Jag lämnade över min inlaga i PDF format till min son Isak. Bokslukaren Isak som då var femton år gammal men klok som få. Han hade uppgiften i skolan att läsa och recensera en bok. Han tackade för möjlighten att kunna kombinera skoluppgiften med att samtidigt vara den första som läste den första versionen av Sex heta röda hjortron. Nu nästan ett år senare skrev han följande:
Redan långt innan jag fick uppdraget, eller snarare möjligheten, att läsa “Sex Heta Röda” så hade min nyfikenhet på boken triggats. Jag kommer ihåg när hela familjen var i Spanien och författaren pappa satt och knappade på sin dator. Då och då satt han dessutom och läste vissa avsnitt högt. Vissa av dem var roliga, andra sorgliga, ytterligare andra var spännande och de flesta var intressanta. När jag några månader senare blev erbjuden att läsa igenom boken för första gången så tog jag chansen. Jag läste absolut inte hela boken på en gång, till viss del på grund av mitt jobb som granskare av ord och formuleringar, men också för att det var en sådan sorts bok som jag lugnt ville absorbera och sakta tänka på.
Att efter varje del av boken se vilka tankar just den delen gett en, och se var de tankarna skulle leda mig, var ett av de stora nöjena med att läsa boken. När jag till sist hade läst klart boken - pappa verkade nästan lite stressad över att jag tog så lång tid på mig - och iallafall funnit de flesta stavfel och grammatiska underligheterna som det oslipade verket innehöll, skrev jag en kort recension om boken som ett skolarbete (två flugor i en smäll tyckte jag).
Där så skrev jag lite snabbt om vad som faktiskt händer i boken, om hur det är olika historier som alla har sitt eget att säga om hur människor är och kan vara. Jag prisade även de intressanta beskrivningarna
I den inledande beskrivning skrev jag:
“Kortfattat så kan man säga att den här boken handlar om människor som berättar historier som handlar om människor som ibland berättar historier som handlar om människor”
Och avslutade gjorde jag med:
“Det som gör den här boken bra är de många intressanta lärorna om människan och hennes natur som författaren presenterar i ett gripande format med färgstarka karaktärer och inlevelsefulla beskrivningar”
Jag kunde se att mina klasskamrater hade svårt att dela in boken i något av de fack de vanligen delar in böcker i, med all rätt. Det är en väldigt speciell bok.
Hela min recension kan du läsa nedan:
Sex heta röda hjortron och kladdig vit grädde
Av Jonny Siikavaara
Kortfattat så kan man säga att den här boken handlar om människor som berättar historier som handlar om människor som ibland berättar historier som handlar om människor.
Ska man säga lite mer så är det en samling på sex personer som träffas över en middag och berättar sina livs historier. Historierna är sorgsna, glada, spännande, förfärliga och hjärtgripande och de har alla något att säga om människan. Huvudkaraktären i boken heter Vallesi. Han tar kontakt med några gamla vänner och bjuder in dem att äta mat och berätta om sina liv.
Boken utspelar sig på en gammal övergiven gård i Tornedalen, som Vallesi växte upp i. Här är beskrivningen av gårdens gamla bastu när Vallesi kommer dit:
“Det var rent utsagt skitigt. Längst till vänster stod en gammal vedeldad tvättkokare som under min tid använts för att värma varmvatten till bastun. Spindelnäten hängde ner från taket, dammet yrde runt när jag rörde mig försiktigt mellan laven och den vedeldade rostiga kaminen. Solen gjorde sitt yttersta för att försöka tränga in genom det fönster som vette mot söder, men utan att lyckas nämnvärt.”
Men de viktigaste och mest inlevelsefulla beskrivningarna är de som beskriver hur karaktärerna känner sig, till exempel:
“Det kändes till och med bättre än de förväntansfulla och storslagna drömmar som jag burit på i mitt inre där det studsade som en stor skön dunfjäderboll i det finaste och luftigaste dunet man kan tänka sig. Drömmarna om paradiset hade varit som en medicin för kroppen och effektivt utrotat den iskalla sten av hårdaste flinta som tidigare legat som en klump i magen”
Att dela in den här boken i en enda genre känns omöjligt. De många berättelserna i boken har var för sig olika genrer och boken i sin helhet kan inte beskrivas som något annat än genre-överskridande. Boken börjar med en inledning och är därefter indelad i de olika maträtterna som karaktärerna äter under middagen. Under varje maträtt så berättas som regel en längre historia. Mellan historierna och maträtterna så får man följa det som händer under middagen.
Det som gör den här boken bra är de många intressanta lärorna om människan och hennes natur som författaren presenterar i ett gripande format med färgstarka karaktärer och inlevelsefulla beskrivningar.
================================================================
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
Filmen om att skriva en bok!================================================================
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar