Mitt inre kokade. Mitt huvud blixtrade. Jag tänkte inte. Krafterna kom till mig som om någon med magiska krafter hade förtrollat mig. Som om någon skapat ett djävulens förbund som inte längre hade några gränser. Jag fick in en välriktad spark på den äldsta av bröderna. Han flög i en vid båge bort från mig. Han blev stilla där. Min högra hand for rakt mot den yngre broderns huvud. Knytnäven träffade mitt mellan ögonen. Jag hörde hur något knäcktes och såg hur kaskaderna av blod sprutade från den sneda näsan.
Blodet färgade oss röda där vi låg i gräset. Min vänstra hand höll fortfarande min gode väns knivhand i ett fast grepp. Vi snurrade runt. Plötsligt satt jag överst. Jag kände hur min högra hand lyftes bakåt samtidigt som jag kände hur min näve knöts till ett paket av muskler och ben, osäkrades för att inom kort avfyra sin dödsbringande projektil. Min gode väns ögon var inte längre arga. Jag såg ingen aggressivitet i dem längre. Jag såg bara rädsla. Jag såg att han längre inte mådde så bra. Min högra näve träffade min gode vän över hans vänstra öra. Jag hörde hur han stönade till. Jag hörde det klingande ljudet när kniven, som ramlade ur hans hand, träffade en sten samtidigt som jag mötte hans sårade blick. Just i det ögonblicket insåg jag att han inte längre kunde må bra. Aldrig någonsin mer. Att jag inte längre kunde må bra. Aldrig någonsin mer.
Min andra hårt knutna näve landade tungt på den nedre delen av hans vänstra kind. Jag hörde och kände hur benen i käken gav vika, som när man trampar på ett tunt och hårt ben från en tjäder, som spricker i tusentals fragment. Jag såg hur blodet pressades fram från huvudets centrum precis som eldens flammor pressat ut den svarta tjäran. Mitt ansikte var prickigt av allt blod. Mina vita kläder lyste röda av blodet från min gode vän. Min vänstra näve landade under min gode väns högra öga. Jag kände åter hur benen sprack under kraften av mitt slag. Jag såg hur ansiktet trycktes ihop och deformerades. Jag såg hur det ena ögat ramlade ut medan det andra ögat fortfarande såg på mig, innan nästa näve murade igen det fullkomligt. Och för evigt. Blodet kastades i vida parallella parabler runt om mig när mina dödsbringande vapen exploderade i min gode väns ansikte. Till slut orkade jag inte mer.
Jag torkade mina tårar och snyftade i min ensamhet. Jag tyckte synd om alla som blivit inblandade i detta. Alla var offer. Jag insåg att alla människor lika gärna kunde vara den som blev slagen och misshandlad som de kunde vara de som var aggressiva och verkligen var den som delade ut de dödsbringande slagen. Detta gällde ju även mig. Tanken kändes otäck men befriande. Förstår man det kanske det är lättare att välja bort det. Välja bort att vara den som gör andra människor illa. Jag förstod det.
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det.
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar