Höstlovet hade precis börjat. Sönerna var hemma. De hade fått instruktionerna att ta sig utomhus och därigenom inte bara fastna i datorernas värld. Ute var det någon minusgrad. Det var inte alls speciellt kallt.
Den äldre av sönerna, Isak, vaknade sent just denna dag i början av veckan. Klockan var en bit efter tre på eftermiddagen när han öppnade sina blå och bestämde sig för att ta sig en ensampromenad rakt uppför Luossavaara. Han visste ju om att han är en varmblodig människa med ett blodsystem som transporterade det näst intill bubblande heta blodet runt om i kroppen redan när han beslutade sig för att genomföra denna vandring endast iförd en t-skjorta, mjukisbyxor och ett par gympaskor.
Vid Luossavaaras fot mötte han en kvinna som kastade en orolig blick på honom samtidigt som hon skjöt ut en fråga som verkade mycket berättigad.
- Är det inte kallt ute?
Isak kastade en mötande blick på henne och svarade snabbt med lite slarvigt artikulerad röst som lät lite sluddrande.
- Allting är relativt.
Utan att ge henne en blick till vandrade han uppför berget, in i det dimmiga mörkret som höll på att lägga sig som en blöt handduk över hela området.
Kvinnan som Isak hade mött bar det vackra namnet Emma. Hon var ute och rastade sin hund. Det som inte hennes civila klädsel avslöjade var att hon till yrket var polis. Emma hade sett mycket tragiska saker genom sitt liv och sitt val av yrke. Många gånger hade hon allvarligt funderat på om det verkligen var värt det. Att vara polis. Varje fundering hade slutat med ett ja. Ja till att hjälpa andra människor. Ja till att skapa trygghet i samhället. Ja till att axla det ansvar som polisyrket med automatik innebar. Det var därför hon hade kastat den oroliga blicken på den unga mannen som hon mötte vid foten av det kala berget Luossavaara. När hon såg honom försvinna in i den mörka dimman tog hon fram sin telefon och slog en signal till vakthanvande på polisstationen i Kiruna. Hon redogjorde för det hon sett. "En ung man utan kläder som nästan verkade drogpåverkad gick in i den mörka dimman upp på Luossavaara."
En polispatrull med hundar kallades ut. Emma började gå uppför berget med bestämda steg. Steg som var stegen av en arbetande poliskvinna.
Trettio minuter senare ringer min telefon när jag satt ovetandes i bilen på väg till Östlunds ICA butik för en snabb inhandling av lite färska grönsaker till den nalkande middagen. Jag slängde en blick på telefonen. På skärmen stod det Hemligt nummer. Jag tryckte bort samtalet. Just nu och just här var det inte läge att prata med människor som inte ens kunde säga vem det var som ringde. Jag tycker det är lite respektlöst att ringa utan att ge sig till känna. Jag har väldigt liten förståelse för det. Jag kom fram till den lilla med goa ICA butiken Östlunds. Jag handlade det jag skulle och ställde mig i kön med tre kunder före mig. Då ringde det igen. Denna gång svarade jag. Jag hade ju inget annat för mig. En mjuk kvinnlig röst ljöd med en mellanbestämd stämma.
- Är Isak din son?
- Ja.
- Vet du var han är?
Jag funderade på om någon ville skojja med mig.
- Ja då. Klockan är 16.15 vilket brukar betyda att han kanske äter frukost. Han är ju ändå ledig.
Det blev tyst för någon sekund.
- Du behöver inte vara orolig. Han mår bra. Jag heter Frida och ringer från Kiruna polisen. Vi hittade honom lätt nerkyld uppe på Luossavaara där han satt på en sten och filosoferade. När kan du vara hemma?
- Jag kommer strax, svarade jag och lastade upp varorna på kassabandet.
Väl i bilen ryste jag litegranna. Rösten. Fridas röst hade låtit som familjär, men ändå inte. Det kändes som om jag hade träffat henne tidigare. Jag träffar ju många människor så varför inte.
Väl hemma möttes jag av en polisbuss som kört upp snett på garageuppfarten. Det verkade som om den kommit i all hast. Vid entrén möttes jag av den unga polisen Frida och hennes några år äldre manliga kollega. Hela hennes rörelsemönster fick min hjärna att jobba med igenkänningsanalys. Jag hade träffat henne förr. Det visste jag eller kanske trodde jag. Jag blev osäker.
Frida berättade att Emma polis hade kommit ifatt Isak en bra bit upp på berget. Där hade han suttit som an antik filosof och funderat över livet och meningen med allt. Emma hade frågat precis på det sätt hon lärt sig fråga människor som kanske inte riktigt var sig själva.
- Hej! Jag heter Emma. Vad heter du?
- Hej Emma. Jag heter Isak.
- Hur mår du, Isak?
- Jag mår bra, Emma.
- Fryser du inte, Isak?
- Nä. Inte alls, Emma.
- Jag är från polisen och jag blev lite orolig för dig när jag träffade dig här nere. Du har ju alldeles för lite kläder på dig. Vi kan köra dig hem om du vill.
- Vill du ha skjuts hem, Isak?
- Ja varför inte, Emma, en skjuts tackar man ju inte nej till.
Frida förklarade att hon inte längre var orolig alls. Isak var helt ok. Inte drogpåverkad och inte speciellt frusen. Han verkade ju vara av den mer varmblodiga sorten. Klok verkar han också vara. Jag nickade bara. Jagvisste ju redan allt det hon sa.
Jag följde Frida och hennes kollega ut till polisbilen. Väl där stack jag ner min hand in i min lilla röda bil och tog fram ett exemplar av boken Sex heta röda. Jag dedikerade tacksamt det exemplaret till Kirunapolisen. De hade agerat rätt. Helt rätt. Som medborgare kunde jag bara vara tacksam för att Emma, Frida och alla deras kollegor valt att finnas där för att göra skillnad. När jag sträckte boken till Frida frågade hon snabbt.
- Vad handlar den om?
- Om en middag med förveckligar i en liten by i Tornedalen.
Hennes ögon spärrades upp en aning.
- Vilken by?
- Aareavaara.
- Då känner du min pappa!
- Vad heter han?
- Ove.
Jag log och tänkte på min bäste vän från förr. Än idag hade han sin självklara plats i mitt hjärta. Det hade han förevigt även om vi nästan aldrig träffades mer.
Jag såg in i Fridas ögon när jag svarade.
- Hela hans själ bor i boken du har i dina händer. Läs den.
Det var inte konstigt att jag trodde jag kände Frida. Både Fridas pappa och hennes mamma var mina varma vänner från förr. Vissa saker ärver man bara. Oavsett om man ville det eller inte.
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus
Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det.
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar