Gunvors liv växte framför mig och gled in i ett inferno som obarmhärtigt massakrerade det enda liv hon visste om och förstod. Jag visste inte om Gunvor var min bästa vän eller om hon skulle ha en annan relation till mig längre fram. Det visste man ju i och för sig aldrig när man träffade människor man aldrig tidigare hade mött. När jag för många år sen insåg att man aldrig kunde veta hur sin egen framtida relation skulle vara med den människa jag just för tillfället pratade med, insåg jag också hur viktigt det var att alltid göra det mesta möjliga för att i alla lägen se till att relationen var den bästa möjliga. Det kunde ju vara min kommande bästa vän, min mest älskade eller min största fiende.
Men Gunvor påverkade mig med hela sitt väsen. Hon hamnade mitt i skiten men verkade hela tiden se en möjlig väg framåt. En möjlig lösning, trots att livet inte kunde le sitt vackraste leende mot henne, utan gav henne kaskader av prygel som om hon hade gjort något stort fel i livet.
Orden kom ut långsamt. Ett efter ett. Mina egna ögon hade varit söndergråtna redan för en timme sedan. Kroppen kändes tömd på den sorgsna vätska som obönhörligt hade runnit nerför mina kinder och droppat ner på tangentbordet. Känslan och verkligheten skiljde sig son vanligt åt. Två sanningar i en. Det var ju i och för sig inte ovanligt. Jag torkade bort tårarna från datorn allt eftersom de droppade ner, bara för att de inte skulle kortsluta datorn så att den plötsligt skulle bestämma sig för att dö mitt i en mening. Jag stannade upp och snyftade till och tänkte att det inte kunde finnas någon som kunde göra något som fick pryglas av livet som Gunvor.
Sakta och ord efter ord fortsatte fingrarna att trycka ner tangenterna för att visa Gunvors liv för alla de sin var nyfikna ute i världen.
Gunvors bröst höjdes sakta medan den tredje vågen av tårar
slungades ut på sin bana längs efter kinden.
”Då kände jag mig inte ledsen. Jag gick som en robot. Utan
känslor. Framåt. Jag såg en kvinna med utländskt utseende. Hennes ögon var
svarta. Av rädsla. Av sorg. Av förtvivlan. Kinderna var våta av tårar. Jag
noterade att hon kunde vara ledsen. Att hon var lycklig. Att hon kände. En bil
stannade vid min sida. Händer sträcktes ner och drog upp min likgiltiga kropp som inte gjorde något motstånd alls. Någon frågade mig på något språk som jag
inte kunde, om något var brutet. Mitt huvud skakade tydligt, men munnen ville
säga att min själ var av och behövde spjälkas. Att mitt hjärta hade brustit och
behövde limmas ihop. Men min apatiska hjärna bara småskrattade åt de
fantasifyllda klyschorna.
Jag och alla människor utan ansikten satt, som
gungande levande lik, medan fordonet rörde sig långsamt framåt. Väl framme lyftes
vi av. Överallt låg blodiga, trasiga, men än så länge levande kroppar. En av
männen utan ansikte, men med brutna ben, berättade högljutt att hans familj hade
spolats bort. Att han måste ut och söka efter dem. Han försökte ställa sig upp,
men övermannades av personalen i vita kläder. Vi var på ett sjukhus.”
Gunvor andades stilla och såg ner i bordet.
”Tre dagar senare träffade jag mannen med de brutna benen
igen. Då hade han nåtts av budet att hela hans familj var död. Han fru. Hans
enda dotter. Hans enda son. Att han var ensam kvar. Det enda han sa till mig
var att jag inte fick förlora mitt hopp.”
Gunvor tystnade igen i en eftertänksam paus.
”Strömmen av sargade och sönderslagna människor med brutna
själar och spräckta hjärtan slutade aldrig att sina. Sjukhuset fylldes till
bristningsgränsen. Apatiskt satt jag och de ansiktslösa människorna på de platser som vi anvisats. I min förvirrade hjärna började planer att skapas. Planer på
hur jag skulle hitta min saknade familj. Den kvällen steg jag plötsligt upp, från
gruppen av de ansiktslösa, och tog beslutsamma steg, ensam ut i mörkret. Jag mötte
mängder av ansiktslösa människor med samma beslutsamhet som jag, vandrade ute i
natten. Jag såg oändliga rader av bilder som de ansiktslösa människorna satt
upp längs väggarna. Bilder som visade solbruna, leende människor av alla
nationaliteter. Det var bilder på kvinnor och män. I alla åldrar. Det var
flickor med långa, tjocka, blonda flätor. Det var späda, unga pojkar, som
plaskade i havet. Det var mängder av spädbarn utan hår som alla såg likadana
ut. Bilder på människor med ansikten som just då var saknade. Kanske borta för
alltid. Kanske förintade på ett ögonblick av den ilskna jättevåg som bara svepte
förbi.
Jag satte mig ner med ryggen mot en vägg med bilder. Jag ropade ut min
sorg. Jag frågade ingen hur just jag skulle kunna leva utan mina barn? Utan min
man? En ansiktslös sittande man svarade. Du har inget annat val än att
fortsätta. Att fortsätta leva ditt liv. Det är din skyldighet.”
Gunvor nickade.
”Han hade rätt. Den ansiktslöse rådgivaren. Det var min skyldighet att leva mitt liv. Det var min skyldighet att fortsätta söka efter lyckan. Lyckan som gjorde livet värt att leva.”
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det.
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar