Jag tror på mig. Vem ska annars göra det? (del 17)

Jag njuter av farten. Samtidigt som jag skriver ser jag hur snabbt ordräknaren räknar upp. Hundra nya ord går i ett vips. Det är nästan så att jag känner hur farten ökar på raksträckorna. Hur vinden får mitt korta hår att bli bakåtstruket. Jag lägger också märke till de kraftfulla inbromsningarna vid ingången till den kommande kurvan. Orden dunkar ut medan jag fylls av filosofiska tankar om den märkliga företeelsen som detta är. Att bara öppna kranen och låta alla ord, som väntat så länge, komma ut och fastna i fantasifyllda ordflätor med både en mening, en undermening och en hemlig röd tråd. Verkligen en märklig företeelse.

Jag känner hur intensiteten får kroppen att sjuda av värme och hur hettan färgar mina kinder alldeles morgonröda. Det känns verkligen som om det kan bli nått, tänker jag medan jag känner hur självsäkerheten bubblar i kroppen, likt bubblorna i det bubbelbad jag avslutade gårdagskvällen med. Det är dags för att de första gästerna att göra sin entré. Orden ploppade upp som skapade min vän Calle och hon som jag aldrig tidigare skänkt en tanke på, Eva.

Jag såg på Calle. I mitt minne hade han alltid varit. Kanske den största. Men att han var så här stor, det hade jag glömt. Fracken han hade på sig, stramade till och med över de onaturligt stora musklerna i överarmarna. Han nickade kort och såg hastigt på sin kvinna.

”Det här är Eva”

Calles röst mullrade med en ton som härstammade från den djupaste basen.

Jag såg på Eva där hon stod med sitt stajlade blonda hårsvall som räckte en bit ner på axlarna. Hon var kort och lite mullig, konstaterade jag snabbt, när min blick som verkade söka de mest underliga detaljer, skannade av kvinnan. Hon såg ut att vara i fyrtioårsåldern. Hennes vita, kortkorta klänning avslutades med vita spetsar som såg helt tidlösa ut. Hennes ben, som stack upp från ett par svarta lackpumps var beklädda med svarta strumpor, som såg ut som ett finfint fisknät där man tydligt kunde se hennes kritvita hud skina igenom mellan maskorna. Den övre delen av klänningen hade en djup urringning, som kändes helt rätt på henne. Min blick noterade också två små silverhjärtan som hängde under öronen. De två små matchade det överdimensionerat stora silverhjärtat som hängde i en grov silverkedja runt hennes hals. Hjärtats vassa avslutning såg ut som en pil som pekade snett ner i urringningen, nästan som en vägskylt som visade påbjuden körbana.

Välkomna ska ni vara. Calle och Eva.

Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.