Janne och Kurre mötte upp mig vid klubbhuset. De såg pigga ut även om de hade åldern som arbetade mot deras pigghet. Jag förstod att de hade ont både på det ena och andra stället efter veckan dagliga femtimmars golfrundor. Det var dock inget de visade på något sätt. Min hand for instinktivt fram och hälsade samtidigt som min mun vräkte ur sig något halvkrystat skämt som de skrattade lika halvkrystat till. Mycket i livet handlade ju om att lyfta varandra genom att stödja i det lilla. Min blick mötte Jannes. Han såg på mig. Jag såg hur oron glimtade till i hans blick när han försökte förstå varför mina ögon var både röda och svullna och varför mitt ansikte såg mer än tillåtet sjukligt ut. Han frågade:
"Vad har hänt? Är du sjuk? Dina ögon är alldeles röda.
Jag försökte le, men förstod att det bara skulle bli ett förvridet uttryck eftersom mitt ansiktsstyrning inte var lika lättkontrollerad, som den brukade vara. Musklerna var trötta efter allt skrivande.
"Ingen fara, Janne, jag skriver en bok.", sa jag med en finurlig men bestämt tonfall.
Han såg på mig länge innan han fortsatte sitt samtal som nu började kännas mer som ett förhör.
"Jag förstår inte. Hur kan du bli rödögd för att du skriver en bok?"
Jag såg tillbaka mot honom och lät mina ord hämta fart från insidan innan de flög ut.
"Jag skriver en bok om människor och människornas öde. När jag började var det bara människor. Så är de inte nu. Nu känner jag dem. Jag ser in i deras tankar. Jag förstår saker de inte berättar. Jag känner deras smärta och deras glädje. När de ser på sin kärlek upplever jag samma kärlek. Jag vet att det låter konstigt, men det är så det känns. Jag är som ett med dem. I morse förstod jag hur det kändes att döda en vän och tappa alla säkerhetslinor som normalt byggts upp av släkt och vänner som täcker upp där man själv inte räcker till. Jag har gråtit hela morgonen. Av sorg. Av ledsamhet. Det ledsna vattnet gör alltid ögonen röda. Det är nästan som om man kunde tro att man är allergisk."
Janne nickade förstående.
"Jag kommer att köpa din bok när den kommer ut."
Vi gick upp på första tee på den södra banan och slog ut. Jag, Janne och Kurre.
Efter en runda som bara tagit fem timmar från dörr till dörr med en avslutande obligatorisk öl, satte jag mig bakom datorn som väntat troget på mig i rummet. Jag kände hur kranen öppnades och hur de köande orden bara vällde ut på det digitala pappret. Ordgruvan levererar.
Jag hann bara gå en kilometer innan jag åter fick lift. Ett
svart jättelikt monster till långtradare med gulröda eldsflammor på sidorna, stannade
några meter framför mig med ett pustande och knorrande, som jag antog kom från högeffektiva
bromssystemet som arbetade hårt. Vägdammet yrde runt de heta däcken när föraren
slutligen fick stopp på ekipaget. Passagerardörren öppnades.
Du där! Skall du
söderut? Hoppa in!
Jag hann inte ens nicka innan mannen som öppnat dörren,
både frågat och besvarat den självklara frågan kring mina resplaner. Mina ögon
sökte ändå kontakt med den storvuxne mannen, som hade en röd-blårutig flanell
skjorta med upprullade ärmar, fyllda med hans överdimensionerade och
övertatuerade ljushåriga och fräkniga armar. Han sträckte sin gigantiska
högernäve mot mig i ett försök att få mig att känna mig välkommen in i hans
lilla värld. Jag stirrade utan att blinka på den vänskapligt sinnade näven, som
var mer överdimensionerad än vad överarmarna var. De var helt enkelt
oproportionerligt stora till den milda grad, att jag kände en viss fruktan för
att min stora pojknäve skulle gå vilse mitt under hälsningsceremonin. Min hand
sköt fram och försvann in i hans näve.
Jon-Anders Inga. Kalla
mig gärna Jani.
Min röst lät ovanligt balanserad, tänkte jag samtidigt som
jag noterade att jag tydligen hade gillat smeknamnet, Lisa gett mig
tidigare under dagen.
Torsten Smedarenäfve.
Dra igen dörren så att vi kan komma iväg någon gång.
Hans skorrande röst lät aningen otålig. Jag drog snabbt igen
dörren som stängdes med ett skönt klickande ljud, som jag förknippade med en genomtänkt
kvalitet in i minsta detalj. Jag drog på mig bältet samtidigt som den stora
dieselmotorn varvade upp med ett mustigt mullrande, innan Torsten fick hela
ekipaget att röra på sig igen. Torsten var en flintskallig, vältränad och
storvuxen man, som nästan var två meter lång. Hans ansikte pryddes av ett
ljusgult välansat balboskägg med fyra små flätor, som stack ner under hakan.
Skägget var som hämtat från någon vikingafilm, där de gjort sig fina inför
någon av deras många resor söderut. Under den halvknäppta flanellskjortan hade
han en kritvit t-skjorta som fylldes ut till bristningsgränsen av hans välvuxna,
muskulösa kropp. Han slängde en blick på mig med sina gråblå ögon och log ett
leende, som verkligen kunde konsten att se glatt ut. Även om han både var lång
och hade en stor och kraftfull kropp, så var hans händer och huvud kraftig
överdimensionerade i jämförelse med den resterande kroppen.
Var är den unge herrn
på väg?
Hans skorrande fråga avslöjade att han med stor sannolikhet
hade sina hemtrakter i de sydligaste nejderna av vårt gemensamma land.
Söderut.
Torsten skrattade hjärtligt på ett bullrande kluckande sätt som jag omedelbart tyckte om.
Då har unga herrn kommit helt rätt!
======================================================================== Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
========================================================================
Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det.
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar