Min egotunnel. (del 28)

Jag kände mig sorgtyngd av de ord som jag brutit i min ordgruva som verkade ha flätor av ord i berättelser jag inte visste något om. Orden gjorde mig ledsen och svart. Det var inte alls ovanligt. Jag visste ju sedan många år tillbaka att jag var svart och vit. Allt eller inget. När något berörde mig djupt sögs jag in i en svart trång tunnel som inte verkade ha någon utgång, utan mest verkade lång, trång och svart. Hela min kraft riktades då på alla de små detaljer som omslöt mig i min egotunnel av sorgsna tankar, som fick mina ögon att svullna upp och färgas rosaröda av all produktion av det sorgsna tårvattnet. Det var min drivkraft. Min omgivning uttryckte ofta deras beundran inför min enorma drivkraft, medan jag oftast viftade bort det som något som inte var så viktigt. Men sanningen var ju att jag inte hade medlen att hålla tillbaka denna lite för att kunna vara mer normal. Det var som alltid antingen allt eller inget alls. Just nu kände jag mig dessutom stressad av att hinna skriva klart kapitlet som handlade om Gunvor och hennes tragiska livsöde. Jag var ju tvungen att hinna äta en lunch innan det var dags att ställa mig på första tee på den norra banan för en eftermiddagsrunda med mina nyvunna vänner Janne och Kurre. Jag såg på texten att fingrarna nu höll på att avrunda Gunvors historia, kanske bara för att hinna i tid till första tee.

Gunvors utlämnande berättelse spred sorg i rummet. Frågorna som vi ville ställa växte till en briserande ballong. Vi hade inte rätt att fråga henne. Bara lyssna. Lyssna och tänka. Jag tänkte.

Jag la märke till att vi alla satt tysta i rummet och såg ner på bordet. I ljuset av de levande fladdrande flammorna, kunde jag höra en snyftning och ana den blänkande ilen av det ledsna ögonvattnet som försiktigt torkades bort. 

Jag hade ingen aning, tänkte jag. Ingen aning om att Gunvor som hade allt också hade förlorat nästan allt. Fördomar. Det var farligt att ha fördomar. Mina tankar avbröts av en liten hand på mitt vänstra lår. Eva. Jag vände mig snabbt om och såg på henne. Hon talade obekymrat med Nila och Calle.

Jag föste försiktigt undan hennes hand, men kände samtidigt att jag mådde ganska bra av att mina två vackra bordsdamer visat att de sett mig och tyckte jag var rätt okey. Värd att röra vid. Små saker kan få en att må rätt bra ändå, tänkte jag, men visste samtidigt att det inte alls var okey. 


Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:

 Sex heta Röda - Webshop

e-Bok

www.lajoanis.se

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.