Jag hittade min plats på planet som skulle ta mig till Turkiet. Rad 12, plats A. På vänster sida precis bakom de obegripligt eftertraktade platserna vid nödutgången. Jag uppmärksammande hur den skickliga flygvärdinnan höll en snabbkurs med de medresenärer som satt på platserna framför mig. Kursen handlade om hur man öppnar en nödutgång och när. Jag nickade tyst. När var en viktig faktor. Jag höll verkligen med.
Jag blundade och väntade. Det fanns inte så mycket annat att göra. Herr Kallok saknades på planet. Jag var inte orolig. Han hade ju ringt och berättat att han försovit sig och missat flyget mellan Luleå och Arlanda. Hade allt gått som planerat så hade mitt flyg från Kiruna landat några minuter innan hans från Luleå. Det var ju Herr Kallok. Bara det sa att det alltid fanns en stor reell möjlighet att det inte skulle gå som planerat. Jag uppmärksammade att jag log medan jag tänkte tankarna om Herr Kallok. Platsen bredvid mig var tom.
Det var snart dags för take off. Skylten med den enkla uppmaningen att ta på säkerhetsbältet hade gjort sin obligatoriska vandring från att vara på till att slås av bara för att nästintill omedelbart slås på igen. Jag såg hur lampan först slogs av och sedan på med ett mjukt klingande ljud som förkunnade att det strax var dags för take off. Jag blundade medan planets motorer varvade upp. Tankarna fokuserades på Gunvor. Jag kände hur mycket jag kände när jag tänkte på henne. Intellektuellt visste jag ju att hon inte fanns, men känslorna som virvlade i min kropp kändes äkta. De sa att hon verkligen fanns i den verkliga verkligheten. Jag kände mig skyldig till att ha klippt upp hennes sorgliga livshändelse i amerikaniserade actionklipp. Jag behövde gottgöra henne för det.
Väl uppe i luften tog jag fram min lilla smidiga men oerhört kraftfulla portabla dator för att ge Gunvor det hon behövde för att inte vara arg på mig. Jag skrev. En timme förflöt. Tårarna droppade redan ner på min dator efter fem minuters skrivande. Omskrivande. Hennes öde var omtumlande, trots att jag redan visste om allt detta eftersom jag skrivit det i december tjugohundra tretton. Det hade ju bara gått två månader sedan dess.
Jag stannade upp och läste det jag skrivit. Två tusen nya ord. Jag värderade det jag läste. Mitt huvud skakade sakta medan jag långsamtinsåg att det jag skrivit beskrev en annan människa än den Gunvor jag skrivit om tidigare. Valen av ord hade ändrats. De värdeladdade mellanorden var kärleksfullare, intimare och långt mycket mer hjärtligare. Tänk om det var så att Gunvor är samma lika? Att det var jag som förändrats? Att min relation till min ihopfantiserade Stockholmskvinna var djupare, mer kärleksfull och mer älskvärd.
Jag försökte komma ihåg hur det kändes när jag träffade Gunvor första gången. Det var då jag hade underat om hon var riktigt riktig. Full av fasader bara för att hon var så vansinnigt rädd att visa hennes riktiga inre jag. Jag kunde inte. Kunde verkligen inte längre se fasaderna längre. Jag såg bara en oerhört vacker kvinna med både en inneboende kraft som hon skickligt kombinerat med djärva drömmar som bara imponerade. Jag kände förälskelsen vrida om i mig som jag själv kunde vrida om en och annan disktrasa.
Jag förstod att uppgiften att rättfärdiga eller gottgöra henne var något som jag inte skulle klara av. Jag kunde inte radera det som varit. Vi fick lov att leva med det. Både jag och Gunvor. Allt jag kunde säga var förlåt.
================================================================
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
Filmen om att skriva en bok!================================================================
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar