Frukosten la sig som ett skönt lager som gjorde mig alldeles lugn, trots att det nästan spritte av förväntan i kroppen av att få veta mer. Jag visste med all säkerhet att just denna morgon var den morgonen då jag skulle få träffa två av mina huvudpersoner i boken. Ytterligare två obekanta karaktärer som skulle poppa upp i ofantligt vackra kläder. "Hur kommer de att vara?", tänkte tankarna som for runt i mitt huvud som pingisbollar. "Snälla? Kaxiga? Ledsna? Glada?" Jag insåg att jag inte hade en aning, men var omlindad av en brinnande nyfikenhet. Jag öppnade datorn och läste snabbt igenom den text jag skrev senast, bara för att på något sätt komma in i boken och får den rätta känslan. Vad nu det kunde vara för känsla? Jag hade ju redan underkastat mig boken ultimata makt över mig som människa och visste att det var den som hade makten och inte jag. Det var inte så jag hade trott att det skulle vara att skriva under så lång tid.
Återigen hördes låga röster på utsidan av det förfallna
ensliga huset. De var mer tisslande än tidigare. Tisslandet avbröts bara av ett
gott och genuint skratt, som jag kände igen så väl. Jon-Anders. Jag log
inombords. Jon-Anders. Det var länge sedan, trots att det i tankarna var som
igår. Knirrandet hördes igen. Dörren öppnades. Där stod Jon-Anders med en
kvinna som måste vara Gunvor, tänkte jag, samtidigt som jag kände att jag log
stort och äkta. Min hand sträcktes fram mot Jon-Anders och möttes av hans varma,
torra hand som kramade min på ett behagligt sätt. Jag såg in i hans ansikte och
kunde se hur de vackra samiska dragen han bar på, bara toppades av hans och
vackra stora leende som visade hans lysande vita tänder. Hans ögon var som
vanligt. Kloka. Ovanligt kloka.
Jon-Anders Inga, hade alltid varit den
förståndiga och den eftertänksamma. Han hade aldrig haft något temperament att
tala om, utan var alltid samma lugna harmoniska man, oavsett när och i vilken
situation man träffade honom. Hans föräldrar hade varit renskötare när de
levde. Det var tydligen ett vägval som han inte hade valt, om jag förstått
saken rätt, eftersom hans drömmar alltid hade handlat om att göra gott för så
många som möjligt, snarare än att själv leva gott. Ibland hade vi andra
skrattat åt hans en smula idealistiska idéer, samtidigt som vi inte kunnat göra
något annat än att beundra honom, för den person han var och för hans enorma
beslutsamhet. Jon-Anders hade redan fyllt fyrtio, men hade ett utseende av en
sobel och ståtlig äldre man med några rynkor och ett ärr i sitt ansikte, som bara
visade att han varit med om en del i sitt liv. Hans svarta frack satt perfekt
på hans magra, korta kropp. Det gick inte att undgå att se att de kläder, som
han bar, på var skräddarsydda in i minsta detalj.
Nila pratade redan intensivt med Jon-Anders kvinna, som jag antog
hette Gunvor. Jon-Anders vände sig om mot Calle och Eva. Jag såg hur de
hälsade. Det såg älskvärt ut, men det var ju inte så lätt att veta hur det
egentligen kändes. Jag vände mig mot Nila och Jon-Anders kvinna som var lång
och smal och hade ett ungdomligt utseende. Den lilla spetsiga näsan passade
hennes ansikte med kraftfullt markerade linjer helt perfekt. De röda tunna läpparna,
ramade in munnen, som var liten och stram. Ögonen som utstrålade glädje och värme var lysande blå. Jag kände hur svårt det var att hålla mig borta från att se in
i dem, när jag väl en gång hade börjat. Hennes korta, bruna hår, var som hämtat
från någon av de senaste modetidningarna. Runt hennes smala hals, hängde ett
halsband med klarröda kulor, som utan hennes hals kunde ha sålts som kulor för
att hängas på någon julgran. Hennes långa, vita, drömlika, men något
futuristiska klänning, markerades i mitten av ett brett klarrött bälte med samma röda nyans, som kulorna vid halsen. Även de minst lika futuristiska
och ovanligt höga platåskorna, verkade ha fått ett stänk av samma färg. Jag
kunde inte avgöra om hon var vacker eller direkt motbjudande.
Var hon på
riktigt? tänkte jag och insåg att hon var helt stajlad rakt igenom.
”Vallesi Ikavaara.”, sa jag och tog Gunvors lite beniga och tunna hand. Handen kändes lite kall och lite fuktig.
”Gunvor Af Dufva.”, svarade hon snabbt och rappt, med en lite överspelad och högtidlig röst. Jag såg in i hennes klarblå ögon igen och skrattade, till min egen förvåning, när jag insåg att det bakom denna stajlade ridå kanske ändå bodde någon, som jag kunde tycka om.
Jag nickade långsamt och studerade mina inre bilder av mina nyvunna bekantskaper. Jag var övertygad om att vi snart skulle vara de bästa av vänner, tänkte jag medan jag preparerade den enkla snabblunchen som jag behövde innan jag skulle ut och träffa de nyanlända Svenska golfarna, som jag skulle spela med idag. Kurt och Jan hette de. Jag visste att vi skulle vara mer än bekanta med varandra när dagen var slut.
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus
Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det.
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar