onsdag 5 november 2014

Dom Perignon. (del 25)


Golfen som hade varit i fokus under eftermiddagen hade gett mig två nya och mycket trevliga bekanta. Det var två äldre herrar, som av sina föräldrar fått namnen Kurt och Jan. På banan hade jag kort och gott kallat de för Kurre och Janne. De visade sig vara två helt olika personligheter, trots att båda hade en anknytning till Ljusdal. Kurre var fort-men-fel-syndromet personifierat, medan Janne hade en kraftfull dragning mot rätt-men-aldrig-hållet. Janne slog de kloka slagen även de inte alltid var de mest lyckade. Kurre var risktagaren som antingen glänste eller tappade bollen. Denna dag blev det tävling. Vi spelade en ny tävlingsform för mig. En köpenhamnare. Här gällde det att samla poäng. Tre poäng till den som hade bästa resultatet på hålet. Två till tvåan och den som hade sämst fick en poäng. Den person som hade flest poäng efter arton spelade hål vann. Idag hade jag turen med mig och vann världens näst minsta golftävling.

Mina tankar fastnade denna gång på ordet tur. Tur och idrott diskuteras det ju ibland. Vår största utförsåkare sa en gång i en intervju "Ju mer man tränar desto mer tur får man".  Jag tror faktiskt inte på turen. Däremot tror jag på att man kan ha otur. Bra slag på inom golfen beror enbart på skicklighet medan dåliga slag beror på otur. Tränar man mycket har en mindre otur. Precis så tror jag att det är inom alla områden. Ju mer du tränar och utmanar dig själv ju mer medveten blir du. Med medvetenhet kommer skicklighet. Det är bara skickligheten som kan mota oturen i grinden. Jag kanske hade fel i mina tankar kring detta men det spelar faktiskt ingen roll eftersom det alltid är lättare att misslyckas om man kan skylla på oturen och vara medveten att det enda jag kan göra åt det är att träna mer för att öka min skicklighet till den nivån jag själv är kapabel att klara av. 

Efter att den spartanska middagen är passerad kände jag hur orden började att dansa inne i mitt huvud. De ville ut. Jag satte mig tillrätta och öppnade kranen för att låta det flöda.

Nila försvann till köksregionen, medan det tafatta sorlet verkade ha tappat all sin osäkerhet och hade övergått till ett lätt skrålande som bröts upp av tillfälliga vågor av skratt, som verkade rulla in med viss rytmik. Evas finstämda bubblande skratt, beblandades med Calles bullriga, mer hostande skratt. Det godaste skrattet kom som vanligt från Jon-Anders. Det lät lyckligt. Lyckliga skratt, tänkte jag, och fortsatte lyssna på mina gamla vänner och deras ovanliga kvinnor. Tankarna virvlade vidare. Kan det vara så enkelt att ett tårdrypande skratt var så mycket lyckligare, än en kvävd gråt tillsammans med ögon som var överfyllda av den sorgsna vätskan, som kanske redan kastat sig nerför kinderna? 

”Vallesi!”

Nila nöp mig försiktigt, men bestämt, på min rumpa och såg frågande ut.

”Vill inte du också ha ett glas av den bubblande skumpan?”.

Jag såg på den blänkande silverbrickan som Nila höll med sin vänstra hand. Det var bara ett glas kvar.

”Tack Nila.”, sa jag och tog glaset med den bubblande ljusgula Dom Perignonen.

”Välkomna skall ni alla vara.”, hörde jag min egen röst domdera, mot de fem festklädda männen och kvinnorna, som stod i den lilla hallen med det flagnande innertaket innanför den magnifika, men ärrade ytterdörren.

”Kippis”


Alla tog en klunk av den torra och syrliga, men bubblande franska drycken från Moët & Chandon. Sorlet hade tystnat helt. En viss förväntan kändes i rummet. 

Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus


Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

blogglista.se Litteratur Litteratur bloggar

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar