Isaks dom över bokens innehåll blev inspirerande. Det kändes som jag bara sög in de positiva godisorden, som en torr tvättsvamp som saknar den fukt bara vattnet kan ge.
Godisorden gjorde sin verkan och fick de sura budskapen att blekna i en hastig jämförelse. Jag fylldes av en styrka att gå vidare som jag inte hade känt på länge.
Vad gjorde det att Isak kom med en lista av småfel tillsammande med en uppmaning om att skriva om hela slutet på boken. Det var rättningar och ett arbeta jag gjorde med glädje. Jag förstod samtidigt att om Isak hittade en hel lista så skulle andra felsökare hitta mångt mycket med. Isak var ju mer en rättsökare än en felsökare.
Jag satte mig ner och rättade och skrev om slutet precis som Isak beordrat. Ett helt nytt kapitel blev resultatet, Långt efter. Sen var jag klar. Det var bara att sätta igång och planera för alla de aktiviteter som skulle ske under maj till juli, tjugohundra fjorton. Inlagan var någorlunda klar.
Varje inlaga måste ha ett omslag. Även jag förstod just det. Boken jag skrivit handlade om människor. Olika människor. Den handlade om mångfacetterad lycka. Den handlade om att se människan bakom fasaden som vi människor skyltar upp med. Boken snuddar vid tanken på att olikheten är många mycket viktigare än likheten. Boken berör snarare än upprör. Bara därför visste jag att bokens omslag skulle ha många färger, kanske till och med alla färger.
Det första förslaget tog jag själv fram. Mer för att ge en vink vart omslaget var på väg, snarare än att ens tro att jag själv kunde göra det färdigt och fortfarande vara nöjd.
Det blev färgglatt nog. Kraftiga färger. För att få omslaget lite mer oberäkneligt bad jag Lars att illustrera några av personerna i boken. Titeln var lika enkel som den var given. Jag valde att publicera detta på facebook. Jag bad om lite kommentarer. Jag fick många. Många olika. Det var väntat och hjälpte mig inte speciellt mycket. Jag släppte detta till Mariell på Fickla (www.fickla.se) i Dalarna. Hon fick jobba för min räkning eftersom hon någonstans därinne visste hur jag ville ha det. Dessutom har hon en viktig egenskap att inte bara göra som man säger till henne. Det har hon aldrig gjort. Däremot har hon ett hjärta av guld och gör det jag egentligen ville ha. Vissa människor bara har sådana egenskaper. Hon var en av dem.
Nästa steg var att ta kontakt med ett tryckeri. Jag kollade igenom mitt nätverk och hittade Anders som jobbar på Lulegrafiska. En lång man med ett stort leende som jag hade ett fullt förtroende för. Min fråga till honom var. Vad kostar det att trycka ett tusen böcker? Anders så på mig med en lugn blick och med ett lite underfundigt leende.
- I vilket format vill du ha boken?
Jag såg tillbaka med en självsäker blick och svarade.
-Bokformat!
Anders skrattade lätt och lät mig förstå att det handlade om så många fler saker som jag behövde tänka på. Jag insåg att jag plötsligt visste att jag inte visste. Det blev till att studera. Ute på nätet hittade jag resultat av andra medmänniskor studier på högre nivåer. Studier som handlade om böcker och olika bokformat. Om varför antalet sidor, bokens tjocklek i centimeter, bokformatet och allt detta i kombination med hur många gram en bok ska väga.
Efter att ha läst och försökt förstå, provat olika varianter och tagit beslut blev bokens fysiska delar spikade. Boken skulle vara lite större än en pocket. Tolv gånger arton centimeter. Det betydde att det skulle kunna gå två böcker på en A4. Med andra ord skulle boken kunna rymmas i väskan man hade med sig på sin resa till jobbet. Det skulle underlätta för de som åkte flyg, buss, pendel eller tunnelbana. I beslutet ingock också att boken skulle vara två och en halv centimeter tjock samtidigt som vikten skulle vara mindre än fem hundra gram. Det var egentligen viktigt att hålla ner både vikten och storleken med tanke på att det var sannolikt att boken skulle distribueras på olika sätt. När jag läste allt det kloka alla skrivit om format insåg jag också att de nog hade rätt. Det finns ingen marknad som är beredd att betala tvåhundrafemtio kronor för en bok som väger för lite. Enligt just denna rapport var gränsen tvåhundrafemtio gram.
Jag visste att vissa av stroferna i boken var mycket komplicerade för att läsaren själv skulle få fundera över vad det betydde. Komplicerade strofer behövde tydligt typsnitt i kombination med lagom mycket luft. Den tanken styrde marginalerna. Antalet sidor blev då trehundra två stycken. Resten var ren matematik. Boken skulle väga fyrahundrasjuttio gram eftersom den innehöll fyrahundrasjuttio gram ren kärlek.
================================================================
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
Filmen om att skriva en bok!================================================================
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar