Jon-Anders egen slutsats kring en av livets stora frågor ekade i huvudet medan jag vandrade mot mitt kommande träningspass på rangen. Just detta pass var det tredje av de fem inbokade passen med golfpron John Byard. John är en lugn man med ett lurigt inre och ett tålmodigt yttre. Han passade mig bra. Dessutom var han ovanlig som golftränare eftersom han ingående försökte förklara varför innan han berättade om hur. Det var dock bara ett svagt försök att förklara hans storhet som golfpro.
Han är dessutom en britt som av olika skäl kommit till Sverige för många år sedan och blivit kvar av skäl som var fullständigt naturliga och självklara. Han drabbades av kärleken till Eva och kunde inte längre åka iväg. Han blev kvar och hade jobbat aktivt som golfpro sedan dess. Samtidigt men parallellt med honom hade också två andra britter tagit sig till Sverige. Peter och Peter. Alla de tre golfspelande britterna mötte samma öde och kapitulerade. En bosatte sig i Boden, en i Stockholm och den sista i Falsterbo, längst ner i skåne. Alla de tre kände givetvis varandra.
Under mina år som golfare hade jag träffat alla de tre på något sätt. John var den som jag träffade sist. Peter från Falsterbo hade jag förmånen att få träffa på en middag när Björklidens GKs golfbana i Bodaholm utanför Knivsta invigdes 2009. Flera år senare kom han upp till Kiruna på besök. Med sig hade han en ny resväska med alla de varma kläder han skulle behöva under det arbete han skulle göra i Kiruna. Hans problem var att han glömt koden och kunde därför inte komma in i sin nya väska. Han bad mig om hjälp. Jag ställde tre frågor till honom innan jag böjde mig över väskan och knappade in rätt kod på det första försöket. Ibland är människor helt genomskinliga och förvånar mig inte alls.
När jag berättade om händelsen för John och Eva, utan att nämna vare sig Peter eller Falsterbo, såg de på mig med en blick som inte visade den minsta förvåning och sa samtidigt: Peter Chamberlain! Jag förstod då att han faktiskt gjort det förrut. Att det var ganska normalt att han inte kunde ta sig in i sin egen resväska. Jag tyckte att det var lite charmigt.
Medan John gav mig instruktioner som skulle ge bollen en högre bollbana med vänsterskruv tänkte mina tankar genom Jon-Anders insikt om att man faktiskt aldrig kan fly från sig själv.
Jag kan tycka att min enkla historia egentligen bara handlar om en enda sak. Att du aldrig kan fly ifrån dig själv. Du kan aldrig lämna din värld, eftersom hur du än gör så spelar du själv huvudrollen i filmen om livet. Du kan självklart träffa nya människor. Du kan lika självklart besöka nya platser. Du kan också lära dig nya saker på olika sätt. Det kan vara nya saker som du aldrig gjort tidigare, nya saker som du gör på sätt du redan kände till eller nya sätt att göra gamla saker. Men du kan aldrig bli en ny människa. Du får faktiskt dras med dig själv oavsett vad du tycker om det. Därför måste du först av allt acceptera att det är ett faktum. När du har gjort det kan du självklart söka det okända, som jag gjorde, för att lära dig mer.
Men det är som en obarmhärtig vågskål. Söker du det okända i söder, missar du det okända i norr. Var du än bor är livet för kort för att hinna med att lära dig allt. Var du än är lär du dig alltid nya saker och var du än är upplever du alltid nya saker. Först upplever du de stora självklara sakerna. Sedan de små som du aldrig kan uppleva innan du känner till de stora. Väljer du att uppleva de stora sakerna i söder så väljer du samtidigt att inte uppleva de små sakerna i norr. Du kan aldrig få allt. Det finns alltid något du missar. Hur du än gör. Skall du kunna vara lycklig och njuta av ditt eget liv måste du välja och acceptera att du ständigt misslyckas med något.
================================================================
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
================================================================
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar