Efter att ha fyllt min lilla röda bil med allt som hör till när jag ska ut på Bokprat, rullar jag iväg mot min destination. Innan jag trycker ner gaspedalen gör jag en sista check att alla grejer verkligen är med. Gatuprataren med de stora röda affischerna lgger på baksätet. Datorväskan ligger på golvet tillsammans med den vita Sex heta röda väskan med både böcker och ljudböcker. De två affischerna som är tryckta på ett vaxduksliknande underlag ligger ihoprullade på passagerarstolen alldeles intill de två stora plastpåsarna med Sex heta röda t-shirts och luvor. Den svarta avlånga väskan som skyler Sex heta röda-rollupen står upp på golvet framför passagerarstolen. I det lilla bagaget ligger bluetooth högtalarna som jag lånat av yngsta sonen. Det borde vara allt. Jag känner hur foten försiktigt trycker på gaspedalen. Den lilla trecylindriga motorn svarar omgående med en förhöjd ljudkuliss innan bilen rullar iväg med ett litet skutt.
Min resa är inte speciellt lång. Det är egentligen bara en backe upp till staden där Linda har sin butik. Redo Återbruk. En butik som hittar nya ägare åt prylar som behöver adopteras.
När jag kommer in möts jag av världens största leende av en ung kvinna som jag inte träffat tidigare. jag förstår att Linda ännu inte är på plats, men vad gör det? Den unga kvinnan ger mig en hjälpande hand. Jag uppskattar det. Inte för att jag inte själv tycker om att slita ont och bära tungt, utan bara för att jag omedelbart inser att hon gör det för att hon vill ge något till någon annan. I detta fall till mig.
Väl inne i den lilla och något trånga butiken, som är fylld med makalösa ting, möts jag av ytterligare tre okända människor som alla nickar mot mig och ler. Det är familjen Rahimi som hjälper Linda i butiken. Det lyser av lycka i deras ögon. Jag förstår att det inte är på grund av min uppenbarelse, utan beror på något helt annat. De kan inte hålla tyst om det mer än i en enda minut. Efter tre år i Kiruna och Sverige fick de äntligen permanent uppehållstillstånd. Den oro de stängt inne i sina kroppar hade fått börja pysa ut under gårdagen direkt efter att de fick sitt positiva besked. Mina tankar snurrar in sig i deras liv utan att jag för den skull förstår så mycket av det jag tänker, men jag inser att de är modiga, välutbildade, engagerade, glada lyckospridare som dessutom har ett stort och generöst hjärta. Sverige behöver dem. Kiruna behöver dem. Jag behöver dem.
Efter att jag etablerat mig och fått alla mina prylar på sitt rätta ställe tog jag några steg tillbaka och beundrade mitt verk. Det blev en röd liten hörna precis som tanken var.
Denna eftermiddag skulle det som såldes på Redo ge en slant till kvinnojouren i Kiruna. Självklart gällde det mina böcker och kläder också. Även om jag inte bidraget blev speciellt märkvärdigt i sin storlek, så blev det ett bidrag i alla fall. Jag vet att de kommer att använda slantarna på ett bra sätt de som jobbar ideellt för att möjliggöra att kvinnor som snabbt behöver ett skyddat boende kan få det. Det enda jag kan önska är att det inte alls var nödvändigt.
================================================================
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
Filmen om att skriva en bok!================================================================
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar