Juldagen ebbade ut men jag var fortfarande pigg. Jag tänkte.
Människan är en mycket underlig varelse samtidigt som den är lätt att förstå. Ibland förstår alla vad rätt och fel betyder. Ibland blir rätt fel, medan fel blir rätt. Förstår vi inte helheten kan vi sällan begripa detaljerna. Det är då vi som inte förstår, sitter bredvid och dömer eller fördömer. Jag tänkte på artikeln jag just läst som handlade om masspsykos. Jag höll inte med. Det var inte masspsykos som skapat de vansinniga utbrotten som spridit sig som en pest bland en hel befolkning. Det fanns förklaringar. För att förstå dem behöver man förstå människan. Kampen mellan det logiska, strukturerade och det känslosamt kreativa. Det känslosamt kreativa vann alltid. I all marknadsföring gällde det verkligen att öppna låset till det känslosamt kreativa. Det var då budskapet sjönk in. Det var det som utlöste handlingen.
Allt detta fick Nila uppleva.
En av de unga männen som jagade oss med de vassa, stora knivarna var Merci. Vi kände Merci eftersom han var en av våra fina grannar. Det var till och med så att min far var gudfar till hans bror. Han och hans bror hade bott hos oss många gånger. Lekt med oss. Ätit med oss. Levt med oss. Därför kände vi Merci väl och det kanske också var därför det var Merci som så småningom kom att döda först. Eftersom jag och Jacques var snabbast sprang vi också först. Vår mor var inte lika snabb eftersom hon bar lillebror på sin rygg inlindad i ett stycke tyg. Längst ner i dalen kom Merci ikapp henne. Hon stod på sina knän och bad om nåd av den unge mannen, medan hennes tårar strömmade ner längs hennes kinder, medan lillebror lutade sig tryggt mot hennes rygg. Hon bad om nåd av Merci, som hon sett växa upp till den snälle unge man han var. Hon hade varit aktiv i hans barndom och fostrat honom till den gode man han var. Döda mig inte. Hennes tårar strömmade ut och bildade rännilar av fukt som glänste i morgonljuset. Hennes rädsla var äkta och befogad. Hon grät. Merci högg henne med det vassa verktyget så att hennes huvud bara hängde kvar i huden från nacken. Hon tystnade. Gråten tystnade. Min yngre syster, som rusade till vår mors undsättning, fick sitt huvud kluvet av Mercis långa kniv, medan hon ännu var på väg fram för att ta hand om vår mor, som hade tystnat. Även hon föll ihop, död innan hon tog mark, alldeles bredvid vår mor.
================================================================
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
Filmen om att skriva en bok!================================================================
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar