Människor på burk! (del 38)

Under min ensamma promenad från min enkla lilla lägenhet kände jag hur en isande kyla som under hela morgonen hållit mig i sitt grepp, bara kramar om mig hårdare och hårdare. Det är fullt begripligt att människor utövar makt över andra människor, i syfte att på något sätt själva bli lyckliga eller åtminstone ha en förhoppning om att bli lite mindre olycklig. Makt är i grunden inget fult eller dåligt ord. Makt behövs inom många områden. Makt kan också behövas så att beslut kan fattas så att förändringar därigenom kan genomföras. Jag förstår detta också. Rent intellektuellt förstår jag också att alla människor oavsett om de är rika eller fattiga, kvinnor eller män, stora eller små, både kan utöva och utövar den svarta makten som syftar till att utnyttja och missbruka andra människor. I bland är det omedvetet. Ibland medvetet. Samtidigt som jag förstår allt detta är det fullständigt obegripligt att inte vi människor som ändå är i majoritet sätter ner foten och stoppar detta.

Den isande kyla som sakta kramat cynismen ur mig hade kommit från de hundratals beskrivningar av både unga och äldre människor, främst kvinnor, som genom olika skribenter fått sina tragiska och makabra historier nedtecknade. Historier som ofta startade som en lyckosaga i skimrande rosa toner, men som alltid avslutades i mörka isande nyanser som angränsade till svart. Ändå var det bara ett fåtal som kunde berätta. De andra hade förbrukats under färden. Det är ofattbart att alla vi andra människor som inte är en del av den utbredda människohandel, väljer att inte låtsas om detta och bara låter detta pågå.

Intrycken av alla dessa vittnesmål blev historien om Eva, eller Lejda. Jag försökte verkligen att se detta med hennes ögon, men utan att jag lät henne nånsin tappa tron på den ljusnande framtiden eller på något sätt naggade hennes förmåga att uppleva och njuta av den lilla lyckan som ändå då och då i den hemska mörka berättelsen med ett svagt rosa glittrande underrede. Eva var en av alla de historier som gjorde ont överallt.

För faktum är att jag levde mig helt in i karaktärerna och lärde känna dem utan och innan. När de led i min berättelse, skrek min kropp av smärta. När de sörjde och fyllde sina ögon med det ledsna vattnet, sprutade redan mina tårar i strida strömmar medan mina fingrar obönhörligt bara skrev vidare. När de kände lite lycka och kanske njöt av livet, log jag med hela mitt ansikte. När de var lyckliga bubblade deras lycka ut genom varje por av min kropp. Varje dag var som en känslomässig berg- och dalbana.

====================================================================
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:

 Sex heta Röda - Webshop

e-Bok

www.lajoanis.se
====================================================================

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

 

Lös ditt problem. Sälj ditt barn! (del 37)

Jag såg på den text som med svarta kontrastrika bokstäver stirrade på mig från det digitala pappret framför mig. Jag kände igen stommen i berättelsen, även om det som hända Eva när hon var nio år gammal var i ett annat land än vårt eget. Men parallellerna mot vårt eget land är slående. På trettiotalet i Sverige hände det gång på gång att staten tvångsförflyttade barn från sin familj till nya familjer eller barnhem. Säkert i ett gott syfte för att se till att barnen skulle få det bra. Men hur tänkte de egentligen? Trodde det verkligen att detta kunde skapa lyckliga barn?

Jag förstod verkligen inget. Kunde man göra så här? Hade min far och min mor sålt mig och min bror? Jag såg på min mor, som sakta nickade med ett snett leende i ansiktet. Jag såg på min far och såg bara beslutsamhet i hans fasta blick. Jag såg i deras ögon att jag inte längre var den jag en gång hade varit för dem. Jag såg att de såg på mig som om jag bara var vem som helst, inte längre deras äldsta dotter. Jag såg inte längre någon kärlek i deras blick. Jag såg på Arnas och visste att han var den ende som jag hade kvar. Jag och Arnas. I ett svep hade jag mist hela min familj. Alla mina syskon. Mitt hus. Mitt hela liv som jag knappt hade börjat att leva. Men Arnas var kvar och jag var tacksam för det, som jag alltid var för det lilla. Det gjorde lite gott i mitt lilla hjärta.

Redan samma kväll, utan avsked till våra yngre syskon, blev vi hämtade. Våra nya föräldrar kom in i vårt enkla hus och skakade hand med våra före detta och gjorde upp sina mellanhavanden. Min nya far var stor, svarthårig och skäggig. Min nya mor var späd, kortväxt och blond. Jag såg på dem och tänkte på hur hon skulle bli som min nya mor och han som min nya far. De såg snälla ut. Arnas såg oroad ut. Jag var lugn. Vi gjorde ju detta för att våra syskon skulle få ett bättre liv, tänkte jag medan jag stod där och betraktade de ekonomiska transaktionerna. Kvittot var ju viktigt för att kunna genomföra de rättmätiga skatteavdragen efter det att transaktionen var genomförd och klar. Till och med jag förstod det som nioåring.
====================================================================
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:

 Sex heta Röda - Webshop

e-Bok

www.lajoanis.se
====================================================================

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

 

Du kan inte fly från dig själv! (del 36)

Jon-Anders egen slutsats kring en av livets stora frågor ekade i huvudet medan jag vandrade mot mitt kommande träningspass på rangen. Just detta pass var det tredje av de fem inbokade passen med golfpron John Byard. John är en lugn man med ett lurigt inre och ett tålmodigt yttre. Han passade mig bra. Dessutom var han ovanlig som golftränare eftersom han ingående försökte förklara varför innan han berättade om hur. Det var dock bara ett svagt försök att förklara hans storhet som golfpro. 

Han är dessutom en britt som av olika skäl kommit till Sverige för många år sedan och blivit kvar av skäl som var fullständigt naturliga och självklara. Han drabbades av kärleken till Eva och kunde inte längre åka iväg. Han blev kvar och hade jobbat aktivt som golfpro sedan dess. Samtidigt men parallellt med honom hade också två andra britter tagit sig till Sverige. Peter och Peter. Alla de tre golfspelande britterna mötte samma öde och kapitulerade. En bosatte sig i Boden, en i Stockholm och den sista i Falsterbo, längst ner i skåne. Alla de tre kände givetvis varandra.

Under mina år som golfare hade jag träffat alla de tre på något sätt. John var den som jag träffade sist. Peter från Falsterbo hade jag förmånen att få träffa på en middag när Björklidens GKs golfbana i Bodaholm utanför Knivsta invigdes 2009. Flera år senare kom han upp till Kiruna på besök. Med sig hade han en ny resväska med alla de varma kläder han skulle behöva under det arbete han skulle göra i Kiruna. Hans problem var att han glömt koden och kunde därför inte komma in i sin nya väska. Han bad mig om hjälp. Jag ställde tre frågor till honom innan jag böjde mig över väskan och knappade in rätt kod på det första försöket. Ibland är människor helt genomskinliga och förvånar mig inte alls. 

När jag berättade om händelsen för John och Eva, utan att nämna vare sig Peter eller Falsterbo, såg de på mig med en blick som inte visade den minsta förvåning och sa samtidigt: Peter Chamberlain! Jag förstod då att han faktiskt gjort det förrut. Att det var ganska normalt att han inte kunde ta sig in i sin egen resväska. Jag tyckte att det var lite charmigt.

Medan John gav mig instruktioner som skulle ge bollen en högre bollbana med vänsterskruv tänkte mina tankar genom Jon-Anders insikt om att man faktiskt aldrig kan fly från sig själv.

Jag kan tycka att min enkla historia egentligen bara handlar om en enda sak. Att du aldrig kan fly ifrån dig själv. Du kan aldrig lämna din värld, eftersom hur du än gör så spelar du själv huvudrollen i filmen om livet. Du kan självklart träffa nya människor. Du kan lika självklart besöka nya platser. Du kan också lära dig nya saker på olika sätt. Det kan vara nya saker som du aldrig gjort tidigare, nya saker som du gör på sätt du redan kände till eller nya sätt att göra gamla saker. Men du kan aldrig bli en ny människa. Du får faktiskt dras med dig själv oavsett vad du tycker om det. Därför måste du först av allt acceptera att det är ett faktum. När du har gjort det kan du självklart söka det okända, som jag gjorde, för att lära dig mer. 

Men det är som en obarmhärtig vågskål. Söker du det okända i söder, missar du det okända i norr. Var du än bor är livet för kort för att hinna med att lära dig allt. Var du än är lär du dig alltid nya saker och var du än är upplever du alltid nya saker. Först upplever du de stora självklara sakerna. Sedan de små som du aldrig kan uppleva innan du känner till de stora. Väljer du att uppleva de stora sakerna i söder så väljer du samtidigt att inte uppleva de små sakerna i norr. Du kan aldrig få allt. Det finns alltid något du missar. Hur du än gör. Skall du kunna vara lycklig och njuta av ditt eget liv måste du välja och acceptera att du ständigt misslyckas med något.

================================================================

Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:

 Sex heta Röda - Webshop

e-Bok

www.lajoanis.se

================================================================

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

 

Vet du vad godhet är? (del 35)

Efter en lång dag på golfbanan där bollarna flugit i vilka riktningar som helst utom de riktningar som jag haft i åtanke, kände jag mig aningen nere. Janne såg mina hängande axlar och förstod att mitt inre inte mådde så bra just i den stunden. Att mina tankar var omslagna av hopplöshetens papper, som är färgglad till det yttre, men är färgad i den enformigaste djup-grå färg, som någonsin skapats, på hela insidan. Jag hörde Jannes kraftfulla, men lugna röst som bar spår av vishetens årsringar.

-Här. Jag köpte en öl åt dig.

Jag såg på honom och insåg att det egentligen var min tur att köpa ölen efter golfrundan. Janne var som godheten själv. Det var inte ölen som gjorde honom god. Det var hans tanke, som han omsatte i handling. Jag kände hur mina egna tankar borrade sig tillbaka till morgonens filosofiska funderingar som redan utvecklat sig till en djuplodad text i boken. En text som egentligen inte ens hade med boken att göra, men kändes viktig på något sätt. En klok man med namnet Stenne berättade om godhet och hans förhållande till godhet.

Stenne såg på mig, öppnade munnen och lät orden flyga ut i rummet på fria vackra vingar.

-Ta något så enkelt som godhet. Har du någonsin funderat över vad godhet egentligen är? Vad tror du att det är om du skulle sätta ord på det?

Jag funderade en stund innan jag svarade Stenne på hans egendomliga fråga.

-Jag tycker att godhet är när någon gör gott, för att någon annan skall må bra.

Stenne skrattade gott och jag förmodade att han hört mitt svar från många andra tidigare.

- Har din mor bett dig att sätta dig ner och ta det lite lugnt medan hon sprungit runt som en liten tätting och ordnat med frukosten eller middagen, som du senare skulle äta?

Jag såg på Stenne och nickade medan han fortsatte.

-Tyckte du att din mot gjorde gott just då?

Jag bara nickade och förstod inte alls vart han ville komma.

-Din mor gjorde så att det blev möjligt för dig, din far och alla dina syskon att vila benen, umgås med varandra eller bara ta det lugnt. Men gjorde hon verkligen det för din skull av ren godhet eller var det främst för hennes egen skull av ren och enkel egoism? Alla människor har ju ett grundläggande behov av att vara omtyckta och behövda. För din mor kanske det gick så långt att hon av ren egoism i princip förhindrade er övriga i familjen, att vara behövda och kanske också omtyckta. Så frågan kvarstår? Är det godhet eller ondska? Hela resonemanget blir än värre om hon dessutom mitt i allt kände sig utelämnad och irriterad, men dolde det väl, trots att hennes hjärta i själva verket grät för att hon blivit offer för en stor orättvisa i sitt liv? Egentligen kanske du behandlade henne med ondska, genom att faktiskt bara göra det som hon bad dig om. Du borde kanske ha tagit förklädet av henne och platsat henne i den bästa stolen.

Jag såg på Stenne med stor förvåning i blicken. Ingen hade någonsin bemött mig på det här sättet tidigare. Stenne bara fortsatte som om jag tryckt ner hela play-knappen.

-Godhet är som tid. Om ingen ställer frågan vad det egentligen är, vet alla exakt vad det är, men om någon ställer frågan kan ingen riktigt förklara vad det är för något.

Jag insåg plötsligt att jag förstod vad han menade. Om man inte hade tagit ställning själv antog man bara att någon annan hade gjort det och gled vidare i sitt eget liv, utan att ha någon styrförmåga för att vare sig veta vilken den rätta vägen var eller ha förmågan att välja det rätta, samtidigt som man trodde att man själv levde i absolut godhet.

===================================================================
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:

 Sex heta Röda - Webshop

e-Bok

www.lajoanis.se
===================================================================

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

 

Det är drömmarna som driver oss framåt! (del 34)

När jag låt mitt huvud falla mot den låga kanten av den gamla soffan och sträckte ut min kropp till sin fulla, men korta längd, kände jag hur den verkliga verkligheten slutade och mina drömmar tog vid. Jag förstod även i drömmen att jag var trött efter dagens golfande i kombination med alla de intryck och givetvis också de uttryck som jag utsatts för samtidigt som jag utsatt andra människor under dagen. Mitt i allt detta levde tanketrådarna i boken som i vissa fall var helt omlindade runt om varandra. Jag insåg att jag hade tre världar. Min verkliga värld, min drömvärld och mina bokvärld. Sakta men säkert som min drömvärld vid. Jag drömde om boken.

Jag kände hur mina tankar flöt ihop medan min hjärna dåsade till, samtidigt som drömmarna tog vid och blev mer svårtolkade, medan motorns brummande ljud spelades upp som en skön bakgrund. I drömmen såg jag hur Eero med sin stånkande Bolinder-Munktell, Lisa med sin gula, sura, gamla Volvo med det suspekta namnet Julius Hector och Torsten med sin svarta lastbil med sina gul-röda eldsflammor på sidorna stod sida vid sida och varvade upp sina olika motorer till bristningsgränsen. Jag såg hur de sedan som på en given signal släppte lös krafterna, när startskottet ljöd. Jag log i sömnens värld när jag såg hur Eero med sin långsamma stånkande traktor korsade mållinjen först efter att Lisas motor hade stulits under loppet av smarta skurkar, som hon omedelbart sprungit efter. Torsten, som länge ledde loppet, svängde av mot Nilles bar, för att äta sin hamburgertallrik innan han skulle ta den sista etappen in mot målsnöret. Torsten blev god tvåa, endast slagen av Eero med en sekund.


====================================================================Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:

 Sex heta Röda - Webshop

e-Bok

www.lajoanis.se

====================================================================

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

 

Om någon vet något så är det Torsten. (del 33)

Janne och Kurre mötte upp mig vid klubbhuset. De såg pigga ut även om de hade åldern som arbetade mot deras pigghet. Jag förstod att de hade ont både på det ena och andra stället efter veckan dagliga femtimmars golfrundor. Det var dock inget de visade på något sätt. Min hand for instinktivt fram och hälsade samtidigt som min mun vräkte ur sig något halvkrystat skämt som de skrattade lika halvkrystat till. Mycket i livet handlade ju om att lyfta varandra genom att stödja i det lilla. Min blick mötte Jannes. Han såg på mig. Jag såg hur oron glimtade till i hans blick när han försökte förstå varför mina ögon var både röda och svullna och varför mitt ansikte såg mer än tillåtet sjukligt ut. Han frågade:

"Vad har hänt? Är du sjuk? Dina ögon är alldeles röda.

Jag försökte le, men förstod att det bara skulle bli ett förvridet uttryck eftersom mitt ansiktsstyrning inte var lika lättkontrollerad, som den brukade vara. Musklerna var trötta efter allt skrivande.

"Ingen fara, Janne, jag skriver en bok.", sa jag med en finurlig men bestämt tonfall.

Han såg på mig länge innan han fortsatte sitt samtal som nu började kännas mer som ett förhör.

"Jag förstår inte. Hur kan du bli rödögd för att du skriver en bok?"

Jag såg tillbaka mot honom och lät mina ord hämta fart från insidan innan de flög ut.

"Jag skriver en bok om människor och människornas öde. När jag började var det bara människor. Så är de inte nu. Nu känner jag dem. Jag ser in i deras tankar. Jag förstår saker de inte berättar. Jag känner deras smärta och deras glädje. När de ser på sin kärlek upplever jag samma kärlek. Jag vet att det låter konstigt, men det är så det känns. Jag är som ett med dem. I morse förstod jag hur det kändes att döda en vän och tappa alla säkerhetslinor som normalt byggts upp av släkt och vänner som täcker upp där man själv inte räcker till. Jag har gråtit hela morgonen. Av sorg. Av ledsamhet. Det ledsna vattnet gör alltid ögonen röda. Det är nästan som om man kunde tro att man är allergisk."

Janne nickade förstående.

"Jag kommer att köpa din bok när den kommer ut."

Vi gick upp på första tee på den södra banan och slog ut. Jag, Janne och Kurre.

Efter en runda som bara tagit fem timmar från dörr till dörr med en avslutande obligatorisk öl, satte jag mig bakom datorn som väntat troget på mig i rummet. Jag kände hur kranen öppnades och hur de köande orden bara vällde ut på det digitala pappret. Ordgruvan levererar.

Jag hann bara gå en kilometer innan jag åter fick lift. Ett svart jättelikt monster till långtradare med gulröda eldsflammor på sidorna, stannade några meter framför mig med ett pustande och knorrande, som jag antog kom från högeffektiva bromssystemet som arbetade hårt. Vägdammet yrde runt de heta däcken när föraren slutligen fick stopp på ekipaget. Passagerardörren öppnades.

Du där! Skall du söderut? Hoppa in!

Jag hann inte ens nicka innan mannen som öppnat dörren, både frågat och besvarat den självklara frågan kring mina resplaner. Mina ögon sökte ändå kontakt med den storvuxne mannen, som hade en röd-blårutig flanell skjorta med upprullade ärmar, fyllda med hans överdimensionerade och övertatuerade ljushåriga och fräkniga armar. Han sträckte sin gigantiska högernäve mot mig i ett försök att få mig att känna mig välkommen in i hans lilla värld. Jag stirrade utan att blinka på den vänskapligt sinnade näven, som var mer överdimensionerad än vad överarmarna var. De var helt enkelt oproportionerligt stora till den milda grad, att jag kände en viss fruktan för att min stora pojknäve skulle gå vilse mitt under hälsningsceremonin. Min hand sköt fram och försvann in i hans näve.

Jon-Anders Inga. Kalla mig gärna Jani.

Min röst lät ovanligt balanserad, tänkte jag samtidigt som jag noterade att jag tydligen hade gillat smeknamnet, Lisa gett mig tidigare under dagen.

Torsten Smedarenäfve. Dra igen dörren så att vi kan komma iväg någon gång.

Hans skorrande röst lät aningen otålig. Jag drog snabbt igen dörren som stängdes med ett skönt klickande ljud, som jag förknippade med en genomtänkt kvalitet in i minsta detalj. Jag drog på mig bältet samtidigt som den stora dieselmotorn varvade upp med ett mustigt mullrande, innan Torsten fick hela ekipaget att röra på sig igen. Torsten var en flintskallig, vältränad och storvuxen man, som nästan var två meter lång. Hans ansikte pryddes av ett ljusgult välansat balboskägg med fyra små flätor, som stack ner under hakan. Skägget var som hämtat från någon vikingafilm, där de gjort sig fina inför någon av deras många resor söderut. Under den halvknäppta flanellskjortan hade han en kritvit t-skjorta som fylldes ut till bristningsgränsen av hans välvuxna, muskulösa kropp. Han slängde en blick på mig med sina gråblå ögon och log ett leende, som verkligen kunde konsten att se glatt ut. Även om han både var lång och hade en stor och kraftfull kropp, så var hans händer och huvud kraftig överdimensionerade i jämförelse med den resterande kroppen.

Var är den unge herrn på väg?

Hans skorrande fråga avslöjade att han med stor sannolikhet hade sina hemtrakter i de sydligaste nejderna av vårt gemensamma land.

Söderut.

Torsten skrattade hjärtligt på ett bullrande kluckande sätt som jag omedelbart tyckte om.

Då har unga herrn kommit helt rätt!

======================================================================== Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:

 Sex heta Röda - Webshop

e-Bok

www.lajoanis.se
========================================================================

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

 

De dödsbringande projektilerna. (del 32)

Mitt inre kokade. Mitt huvud blixtrade. Jag tänkte inte. Krafterna kom till mig som om någon med magiska krafter hade förtrollat mig. Som om någon skapat ett djävulens förbund som inte längre hade några gränser. Jag fick in en välriktad spark på den äldsta av bröderna. Han flög i en vid båge bort från mig. Han blev stilla där. Min högra hand for rakt mot den yngre broderns huvud. Knytnäven träffade mitt mellan ögonen. Jag hörde hur något knäcktes och såg hur kaskaderna av blod sprutade från den sneda näsan. 

Blodet färgade oss röda där vi låg i gräset. Min vänstra hand höll fortfarande min gode väns knivhand i ett fast grepp. Vi snurrade runt. Plötsligt satt jag överst. Jag kände hur min högra hand lyftes bakåt samtidigt som jag kände hur min näve knöts till ett paket av muskler och ben, osäkrades för att inom kort avfyra sin dödsbringande projektil. Min gode väns ögon var inte längre arga. Jag såg ingen aggressivitet i dem längre. Jag såg bara rädsla. Jag såg att han längre inte mådde så bra. Min högra näve träffade min gode vän över hans vänstra öra. Jag hörde hur han stönade till. Jag hörde det klingande ljudet när kniven, som ramlade ur hans hand, träffade en sten samtidigt som jag mötte hans sårade blick. Just i det ögonblicket insåg jag att han inte längre kunde må bra. Aldrig någonsin mer. Att jag inte längre kunde må bra. Aldrig någonsin mer. 

Min andra hårt knutna näve landade tungt på den nedre delen av hans vänstra kind. Jag hörde och kände hur benen i käken gav vika, som när man trampar på ett tunt och hårt ben från en tjäder, som spricker i tusentals fragment. Jag såg hur blodet pressades fram från huvudets centrum precis som eldens flammor pressat ut den svarta tjäran. Mitt ansikte var prickigt av allt blod. Mina vita kläder lyste röda av blodet från min gode vän. Min vänstra näve landade under min gode väns högra öga. Jag kände åter hur benen sprack under kraften av mitt slag. Jag såg hur ansiktet trycktes ihop och deformerades. Jag såg hur det ena ögat ramlade ut medan det andra ögat fortfarande såg på mig, innan nästa näve murade igen det fullkomligt. Och för evigt.  Blodet kastades i vida parallella parabler runt om mig när mina dödsbringande vapen exploderade i min gode väns ansikte. Till slut orkade jag inte mer.

Jag torkade mina tårar och snyftade i min ensamhet. Jag tyckte synd om alla som blivit inblandade i detta. Alla var offer. Jag insåg att alla människor lika gärna kunde vara den som blev slagen och misshandlad som de kunde vara de som var aggressiva och verkligen var den som delade ut de dödsbringande slagen. Detta gällde ju även mig. Tanken kändes otäck men befriande. Förstår man det kanske det är lättare att välja bort det. Välja bort att vara den som gör andra människor illa. Jag förstod det.

Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:

 Sex heta Röda - Webshop

e-Bok

www.lajoanis.se

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

 

Mer naturligt än naturen! (del 31)

Jag var svettig efter eftermiddagens golfrunda. En immig stod framför mig som tröst. Spelet hade inte varit lysande, snarare helt tvärtom. Det var som om jag hade mina tankar inbäddade i ord och texter som jag inte kunde befrias från. Orden som bara ville ut köades upp och stockade sig i alla kanaler. Borta var fokus på golfbollen. Bara ord som studsade runt. Jag förstod inte om det var ett gott tecken eller inte. Jag började bli van att skriva. Van att koncentrera mig djupt och innerligt medan orden kastades ut. Jag var inte längre överraskad av delar i texten som gjorde mig glad eller förskräckt av de historierna som trängde sig ut inlindade i sorgband i den svartaste svarta färg som någonsin uppfunnits. Ibland rann det ut ren lycka som gjorde mig alldeles pirrig i hela kroppen. Ibland är det det enkla och vanliga som är det vansinnigt komplexa och helt unika. Ibland är det det vanliga som skapar den mest extraordinära lycka man kan uppleva. Vad är mer naturligt än naturen?

”Vi hörde små fåglar som sjöng sånger och tog med sig tankarna till platser där man bara mötte människor, som bara mådde gott. Vi såg de färgglada löven som bestämt sig för att lägga sig inför sin kommande vintersömn, nerryckta av den svaga vinden och sakta dalande ner till sin sista vila på den gul- och rödfläckiga, gröna marken. Vi såg hur naturen erbjöd sina lingonfyllda röda tuvor som från gång till annan, fyllde våra munnar med den syrliga smaken av små, röda, omogna bär. Vi vandrade genom små gläntor av söta solmogna blåbär som gjorde hela den gröna gläntan till ett prickigt inferno. Jag såg på min vän och såg de mörka fläckarna runt hans läppar av den blåbärssaft, som var svåra att få bort. Då visste jag att han mådde bra. 

Vi såg molnen som tecknade sig som vita sockervaddsöar och som snabbt rörde sig österut, på sin resa under den blåa himlen. Vi såg bäckar som ännu inte frusit till is, där vattnet porlade på sin väg ner till älven, som rann i öster. Vi såg hur vattnet kastade sig nerför stup, helt utan att känna någon fruktan och bildade vattenfall, som bara det var ett skådespel i sig. När man såg in i ett vatten som mådde bra, var det lätt att förloras i tanken och bara stå där som ett fån, med blicken riktad mot en punkt i ingenstans och bara stanna upp. Bara för att känna att man levde. Bara för att känna att man mådde bra.” 

Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:

 Sex heta Röda - Webshop

e-Bok

www.lajoanis.se

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.