Jag steg upp från matbordet och ersatte fracken med ett
förkläde som jag haft med mig genom livet och givetvis hade tagit med mig på
denna resa. Den var verkligen bara min. Jag hade fått den av Eivor när jag var
sexton år gammal. Hon hade gjort den åt mig. Sytt och målat den. De egenartade fantasifyllda
blommorna i olika kulörer, hade hon skickligt kombinerat med grön-lila stjälkar
och rosa små, små hjärtan. Mitt på magen hade förklädet en stor ficka där det
stod Vallesi, inramad av tecknade druvrankor med hängande klasar av blålila små druvor. Även om
förklädet kunde te sig lite barnsligt vid ett tillfälle som detta, så bar jag
den ändå med stolthet. Jag hade ju fått den av Eivor. När Eivor kom ut till
matsalen, stannade hon upp när hon fick syn på mig. Hon log, men sa ingenting. När
hon närmade sig mig, såg jag hennes tårfyllda ögon som såg kärleksfullt mot
mig. Hon kramade om mig på ett sätt som bara Eivor kunde kramas. Det kändes
som att hon ville att våra kinder skulle pressas så hårt, så de kunde växa ihop
till en enda enhet. Att våra kroppar skulle bindas så nära varandra, att vi
inte längre skulle veta vems värme som var vår egen. Att våra ben skulle snärjas
in till en fläta som skulle vara för evigt. Hennes kramar hade alltid
trollbundit mig. Vi stod varandra nära.
”Tack, Vallesi”, viskade hon i mitt öra.
Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det.
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar