Det var nyårsafton tjugohundratretton.
I dag stod det golf på schemat. Igen. Den var den tjugoandra golfrundan under december. Troligtvis den sista under detta år. Mina tankar sökte sig ett antal år bakåt.
Tänk att man kan känna någon under en lång tid utan att ens ha träffats på annat sätt än rent flyktigt. Sommaren tjugohundra sex träffade jag på min kusin Beo på Kiruna festivalen. Han var som vanligt. Go och glad. Den goaste och den gladaste. Som vanligt kramade han om mig på ett sätt som man bara kan kramas om man tycker om. Han sa också att vi borde umgås. Han sa alltid det, utan att det blev av. Kanske en golfresa till ett varmare land? Förslaget var hans. Skillnaden var att jag inte hade för avsikt att låta denna möjlighet som kom mot mig på möjligheternas ström fara förbi mig denna gång. Vem vet om möjligheten skulle komma igen? Jag bokade en resa i mars tjugohundra åtta.
Efter den fantastiska resan gjorde vi fler och fler saker tillsammans. Vi ordnade middagar med våra familjer. Vi åkte skidor på fjället. Vi spelade golf. Vi planerade en framtid.
I januari något år senare fick min vän problem med sin syn. Han provade glasögon utan att han fick bukt med sitt synfel. Han var till företagshälsan och testade en mängd olika värden. Inte heller det hjälpte. En månad senare fick han veta att han hade en elakartad tumör mitt inne i sitt huvud. Ytterligare ett antal veckor senare var han död.
Nu har det gått flera år, men jag är fortfarande ledsen i min själ och känner en enorm saknad. Jag har inte spelat en endaste golfrunda sedan dess utan att skicka en hög med goa tankar till min vän. Jag ångrar verkligen att jag inte tog tillvara på de möjligheter jag hade i fyrtio år, utan lät det bero. Jag kan inte veta hur framtiden ser ut, men jag kan se på när möjligheterna flyter förbi mig medan jag står som ett handlingsförlamat fån och bara ser på. Det är därför jag vet det. Det finns inget sen. Sen har aldrig existerat.
Under en halvsida i boken upplever Vallesi hur grym verkligheten kan vara. Det är alltid bara en tidsfråga innan det händer igen.
Vi blev ett par. Ett älskande par. Ett vansinnigt älskande
par. Det var som om ödet hade varit förutbestämt redan när jag hade träffat
henne som sextonåring. Då hade jag fått dofta på kärlekens sötma men nu hade jag
obarmhärtigt klubbats ner av kärlekens enorma klubba och fullkomligt älskade
det. Vi hade ett litet men mysigt bröllop i ett litet, gammalt kapell i
skogarna utanför Hedemora i Dalarna. Det var en stillsam ceremoni. Vi blev ett
lyckligt par med stora planer för framtiden. En stor familj med ett hus vid
havet långt ifrån stadens mullrande myller.
En sen kväll ringde dörrklockan ilsket. Jag öppnade och där
utanför stod två uniformerade poliser med okänd gradbeteckning. En av dem var kortare
och den andra var längre. Båda två såg onaturligt allvarliga ut. Jag hörde bara
starten på meningen och två ord till, men jag förstod allt.
Jag är ledsen att
behöva meddela …. Maria …. död.
Lika fort som den obarmhärtiga kärlekens klubba knockat mig på ett behagligt sätt, hade helvetets hand tagit Maria ifrån mig och samtidigt ryckt upp hela mitt liv med rötterna.
================================================================
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
Filmen om att skriva en bok!================================================================
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar