fredag 31 oktober 2014

Canadensaren. (del 21)


Efter intensiv luciahelg med tre dagars golfande tillsammans med Erland stod han plötsligt framför mig med nerpackade klubbor och en resväska fylld med smutstvätt efter svettiga dagar på de gröna gräsytorna på golfbanorna på resorten. Efter en promenad ner till den hyrda bilen, en varm och vänskaplig kram och en tår på kinden vinkade jag medan han rullade iväg norrut mot Portugal och flygplatsen på Faro. En lika stor tomhet fyllde min kropp när bilen med min vän försvunnit i fjärran, som den kraftfulla känsla av helhet som hade dykt upp tillsammans med Erlands ankomst. Ensamhetens elaka tungor kramade hårt om mig och tvingade mig till en ledsenhet helt utan egentlig anledning. Med tunga steg vandrade jag tillbaka till den ensamma, lilla lägenheten och tvingade mig att sätta mig ner bakom min dator som väntade troget på mig och mina ord. Orden började sakta komma ut i samma takt som de ledsna tankarna som uppkommit av Erland åkt iväg flyttade ut.

Det var den sista lördagen i maj. Det var fortfarande högvatten i både Kaunis- och Aareanjoki. Båda åarna fyllde fortfarande på med mer vatten i älven än vad älven egentligen själv ville ha, för att få lite lugn och ro. Aareanjokis källflöden var vid det mytomspunna snöberget, Lumivaara. Det var verkligen inget berg av snö, men det var ett högt och ståtligt berg som både fick tidig snö på hösten och förlorade sin snö sent på våren. Den snö som smälte sent på Lumivaara samlades i små bäckar, som sedan urminnes tider sökte sig ner för berget bland stockar och stenar i en väldig fart, som om vätskan var fylld av all den stress snön kände eftersom den inte längre fick finnas till. På något sätt förstod jag snön. Alla små, små bäckar, förvandlades med en magisk trollkonst till en å som i detta fall hette Aareanjoki. Ån tänkte inte ens två tankar, utan kastade sig direkt ner mot havet. Den första bilvägen som vattnet mötte hade fått sitt namn efter platsen som vägen slutade på, Kursu. Kursuvägen blev det. Vägen hade bara skapats så att de stora skogsbolagen kunde köra långt ut för att tillvara ta den urskog, som växte på oåtkomliga platser som detta. Vi hade ofta cyklat eller åkt moped till Kursu bara för att sitta och se detta mäktiga naturfenomen som en Kursu var. Vi fick lära oss tidigt att Kursu betydde kanjon och att kanjon var en plats i vår natur där vattnet, med hjälp av tiden flyttat på enorma massor. På det sättet hade vattnet fått tillfälle att skära en djup skåra mitt ute i skogen. Skåran i Kursu var trettio meter djup. Tanken var alltid lika fascinerande, när man såg ner i vår egen Kursu och förstod vad tiden egentligen kunde göra.

Just denna lördag hade jag och min ett år äldre kusin Uno, planerat att göra en spännande resa genom Kursu. Vi hade tänkt på allt. Vi hade extra kläder som hade packats in i vattentäta förpackningar. Maten och kaffepannan låg väl skyddade i en av den gröna canadensarens förseglade utrymmen. Allt var klart för att åka till Kursu för en skön nedfärd med canadensaren från Kursu till Kaunisjoensuu, där Aareanjoki förenades med Kaunisjoki, inför slutspurten, de sista metrarna ner mot Muonioälven. Unos pappa körde upp oss till Kursu, eftersom vi bara var fjorton och femton år gamla. Efter tre mil stannade vi. Under vägen under oss rann stora mängder vatten, trots att ån så här högt uppe bara var en dryg meter bred. Vi lastade av och vinkade adjö till Unos pappa. Vi såg på varandra, Uno och jag. Inte ett ord yppades. Det var som om allt vore intränat i månader. Vi flyttade både canadensaren, paddlarna och all vår packning, ner till kanten av ån. Vi satte oss till rätta. Uno satt där bak och jag satt där fram. Detta skulle bli spännande, tänkte vi och gjorde oss loss från strandkanten. Vattnet sög omedelbart tag i vår farkost och vi kände av accelerationen när vattenströmmen tog tag i vår farkost i en hastigt i ökande fart, som förde oss nerströms. Efter att ha passerat det första krönet, kom vi ut på en raksträcka som tycktes luta neråt förvånansvärt mycket. Farten ökade. Min hjärna som varit förblindad av äventyret började plötsligt att tänka alla de tankar, som redan borde varit tänkta, i något tidigare skede.

”Vägen var uppe i marknivå.” sa jag till mig själv, medan jag hade fullt upp med att undvika de stenar, som stack upp i den smala ån, medan farten fortfarande bara ökade. ”Tre hundra meter längre ner är kanjonen ett faktum. Då är vattnet trettio meter längre ner.” fortsatte den mer förståndiga och analyserande delen av mig själv. Plötsligt insåg jag, att vi var på väg rakt ner mot ett vattenfall i vår skrangliga, gröna kanadensare. Nu var det bara femtio meter till nästa krök. Dånet, från det som skulle komma, ökade i styrka i samma takt, som hastigheten för vår farkost. Stenarna blev fler och fler. Jag tryckte min paddel mot de stenar, som jag kunde för att undvika dem, medan Uno styrde efter bästa förmåga. När det bara var fem meter kvar till nästa krön, kände jag hur canadensaren skrapade mot en större sten och fullkomligt kastades upp på land. Det bokstavligt talat iskalla vattnet omslöt mig och jag kände tydligt hur den obevekliga kraften i strömmen gjorde sitt yttersta, för att suga ut mig och ta mig med på sin resa nedför. Motståndet kom från min vänstra hand, som instinktivt hade greppat tag i en av alla de buskar som tornade upp efter åkanten. Jag reste mig upp och kastade mig upp på land. Uno. Var var han? skriade mina tankar ljudlöst. Jag vände mig om. Han stod någon meter ovanför mig, med vatten upp till midjan. Jag såg på honom. Hans ögon vände sig i huvudet, medan han omväxlande kippade efter andan och hyperventilerade. Jag såg att han var helt borta. Om ett par sekunder skulle han att sugas med i strömmen och då var det verkligen kört. Jag kastade ut ett rep till honom och skrek ut hans namn, så att både älg och björn visste vem som stod i ån med vatten upp till midjan. Han tog ett långt andetag som om hjärnan äntligen fattade att han levde. Jag halade in honom. Canadensaren hade räddat sig själv, men kastat oss båda ner i vattnet. Det var kanske rätt åt oss eftersom vi tagit risker, som vi inte begripit själva. Samtidigt som vi låtit vårt ovett drabba något så oskyldigt som en grön canadensare. Canadensaren fick ett livslångt ärr av den sten som slängde den upp på land. Alltid lärde man sig något.
 




Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus


Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

blogglista.se Litteratur Litteratur bloggar

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar