Det är kanske döden som är livet? (del 98)

När nordanvinden piskar mot mitt ansikte känns det ganska bistert att leva. Utan att riktigt förstå varför känns acceptansen av den insikten helt självklar. Lika självklart som att inget är för evigt. Min blicken söker sig mot öster där den mytomspunna huset fortfarande står kvar. Spökhuset. Nu var ju inte spökhuset ett hus med spöken, utan en gammal ladugård med en mängd spännande rum och hemliga utrymmen som kunde göra vilket barn som helst lycklig. Det var verkligen en plats där drömmar fick liv och kreativiteten bara forsade fram. Precis som forsnackarna längs med älven som skapade de ett vitt skum på ytan, som med vattnets fart, ilade ner mot havet. Ibland hade kreativiteten varit lite väl kreativ, då lekarna slutade med att ingen av barnen var glada någonstans. Vid andra tillfällen, hade de kreativa lekarna blivit till drömmar, som jag burit på under hela mitt liv. Vissa av drömmarna, hade jag delat med andra människor, som korsat min väg. Några av drömmarna hade genom detta blivit något, som någon trodde på, som någon ville bygga på, som någon gjorde till en ny sanning. Till en ny verklighet. Det är så en ungdomsgård i bun fungerar. Tankarna dansade från goa ungdomsminnen om små, små detaljer som hade hänt i den egendomliga gården för ungdomar, till en text som landade i boken för arton månader sedan.

”Här finns ingen toalett, men däremot ett utedass.”, svarade jag och log ännu mer när jag såg Nilas förskräckta min, i hennes vackra ansikte.

”Kom så jag skall visa dig.”

Jag tog tag i Nilas hand, samtidigt som jag greppade ett paket våtservetter och en toalettrulle, innan jag vänligt men bestämt, ledde Nila mot hennes öde i utedasset. Nu var det ju så, att utedasset inte heller var ett helt vanligt utedass, utan var ett utedass i spökhuset. Det var inget som jag talade om för Nila, eftersom det fanns en uppenbar risk, att hon inte skulle sätta sin fot där, om hon fick höra namnet först. Det var något jag skulle berätta för henne senare, när vi värmt upp bastun, för att göra oss klara inför middagen. Någon dusch eller badkar, kunde ju inte gården heller erbjuda. Det var heller inget, som jag just nu berättade om, för Nila. Tids nog fick hon uppleva och inse detta själv."

Jag vidare vandrar ner mot älven omgiven av mina egna tankar, som är en blandning mellan dåtid, nutid och framtid. Inte en helt ovanlig blandning för mig kan jag tycka. Jag ser med ledsamhet hur byggnaderna plågas av väder och vind. Från ovan kastas det vatten i både flytande och fast form. Från sidan trycker de tunga nordliga vindarna på och försöker oavbrutet att bryta upp de plåttak som tröstlöst försöker skydda de enkla men anrika husen. Underifrån äter jorden upp husen som var så viktiga för så många från förr. Husen ser ut att sjunka ihop, som om de själva förberedde sig för sin egen efterlängtade död. Det är ju det som är livet. 

================================================================
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:

Sex heta Röda - Webshop

e-Bok

www.lajoanis.se

Filmen om att skriva en bok!

================================================================

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.