En fredag i oktober stapplade jag in i grundskolan i Gällivare.Där skule jag få ynnesten att möte en klass med tjugofyra elever i den fyiska åldern 11-12 år. En snabb blick in i rummet får mig att inse vilken härlig blandning av unga människor som sitter i rummet. Det är verkligen olika typer av människor och verkar ha ett spann av åldrar från 9 till 16 år. Men det är nog bara så det ska vara när man är en ung vuxet barn. Vågor av gohet gungar i rummet.
När jag försiktigt smyger in bakom läraren låser de flesta av eleverna sina blickar mot mig.
Vem är denna orangeklädda gamla man som låtsades smyga in i klassrummet på ett mycket underligt sätt? Just ja. Den tråkiga författaren som de goda fröknarna pratat om. Ja rent av tjatat om.
Medan jag monterade upp tekniken inför den kommande timman av prat så fortsätter lektionen utan uppehåll till dess att fröken förkunnar att det dags för rast.
Jag går ut tillsammans med eleverna.
En av klassens mer färgkoordinerade elever ställer plötsligt frågan till mig medan vi stilla vandrade nerför trappan.
"Du gillar orange, eller hur?" sa hon och spanade på mig med en granskande blick.
"Hur vet du det?" svarade jag snabbt, men förstod självklart varför.
"Jag kan se sådant." svarade hon lika rappt tillbaka medan hon rätade till den rosa mössan.
"Du har till och med en orange mobiltelefon." fortsatte hon lika käckt.
Jag tänkte på min orangea mobiltelefon och undrar om jag ens tagi upp den ur bakfickan. Jag förstod att unga fröken verkligen hade ögonen med sig. Det var imponerande.
"Tyvärr har jag inte mina oranges skor på mig" sa jag med en urskuldande röst som kom ut lite tanigare än vad jag hade tänkt.
Utan att bryta sin låsta blick mot mina ögon fortsatte hon med sin utmanande röst: "Näe. Men du har orange skosnören"
Där fick jag så jag teg tänkte jag och vek av mot lärarrummet.
Efter en timme var jag klar.
Ett försök att inspirera.
Ett försök att få någon att släppa på sina egna nuvarande eller kanske kommande begraningar.
Ett försök till att få någon att skriva några rader mer eller kanske läsa en bok extra.
Bara någon förändrar något i en positiv riktning är jag nöjd med min insats.
Jag kanske aldrig föår veta om det gav något för någon.
Jag får väl låtsas. Fantisera att det blev så.
Det måste ju räcka.
================================================================
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
Filmen om att skriva en bok!================================================================
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar