Om man skall skriva en bok måste man ju ha en hållbar idé. Men idéer var ju inte och hade aldrig varit min svaga sida. Idéer hade man i överflöd. Därför var jag inte alls förvånad när kreativiteten, precis som vanligt, stod på topp inuti mitt huvud. Hela mitt sinne var fullständigt övertygad om att jag hade den bästa idén i hela världen. När jag blundade såg jag omedelbart filmen som rullade på min interna filmduk och som visade en helt ny Vilda Östern film. Parallellen till vilda västern berättelserna var ju självklar och en förutsättning till framgång, trots att historien om vilda västern i mina ögon var överromantiserad till orimlighet.
Men det var min idé, vilda östern. Vad skulle hända om man placerade den över-romantiserade och våldsbenägna historierna från Amerikas vilda västern in i en kärv Tornedalistisk miljö i nordöstra Sverige? Vad skulle hända om man bytte stetsonhatten mot en ribbstickad mössa i de gladaste av färger? Eller om man bytte hästarna med de eleganta västernsadlarna mot en snöskoter från tidigt nittiotal? Eller om man bytte tälten som västerns urinvånare kallade sitt hem mot de torvkåtor som finns ute i de tornedalska markerna? Jag var i alla fall övertygad om att idén var fantastisk och hade en potential att blir en storsäljare, om den kunde levereras som en berättelse i bokform, där människorna blev levande och viktiga för den som läste boken.
Jag packade min väska och vinkade adjö till mina nära och kära. De hade redan för många år sedan accepterat mina halvgalna idéer som de av erfarenhet visste att det inte gick att stoppa med några små försiktiga påpekanden om galenskapen som porlade ut ur mina öron. De nämnde inte vansinnet i att planera om i min kalender och bara packa min väska för att flyga långt, långt bort och fira min femtioårsdag i fullständig ensamhet, genom att skriva mitt första kapitel om den vilda östern med övertygelsen om att boken i sin oskrivna form redan var ett ämne för att nomineras till August priset. De visste och jag visste att det just då inte fanns något som kunde bita på mig. Inget som kunde få mig att ändra mig. Jag hade bestämt mig och jag är från Tornedalen. Det var alltså helt klart. Spanien nästa.
Den nionde december tjugohundratretton vaknade jag tidigt. Hela min kropp porlade av förväntan. Det var som om jag laddade upp för att kunna prestera på topp. Frukosten som var enkel och god var snabbt avklarad. Jag tog fram min dator och slog på strömmen. Datorn reagerade på mindre än två sekunder. Jag gillade teknik som fungerade lika mycket som jag ogillade teknik som strulade. Jag visste att jag hade tur med tekniken. Med mig var den alltid välvillig.
Mina ögon stirrade mot den ilsket grönblinkande markören uppe i det vänstra hörnet av den i övrigt kritvita tomma skärmen. Det kom inga ord. Jag var tydligen mållös.
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus
Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det.
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar