Jag klädde upp mig i färgglada kontrastrika kläder. Jag och Erland skulle på golf-clinic innan vi skulle ut och skicka upp bollar i luften på eftermiddagen. En golf-clinic är en uppvisning av någon exceptionellt duktig golfare som likt en cirkusartist bjuder på spänning, förvåning och skratt med hjälp av utklädningskläder, ett polerat och väl inoljat munläder och en hög med klubbor och bollar som redskap.
Innan det var dags för det lät jag inspirationen som Erland kastat på mig få skapa fler ord som jag utan tvekan kunde placera i raden av ord som embryot till boken redan innehöll. Det var dags att presentera Jon-Anders och Gunvor.
Återigen hördes låga röster på utsidan av det förfallna
ensliga huset. De var mer tisslande än tidigare. Tisslandet avbröts bara av ett
gott och genuint skratt som jag kände igen så väl. Jon-Anders. Jag log
inombords. Jon-Anders. Det var länge sedan, trots att det i tankarna var som
igår. Knirrandet hördes igen. Dörren öppnades. Där stod Jon-Anders med en
kvinna som måste vara Gunvor, tänkte jag, samtidigt som jag kände att jag log
stort och äkta. Min hand sträcktes fram mot Jon-Anders och möttes av hans varma,
torra hand som kramade min på ett behagligt sätt. Jag såg in i hans ansikte och
kunde se hur de vackra samiska dragen han bar på, bara toppades av hans och
vackra stora leende som visade hans lysande vita tänder. Hans ögon var som
vanligt. Kloka. Ovanligt kloka. Jon-Anders Inga hade alltid varit den
förståndiga och den eftertänksamma. Han hade aldrig haft något temperament att
tala om, utan var alltid samma lugna harmoniska man, oavsett när och i vilken
situation man träffade honom. Hans föräldrar hade varit renskötare när de
levde. Det var tydligen ett vägval som han inte hade valt, om jag förstått
saken rätt, eftersom hans drömmar alltid hade handlat om att göra gott för så
många som möjligt, snarare än att själv leva gott. Ibland hade vi andra
skrattat åt hans en smula idealistiska idéer, samtidigt som vi inte kunnat göra
något annat än att beundra honom för den person han var och för hans enorma
beslutsamhet. Jon-Anders hade redan fyllt fyrtio, men hade ett utseende av en
sobel och ståtlig äldre man med några rynkor och ett ärr i sitt ansikte som bara
visade att han varit med om en del i sitt liv. Hans svarta frack satt perfekt
på hans magra, korta kropp. Det gick inte att undgå att se att de kläder som
han bar på var skräddarsydda in i minsta detalj.
Nila pratade redan intensivt med Jon-Anders kvinna som jag antog
hette Gunvor. Jon-Anders vände sig om mot Calle och Eva. Jag såg hur de
hälsade. Det såg älskvärt ut, men det var ju inte så lätt att veta hur det
egentligen kändes. Jag vände mig mot Nila och Jon-Anders kvinna. Hon var lång
och smal och hade ett ungdomligt utseende. Den lilla spetsiga näsan passade
hennes ansikte med kraftfullt markerade linjer helt perfekt. De röda tunna läpparna,
ramade in munnen som var liten och stram. Ögonen som utstrålade glädje och värme var lysande blå. Jag kände hur svårt det var att hålla mig borta från att se in
i dem, när jag väl en gång hade börjat. Hennes korta, bruna hår, var som hämtat
från någon av de senaste modetidningarna. Runt hennes smala hals hängde ett
halsband med klarröda kulor, som utan hennes hals, kunde ha sålts som kulor för
att hänga på någon julgran. Hennes långa, vita, drömlika, men något
futuristiska klänning, markerades i mitten av ett brett klarrött bälte som
hade samma röda nyans som kulorna vid halsen. Även de minst lika futuristiska
och ovanligt höga platåskorna verkade ha fått ett stänk av samma färg. Jag
kunde inte avgöra om hon var vacker eller direkt motbjudande. Var hon på
riktigt? tänkte jag och insåg att hon var helt stajlad rakt igenom.
”Vallesi Ikavaara.”, sa jag och tog Gunvors lite beniga och tunna hand. Handen kändes lite kall och lite fuktig.
”Gunvor Af Dufva.”, svarade hon snabbt och rappt, med en lite överspelad och högtidlig röst. Jag såg in i hennes klarblå ögon igen och skrattade, till min egen förvåning, när jag insåg att det bakom denna stajlade ridå kanske ändå bodde någon som jag kunde tycka om.
Långsamt vaknade Erland till den krävande doften av kaffe som jag kombinerade med frukostslamrande läten. Erland förstod att det var dags att kliva upp.
Vi vandrade till range-området. Där stod en stor folksamling. I mitten av den stod en man i cirkusliknande golfkläder. David Edwards. Hela han log när han såg mig. Han nickade. Showen kunde starta. Jag insåg att David behövde assistans av några från publiken så jag ställde mig längst framme. Erland ville inte vara någon golf-cirkus-försöks-kanin så han ställde sig två steg bakom. Han såg över alla andra. Han var ju lång.
David körde igång. Snabbt var han där.
Jag hörde hans röst ropa ut mitt namn tillsammans med någon spydighet om mina färgglada och kontrastrika kläder som fick hela publiken att skratta och mig att rodna.
Jonny, my friend. You are a really good golfer. I need you in this long driving contest.
Även om jag visste att han ljög eller minst sagt tänjde ut sanningen en hel del blev jag smickrad. Uppropad först av alla. Jag hoppade ut på scenen med små glädjeskutt, medan David fortsatte med sina svidande haranger med sin breda brittiska dialekt.
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus
Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det.
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar