”Ser du ladugården som kallas för spökhuset.”
Eva nickade.
”Ser du trappan upp?”
Eva nickade igen och började långsamt gå framåt, men stannade
redan efter några meter och vände sig om.
”Kan inte du följa med?”, frågade hon och såg på mig med en
blick som jag visste att jag skulle ha svårt att tacka nej till.
”Jag är lite rädd för mörka utrymmen. Framförallt när de är
små och trånga och finns i ett spökhus.”
Hennes lyckliga porlande skratt bubblade ut medan hon såg
på mig och visste att hon skulle få igenom sin vilja. Jag följde med. Jag
krokade arm med henne och gick långsamt.
”Vad tyckte du om Gunvors historia?”, frågade jag nyfiket.
Hon svarade inte utan ökade bara farten och tog de första
stegen upp mot utedasset. Vi gick båda in. In i mörkret. Jag kände mig lite
olustig eftersom jag verkligen inte visste var jag hade henne. Vad ville hon
egentligen? Jag ställde mig med ryggen mot henne som en medeltida vakt eller
som en modern bodyguard från någon säkerhetstjänst. Allt för att hon skulle få
göra det hon ville utan att jag skulle störa.
”Ett stinkande utedass.”, sa hon och följde upp det, med
djupa beklagande suckar.
Jag hörde hur hon reste sig bakom mig.
”Vallesi. Se på mig.”
Jag vände mig om och såg på henne. Mullig. Kort. Vacker. Det
lockiga blonda hårsvallet lade sig mjukt och naturligt på axlarna och blev en skön
inramning av hennes vackra ansikte. Jag tyckte om vad jag såg. Hon verkade vara
så naturlig. Allt som hon gjorde och sa, verkade så självklart. Det var
vackert att se hur hennes personlighet fullkomligt samspelade med hennes
visuella uttryck och skapade en ny åtråvärd fullkomlighet. Det var verkligen
vackert att både se och känna.
”Tycker du att jag är vacker?”
Frågan kom plötsligt, nästan som om hon hade läst mina
tankar. Jag kände hur jag rodnade som om jag var fjorton år gammal igen.
Varför fick Eva mig att känna mig så här? Åtrådd. Mina ögon mötte hennes gröna,
avrunda ögon. De var verkligen formade som smala, men höga snäckor. Nästan lite
runda. Vackra? Ja absolut, tänkte jag och nickade omärkligt. Jag studerade hennes
fårade panna. Hennes skrattrynkor som ritade vackra mönster upp mot hennes
tinningar. Hennes charmiga fräknar som kunde räknas i hundratal, men som
verkade ha placerats ut med en konstnärlig precision. En perfekt symmetri som
skapade en symmetrisk idyll, som egentligen bara var en asymmetrisk illusion, avsedd
för mina ögon. Kanske för allas ögon? Hennes runda mjuka näsa hade små, men
synliga rynkor som ritade ut sig mot kinderna på ett retligt, smidigt sätt. Hon
var smidig. Hela hon. De röda läpparna lyste även i detta mörka rum. Tydligt.
Den korta halsen med den grova silverkedjan. Hjärtat i silver som pekade ner.
Jag såg spetsarna på hennes underkläder som lockande stack upp ur
urringningen, dit silverhjärtat pekade. Underkläderna lyfte och tryckte ihop
hennes bröst, så att det blev en skåra mellan brösten som syntes så tydligt vid
nederdelen av silverhjärtat. Påbjuden körriktning.
Jag svarade med en mörk och svag stämma, samtidigt som jag
kände hur luften trycktes ut ur mina lungor.
”Ja. Du är vacker. Du påverkar mig. Får mig ur balans. Du är
verkligen vacker, Eva. Men du har något som är ännu vackrare som jag inte kan
se.”
Hon överraskade mig återigen och tog två snabba steg mot
mig. Jag kände hennes varma andedräkt mot min mun. Hennes bröst som trycktes
mot mitt. Hennes underliv som dansade lite förföriskt och hennes hand som höll
om min höft. Hon var alldeles för nära och kändes överallt. Jag insåg att
hennes hand inte alls var stilla. Kände hur den sakta och med smidiga och väl avvägda
rörelser kröp in under det förkläde, som jag fortfarande hade på mig. Hennes
hand gled sakta nedför mina ljumskar och tog tag om min styvnande kuk med ett
vant grepp, samtidigt som hon såg in i mina ögon.
”Vill du se? Vill du se mitt vackraste jag? Jag känner att
du vill se. Jag känner att du tycker att jag är vacker. Jag vill visa dig.”
Hennes röst avslöjade den kåthet, som brann som eldar inom
henne. Jag kände hur hon tog min hand och förde in den under klänningens vita
tyger. Jag kände värmen av henne. Hon var bar.
”Eva! Sluta!”
Min röst lät inte riktigt som om den menade det som orden
innebar, trots att min hjärna var helt på min sida. Jag ryckte undan min hand
och tog tag i hennes händer med ett fast grepp, och tryckte henne varsamt ifrån
mig.
”Sluta nu!”, sa jag med en lite hårdare röst.
”Du är vacker Eva. Attraktiv. Du charmar alla du möter. Du
är sexig och jag skulle när som helst älska med dig. Men det är inte jag. Jag
måste först älska dig, innan jag kan älska dig på riktigt. Allt hänger ihop.”
Orden som var välgenomtänkta, kändes lätt förvirrade när de
lämnade min mun.
”Vad har jag då som är vackrare? Det som inte syns?”
Eva såg lite sorgsen och kanske lite nedstämd ut.
”Du har ditt skratt. Ditt skratt som bubblar som en
massinvasion av små, små bubblor av den finaste Champagnen. Ditt skratt som
gör att ditt vackra ansikte skiner upp och skickar strålar, som gör andra
människor glada längst därinne. Ditt skratt som gör att alla andra önskar att
de vore som du. Ditt skratt av lycka. Ett lyckligt skratt. Ditt skratt.”
Eva såg tårögt på mig. Hon tog ett långsamt steg fram mot
mig och kramade om mig kärleksfullt. Hon höll hårt om mig.
”Tack. Ingen har någonsin gjort som du mot mig. Ingen har
någonsin berättat för mig, att någon kanske skulle vilja vara som jag är. Ingen
har någonsin sagt, att jag kan göra andra lyckliga. Ingen.”
När texten sparats ner någonstans uppe i molnet satt jag tyst en stund och funderade om man verkligen kunde skriva som jag gjorde? Om sökandet av den så eftertraktade lyckan kunde beskrivas så har från Evas sida? Gjorde det henne sämre som människa? Eller bättre? Jag visste faktiskt inte det. Det kanske bara var som det var? Att hon var som hon var? Var hon inte bra på det sättet? Jag kände hur jag nickade för mig själv, ensam i det lilla tysta rummet innan jag förtsatta utan att känna att något av det jag skrivit var speciellt bra.
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det.
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar