In sauna veritas. (del 23)

Jag vaknade med ett ryck i den lilla lägenheten. Hela byggnaden verkade sova eftersom det nästan inte gick att urskilja något ljud alls. Bilderna av nattens dröm vilade tung i mina ögon. Drömmen hade hämtats från ett stycke i boken, där insikten om människans nakenhet inför sanningen väckte min egen nyfikenhet att utforska ämnet ytterligare. Kanske både lite djupare och lite bredare. Jag blundade och såg återigen in i den halvskumma basun i den gamla ladugården.

”In sauna veritas” sa jag plötsligt. ”I bastun råder sanningen. Där är vi alla nakna. Vi har inget att skyla oss med. När vi måste vara oss själva, vilket är ett måste i en bastu, talar man bara om sådant som är sant” sa jag högtidligt, nästan som en överförmyndare som av hävd skall vara tillrättavisande.

Nila såg på mig med sina varma bruna ögon som inte kunde göra något annat än att göra mig varm innerst inne, trots att ansiktet reflekterade en viss oro.

”Jag kommer att bli tjock när jag blir gammal” sa Nila plötsligt, nästan bara för att bryta den tystnad som jag kände mig skyldig till. ”Kommer du att älska mig ändå?”

Jag såg hur hennes ögon sakta fylldes upp med tårar som bara krigade om att få rinna ner efter kinden, bara för att proklamera att kroppen där ögonen och kinderna satt, just nu var ledsen. Min hand tvekade inte en sekund, när den, med en nästan intränad rörelse, sträcktes fram och sakta smekte bort Nilas olydiga lockar som helt av egen kraft ringlade sig ut över hennes avrundade kinder.

”Ja, Nila, jag kommer att älska dig, även om du skulle bli tjock som en tunna” svarade jag med lite skojfrisk stämma som kändes lika rätt när jag påbörjade meningen som den kändes helt galet fel, när jag avslutade den. De första tårarna rann sakta ner och banade, på något konstigt sätt, en väg för att de kommande floderna av tårar skulle få en lättare väg ner. Hennes händer torkade snabbt bort de kittlande och tydliga kännetecknen på något som inte var riktigt helt bra från sina kinder. Hon harklade och snörvlade i sig de tårar, som sökt sig inåt i kroppen. Jag smekte försiktigt hennes nacke och fortsatte smekande ner efter hennes rygg, så att hon skulle känna att jag, om någon, faktiskt bara stod på hennes sida. Att jag, om någon, älskade henne, egentligen bara för den människa hon var. För hennes tankar. För hennes sätt att röra sig. För hennes sätt att välja de ord, som bara hon valde eller hennes sätt att säga de saker, som bara hon sa. För hennes tålamod att lyssna på alla mina konstiga utlägg, om både det som för stunden tedde sig som viktigt, eller det som alltid och självklart var viktigt. Att jag älskade henne, för att jag visste att jag betydde något stort som människa, för en annan människa. För henne. 

Jag log ett leende i det skumma rummet ensam i lägenheten och kände och go värme fylla mina tankar, Det kurrade i magen. Det var dags för frukost.

Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.