Det är författaren som bestämmer! (del 6)

Författaren bestämmer.
Så det så!

Jag satt på en stol i den kala lägenheten som låg mitt i den vackra resorten El-Rompido i nordvästra Spanien, alldeles intill den portugisiska gränsen. Framför min pinn-stol i trä stod ett litet köksbord som redan efter ett dygn hade hunnit bli belamrad med mina saker. Det verkade som om mina saker alltför ofta fick eget liv och självmant hoppade upp på alla tomma bordsytor som de kunde komma åt. Det låg verkligen något maniskt över detta beteende. Bland mina småprylar som kravlat sig upp till den numera ockuperade bordsytan stod också min lilla ultraportabla laptop. Det var en supersnabb skapelse när jag köpte den för något år sedan. Det märkliga med denna var att den inte uppträdde som man av lång erfarenhet kunde förvänta sig av en dator. Den var fortfarande supersnabb. Normalt skulle den vid det här laget känts som om någon hällt in sirap i maskineriet. Inte denna. Den gick fortfarande lika snabbt som en oljad blixt. Men det hjälpte inte mig just nu. Min blick såg tomt framför sig medan bokstäverna ringlade oförtrutet vidare, utan att jag verkade bry mig om vilken text som lades ut för påseende av överdomaren, som på något sätt borde varit jag. Mina tankar var inte där. Inte just då. De verkade ha fått en annan uppgift som de tydligt prioriterade mycket högre än den text som jag ville skulle bli en bok, jag kunde vara stolt över.  El-Rompiido? El-Romppido? EL-Rompidoo? På hur många sätt kunde man uttala det uppkäftiga namnet på den resort jag hade valt? Jag hörde hur min mun försökte sig på en mängd varianter med olika betoningar och i olika rytmer. Det borde vara El-Rompiido som är den korrekta betoningen, men El-Romppido satt ju som en smäck i munnen.

Mitt bland alla de snillrika funderingar som poppade upp och hastigt analyserades inuti mitt huvud, kunde jag plötsligt urskilja den textmassa som mina fingrar ivrigt hamrade in på det digitala pappret, via tangentbordets dovt, klickande ljud. Fingrarna hade redan fört historien fram till mitten på kapitel två, Efter.

Jag försökte läsa texten som stod skriven framför mig, utan att för den skull beordra mina fingrar att sluta skriva. De slutar nog självmant tänkte jag och kastade mig in i texten.
Det var ju jag som bestämde. Det var ju jag som var författaren.

Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.