När allt kändes som allra mest hopplöst var som alltid hjälpen som närmast. Det var då det visade sig hur man sått fröna om kring sig. Jag tänker just då framförallt på det nätverk av människor som man omgav sig med, men också hur viktigt det är att vara en människokomponent som faktiskt både i ord och handling försökte göra livet lättare för de människor man mötte i sin väg. Även om man inte alltid kunde hjälpa alla på det sätt man önskade, var inställningen helt avgörande. Även om man bara var en liten människokomponent i det gigantiska och överväldigande systemet av komponenter som mänskligheten utgjorde, var det helt avgörande att man hade rätt inställning. Det var bara då man kunde påverka systemet i en korrekt riktning av hjälpsamhet. Alternativet kändes direkt kallt och omänskligt. Jag hade många gånger träffat de med en mer omänsklig inställning. Jag visste att det inte egentligen var något fel på de människorna. De hade bara inte tänkt helt klart. Ännu.
Människor man träffade flyktigt som på denna tripp till Spanien hade så gott som uteslutande en oerhört hjälpsam inriktning. Energin som dessa gav mig sporrade mig till nya höjder i hjälpsamhetens träsk.
Jag återvände till Nilas värld i boken. Hon träffade också människor med en härlig inställning till hjälpsamhet. Många gånger. Tur var ju det.
Vi passerade gränsen obemärkt. Fötterna var såriga och variga. Jacques klagade aldrig. Sin machete hade han lämnat på barnhemmet, eftersom den varit för tung att bära men han klagade aldrig. En tidig morgon såg vi den glittrande, stora sjön på avstånd som låg majestätiskt, onaturligt inklistrad i landskapet. Victoriasjön. Vi stod utanför den lilla staden Muleba och fortsatte långsamt in. Min bror och jag var som två trashankar som var hungriga, trötta och smutsiga. Någon såg oss. Någon tog emot oss och gav oss mat. Någon gav oss en möjlighet att tvätta oss och att sova. Någon som var precis som vi. Någon som ville vara som alla. Lika. Enade. Den morgonen när jag vaknade av solen som lyste på min bror som låg i bädden bredvid kände jag åter hur glädjen porlade i varje del av min kropp. Glädjen fullkomligt kokade under huden och hjärtat slog några extra slag i ren glädjeyra. Vi hade överlevt. Vår någon som tog hand om oss visste om en vän som skulle färdas över sjön till Kenya. Till Port Bunyala. Till ett ställe där vi skulle vara säkra. Till någons vän. Vi följde med. Njöt av sjön. Av värmen. Av att leva.
================================================================
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
Filmen om att skriva en bok!================================================================
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar