Jag försökte koncentrera mig djupare. Tänkte på vilda östern och dess myller av människor, samtidigt som jag fylldes av en tro på mig själv, utan att det för den skull poppade ut ord som jag verkligen behövde få ut på min tomma datorskärm. I nästa sekund kände jag hur känslorna svängde från den självsäkerhet jag nyss känt till en tomhet som gränsade till fullständig meningslöshet. Jag visste att jag var nära att stänga ner hela detta spektakel till projekt. Varför skulle jag skriva en bok? Jag som bara skrivit hundra krönikor och tusentals rapporter och offerter? Orden och ordgruvans produktionsförmåga hade nog bara stigit mig upp i huvudet. Varför skulle just jag göra mig märkvärdig eller ens tro att just jag kunde få ihop alla de ord i en form som kunde presenteras i en bok, som någon stackars människa på hela jorden ville läsa? Jag kände just då hur tårarna, som bara ville kasta nerför mina kinder, brände bakom ögonlocken i väntan på. Jag blundade och försökte andas som jag hade blivit inlärd att andas när jag kände mig så här. Långa djupa andetag där luften störtade ner i lungorna genom munnen, bara för att med musklernas milda kraft pressas försiktigt genom näsan. Om och om igen.
Ljudet av tangenterna som trycktes ner lät som den vackraste musiken i mina öron, även som det kändes som om det inte var mina fingrar som utförde det jobb som jag så gärna ville ha gjort. Jag var ju ensam och förstod att verkligheten återigen skiljde sig från det jag upplevde. Det måste verkligen vara mina egna fingrar. Det fanns ju ingen annan här. Mina tankar for som små pingpong bollar från den ena ytterligheten till den andra.
Försiktigt nyfiket öppnade jag ögonen och möttes av en text som fingrarna utan min medverkan eller tillåtelse lämnat som ett spår efter sig, som dessutom bara ringlade vidare in i en berättelse som jag inte kände igen. Den vilda östern lyste med sin frånvaro. Jag läste den första meningen. Vem är Nila? Och vilka är de andra två? Vem är jag?
"Jag såg på den sovande Nila och log ett leende, som både var varmt och välkomnande, men tänkte ändå mest på de andra två, som jag på något konstigt sätt saknade, trots att jag egentligen inte hade någon anledning till det. Min panna var varm och fuktig av en liten armé av salta små vätskefyllda droppar av svett, som verkade påklistrade för att det skulle se äkta ut. Det var det. Äkta alltså. Jag var varm i hela kroppen, trots att det var flera månader innan sommarens varma, gula solstrålar, skulle göra sitt yttersta för att värma och färga min vita kropp i någon surrealistisk ton, av grisrött. Det var inget problem, som Nila någonsin haft eller för den delen någonsin skulle komma att ha. Hon förstod inte ens att det var något, som hon verkligen borde vara glad över.
Det ankommande gryningsljuset var på något sätt både efterlängtat och ovälkommet. Ljuset lättade upp det mörka sinnet, vilket gjorde mig gott, men förstörde samtidigt den förtrollande känslan av de flammor, som den värmande morgonbrasan kastade runt i rytmiska, koordinerade rörelser till en musik, som bara mästerkoreografen, som agerade utan att synas, kunde uppfatta. Jag förstod att det var flammornas värme, som fick mig att svettas."
Det var en konstig känsla att både skriva en text och läsa den samtidigt. Mina tankar försökte återskapa de bilder som någonstans visades upp inne i mitt huvud och som mina fingrar av någon anledning hade blivit bästis med. Fingrarna verkade ha kanaler som inte jag själv kunde hitta. Är det detta man menar med att ha inspiration? Att bokstäverna bara flödar ur en, som om man öppnat en kran med ett vred som lossnat av den allvarliga oxidationen som fullständigt förintat vredets infästning? Att man inte kunde stoppa flödet längre? Jag fortsatte att läsa aningen irriterad över hur långsamt fingrarna hackade ner bokstäverna. Då och då fick jag stanna upp och tänka på annat för en stund innan jag slukade den nya meningen som bildades under det ljuvliga ljudet från tangentbordet. Jag sneglade lite grann på den text som poppade upp på skärmen.
"Min blick sjönk ner och såg på det lilla tygstycke, som jag
hade i mina händer, samtidigt som mina tankar tog en förväntad och nersliten
stig i min minnesbank. Jag såg henne framför mig. En späd liten flicka i de
första tonåren, med blåa, stora ögon, som skickligt kombinerats, med ett stänk
av fräknar på den uppstudsiga näsan. Mina fingrar smekte försiktigt de märkliga
blommorna, som målats på tygstycket för länge sedan. Vare sig tiden eller de
oräkneliga tvättinsatser som tyget utsatts för, hade kunnat påverka någon av de
skarpa kulörerna, de fantasifyllda blommorna hade. Jag kände hur en tår trängde
sig ut ur mitt högra öga och letade sig ner efter kinden, när den följde minsta
motståndets lag och lämnade en fuktig kurvig väg efter sig. Jag var egentligen
inte ledsen alls, men inte heller glad. Jag var någonstans mittemellan.
Elden, som tvingade ut det sista ur den torra björkved som
jag fyllt kaminen med, gav ifrån sig ett härligt sprakande ljud av små
explosioner. Det sprakande ljudet av explosionerna, som blandades med mina
tunga och Nilas lätta andetag. Det var det enda som hördes i det för övrigt
tysta huset. Parallellen mellan den döende veden, som snart skulle vara
utplånad av eldens vassa tungor och känslan av att leva under pressen att
prestera lycka, var uppenbar. I båda fallen skulle vi förlora. Jag och veden.
Pressen skulle få våra kroppar att explodera och obönhörligt slutligen falla
ihop och förintas. Jag önskade bara att jag kunde vara lika lycklig och
sorglös, som veden under tiden.
Det var bara några månader kvar, tills jag skulle passera min
nästa milstolpe i livet, om man räknade liv i enheten år och milstolpar i
enheten decennier. Jag var på väg mot min fjärde milstolpe, men den första, som
kändes som ett steg mot det slut, som obarmhärtigt närmade sig. Jag hade redan,
som en ung man, insett att allt hade en ände, men nu var det första gången, som
jag verkligen kände, att det faktiskt inte bara, var en skröna. Det var
uppenbart för mig att det var helt sant. I skenet av hela den insikten, blev
det lika uppenbart att det var så oerhört mycket viktigare, att göra rätt saker,
än att göra saker rätt. Rätt saker var saker, som verkligen var viktiga och
betydelsefulla, medan de andra sakerna var saker, som människorna omkring mig förväntade
sig att jag skulle göra. Ibland handlade sakerna om samma sak, men det var
mycket sällsynt. Jag hade allt oftare börjat fråga mig själv om jag verkligen
skulle göra det jag gjorde, om jag visste att jag bara hade tre år kvar av mitt
liv. Mitt eget svar kom, som en överraskning, den första gången. Nej! Trots
mitt nekande svar och min nätta huvudskakning, som bara jag själv kunde
uppfatta, så fortsatte jag att göra saker rätt och på så sätt, försöka uppfylla
alla förväntningar, som alla andra lagt på mina axlar. Det kanske inte var så
konstigt att åren verkade få mina axlar, att slutta allt brantare.
Tankarna sökte sig utan uppmaning till det kommande och
välplanerade kalaset. Jag kände mig oerhört tveksam eftersom jag inte visste om
det verkligen var jag som ville ha ett kalas eller om det var mina vänner som
ville det. Lokalen var redan hyrd och inbjudningarna var utskickade i kuvert,
med alla de fantastiska stämplade ornament, i både möjliga och omöjliga kurviga
former, som hörde till. Var det verkligen det som jag ville?
Jag förstod givetvis att en sådan tillställning både skulle innehålla
glada skratt, som gav en sådan där skön känsla, som man nästan bara kunde få,
när man träffade goda vänner, men också en känsla av en självdestruktiv, självuppoffrande
prestation, som skulle sitta, som en klump i halsen, till dess att allt var
över. Även om den sköna känslan vägde över, var jag ändå mycket tveksam."
Bilden av Nila började att växa fram. En vacker medelålders kvinna med makaroni-lockigt svart hår med en nyans av åldersgråa inslag, som gjorde henne alltmer levande. Vem är hon? Hur är hon? Vad har hon varit med om? Hon gjorde mig osäker.
"Min blick sökte sig till Nila igen. Hon var vacker där hon
låg och presterade sina nästintill ljudlösa andetag. Hennes ansikte var så
avslappnat, som ett ansikte bara kan vara, om man känner en enorm trygghet,
eller om man pumpats upp med droger, som fullständigt försatt sitt känslocentra
i ett totalt utslaget tillstånd. Jag såg hur hennes bröstkorg rörde sig
långsamt. Det var den enda ledtråden till att hon faktiskt levde. Jag log när
jag såg på henne. Som alltid. Jag sträckte ut min hand och lät mina fingrar
snurra sig in i hennes makaroni-lockiga svarta hår, som med ålderns rätt fått
äras med några hårstrån, som tappat den kraftfulla svarta färgen och ersatts
med en grå nyans, som bara gjorde hennes hår alltmer levande. Hon vaknade inte.
Jag lät mitt huvud falla tillbaka mot det höga ryggstöd, som
fåtöljen hade skapats med för att kunna ta emot trötta huvuden, som bara ville
slappna av. Jag slöt mina ögon och lät mina tankar, kasta sig ut i ett virrvarr
av funderingar, som snurrade runt i allt vidare cirklar, som en fullt utvecklad
snöflinga, som bara försökte att överleva en snöstorm, samtidigt, som den vackra
tingesten försökte bli upptäckt och utvald. Jag såg en storväxt ung man, som
jag omedelbart kände igen, mitt inne i virrvarret av tankar, som bara var mina
egna. Hans kropp översållades av muskler, som med framgång, försökte fylla ut
alla de klädesplagg han bar. Det var inte första gången min vän från en svunnen
tid, kom och hälsade på i mitt konstiga virrvarr av tankar. Varje gång undrade jag
var han var just nu? Vad han gjorde? Vilken väg hans liv hade tagit i livets
fantastiska flipperspel. Vid hans sida stod oftast en annan god vän från förr.
Han var kortare och senigare. Hans ögon speglade alltid den sökande nyfikenhet,
som han kombinerade med ett stänk av intelligens, som gjorde honom till en
sökande tänkare. Jag förstod att han kunde vara var som helst i världen, om ens
världen var nog stor för honom."
Jag blundade och funderade kring vänskap. Var börjar vänskap? Varför upphör det? Eller förändras det bara? Fingrarna fortsatte att producera det taktfasta ljudet som förvissade mig om att ordproduktionen från ordgruvan gick på full fart.
"Plötsligt visste jag bara det. Jag visste vad jag egentligen
ville mest av allt. Även om tankarna, som klarnade där jag satt i min fåtölj,
verkade helt ogenomförbara, kände jag en varm och mjuk boll av förnöjsamhet,
som sakta, men på ett behagligt sätt växte i min mage och formade upp en
beslutsamhet, som jag endast några få gånger i livet fått känna på. Jag såg hur
mina händer med vana och beslutsamma rörelser, öppnade den lilla hopfällbara
datorn, som legat på laddning på bordet bredvid. Mejlgruppen, ”Fyrtioårskalaset”,
valdes som mottagare. Markören, på datorns skärm, stannade på fältet med titeln
ämne, där det faktiskt var tänkt att man skulle ange just det. Ett ämne för
konversationen. Jag såg hur fingrarna startade sin egendomliga, men koordinerade
dans på tangenterna, som svarade med sitt tysta, men behagliga klickande läte.
”Tyvärr är fyrtioårskalaset
den nionde juli inställt!”
Något av fingrarna skickade en tab, efter att ämnets innehåll var spikat och klart, vilket fick
markören att hoppa till mejlets innehållsdel.
”Jag har funderat en
del över just detta med kalas och kommit fram till att jag har uppnått en ålder,
där kalas känns rätt krystat. Jag har därför beslutat att ställa in det kalas,
som var planerat att äga rum under juli månad. Jag vill givetvis under det år, som
kommer ha en möjlighet att träffa dig under andra omständigheter. Med hopp om både
förståelse av och förlåtelse för mitt tvära omkast.”
Mina ögon läste igenom den text, som inte kunde uppfattas på
annat sätt än som ett tafatt försök att ducka, för den kommande tillställningen.
Gästerna hade redan anmält sitt deltagande till det kommande kalaset i enlighet
med de inbjudningar som jag skickat ut för länge sedan. Det kändes inte bra men
jag skrev under med den utslitna texten ”Med
vänliga hälsningar…:” och tryckte
utan att tveka på knappen, med den tveksamt uppmanande texten, ”Skicka”. Datorn svarade med den vanliga bekräftelsen,
som inte kunde missförstås. ”Ditt
meddelande har skickats!”. Mina
fingrar dansade snabbt och vant över datorns tangenter och fick, utan att
anstränga sig nämnvärt, upp ett nytt embryo till ett meddelande. Jag såg hur
fingrarna knappade in namnen på de två herrarna, som jag tänkt på ibland, men
som jag inte längre träffade, så värst ofta. Jag nickade förnöjt, när datorns
magiska kraft hittade de båda herrarnas mejladresser, som jag aldrig tidigare
hade använt. Markören hade stannat på ämnesraden och inväntade troget på mina
kommande instruktioner, med ett regelbundet blinkande.
”Vad hände?” Ämnet
var väl genomtänkt, även om det var rätt kort. Ibland är det viktigare att vara
rakt på sak och faktiskt bara fråga efter det man vill veta, utan några som
helst krumbukter.
”Jag vill bjuda in dig
och din dam till en middag i Aareavaara, den nionde juli. Vi kommer att inta en
traditionell tornedalsk middag, som jag kommer att göra i ordning på mitt sätt.
Jag vill att du klär upp dig, som om du skulle gå på en nobelmiddag och att din
respektive gör likaså. Det skall vara en frack för herrarna och en jungfruligt
vit klänning för damerna, så det både ser ut och känns, som att ni är på väg
till något stort. För det är det jag hoppas på att det verkligen blir. Under
kvällen kommer vi att fundera och diskutera om livet och vad som hänt oss alla.
Därför är det bra, om du kan tänka igenom, vad du egentligen gjort ditt liv.
Jag lovar att du kommer att få berätta om livets mystik och alla de
outgrundliga vägar, som det tagit dig med på.”
Mina ögon läste snabbt igenom de bokstäver, som jag hamrat
ner på tangentbordet. Jag insåg att allt detta skulle bli så mycket mer
personligt och effektivt, om jag faktiskt själv formade mina egna bokstäver i
ett typsnitt, som aldrig någonsin skulle kunna få plats i en dator. Jag såg hur
min hand, ögonblicket efter att insikten slagit rot, greppade om den skolgula
blyertspennan, som med ett svagt väsande ljud, dansade runt på pappret, som den
mest känsliga danspartnern den lyckligtvis mött i hela sitt korta liv. Min text
började forma sig till meningar, som jag hoppades skulle gå att tyda, när väl
brevet hittat till den rätta mottagaren.
Jag var klar med mitt eget lilla skrivuppdrag. Framför mig låg
det två handskrivna brev som var helt identiska, förutom att de var adresserade
till två olika personer. Jag såg ner på den text som jag skrivit med min
barnsliga handstil. Herrarna skulle utan tvekan känna igen stilen, trots att
det var många år sedan, de senast sett den. Mina tankar gled tveklöst ner i
djupet, av den djupa brunn av oroliga tankar, som jag alltför ofta omgav mig
med.
Båda breven hade jag avslutat med:
”Med vänliga
hälsningar
Vallesi Ikavaara”Jag kände hur svettdropparna som under de senaste minuterna trängt ut ur min panna, kastade sig ner på sin färd mot tangentbordet eller mina kläder lite beroende på hur jag lutade med min överkropp, vid den tidpunkt som svettdroppen beslutade sig för att genomföra sin våghalsiga färd i en nästintill lodrät riktning. Jag försökte att torka bort dem med min ärmlösa arm utan att lyckas speciellt väl. Den lugnande andningsmekanismen hade tagit över och försökte få mina tankar att samla sig till ett större fokus. Vem är Vallesi?
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus
Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det.
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar