Uppklädd för fest. (del 16)

Morgonen visade sig från sin vackraste sida. Solen trängde obönhörligt in i mitt tillfälliga sovrum. Ljuset som träffade mina stängda ögonlock tvingade mig till uppvakning. Jag sträckte på mig bara för att känna efter så att alla mina kroppsdelar fortfarande fungerade någorlunda trots att jag passerat den magiska gränsen femtio. Man måste ju fundera lite grann kring när ålderspassager egentligen sker. Var det när dygnet startade eller när det slutade? Eller var det klockslaget som stor i födelseattesten? För enkelhetens skull konstaterade jag bara att om dagen var slut så måste åldern vara uppnådd. Femtio år.

Frukosten blev bastant. Ägg. Bacon. Kokosyoghurt. Te. Kaffe. Svart väldoftande kaffe trots att det bara var snabbkaffe i pulverform. Den nystartade datorn visade mig mina ord i min bok från igår.  Jag kände i hela kroppen att det var dags att påbörja huvuddelarna i boken där de saknade gästerna skulle göra sitt intåg. De skulle vara spända och glada. Förväntansfulla. Och uppklädda. Uppklädda till en middag som skulle bli något att minnas. Kapitlet fick namnet Gästerna. Kapitlet startade med att Nila och Vallesi förbereder sig själv att ta emot alla gäster. Kläderna de tagit på sig kunde varit de som de valt om det hade varit deras eget bröllop. I mina ögon var de vackra som en dag.

Jag hörde Nilas lätta fotsteg när hon lite ovant gick nerför trappan från vårt sovrum. På fötterna hade hon små röda klackskor i samma nyans som nagellacket på tårna. Det syntes tydligt eftersom skorna också hade en vid öppning framtill som gjorde tårna synliga. Jag såg på henne igen. Jag noterade tillfredsställande att hon har satt på sig de middagskläder som proklamerats i min ovanliga inbjudan. Hon var som en vit dröm som jag bara kunde jämföra med en olikformad, fluffig snöboll av den luftigaste och mest överkristalliserade torra snö, som någonsin hade funnits. Den tunna och spetsförsedda silkes­klänningen framhävde hennes vackra bröst som mer än väl fyllde ut klänningens skräddarsydda överdel. Den markerade midjan blev som en övre punkt där klänningen fullkomligt exploderade ut i utslängda tyger ner mot golvet. Runt handlederna, nedanför de halvlånga ärmarna, såg jag tydligt hur de vita pärlorna gnistrade runt om. Klänningens öppna skärning runt halsen hade krönts av oregelbundna spetsar som omgärdade hennes tunna hals. Runt halsen glittrade ett band av vita pärlor, som jag visste att hon valt att bära, mer för att det betydde mycket för mig, snarare än att hon tyckte att det var vackrare än vackrast.

Hon såg på mig nerifrån och upp. Hon såg på mina svarta nyinköpta lackskor. De vita strumporna som jag dragit så högt upp mot vaderna som det överhuvudtaget var möjligt, skymtade till innan de svarta byxorna av en traditionell modell tog vid. Byxorna hade markerade revärer längs sidorna, i en kulör av svart som verkade vara mycket svartare. Det svarta lackskärpet var den svarta gränsen, innan det vita tog vid. Skjortan var nystruken och skinande vit. En skinande vit färg som bara den knutna flugan kunde konkurrera om. Hela min klädsel toppades av en svart kort jacka med samma markerade svartsvarta revär färg, som tydligt markerade jackans skärning framtill. Jag bar en frack med anor från dåtiden. Hon log uppskattande och nickade sakta.

”Du bär fracken med stolthet.” 

Fingrarna knappade på tangentbordet snabbare än vad tankarna hann styra dem. Mitt ansikte log. På alla sätt det gick att le. Jag älskade orden som kom ut från ordgruvan. I dag var de vackra.

Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.