Det var den fjortonde juli. Bilen var packad med allt som behövdes för att genomföra det noggrannt planerade femtioårskalaset. Jag såg verkligen fram mot att få träffa all den släkt och de vänner som valt att vara med, trots att de redan visste eller i alla fall misstänkte att det skulle bli aktiviteter från gryning till skymning. Det var ju därför de var där. De kände ju mig väl. Kanske på lite olika sätt.
Jag styrde norrut från Burvik, där jag varit stationerad sedan första juni, med riktning ot Järvsö. Järvsö är en idyll i Hälsingland som jag och min familj besökt många gånger tidigare. Nu var det inte som vanligt. De inledande dagarna skulle vi spela TGA Open för sjunde gången. Allt skulle avslutas på helgen med ett femtioärs kalas, trots att jag redan fyllt femtion år i december när jag började detta bokprojekt. En av orsakerna till att skriva boken var ju att ha något att dela ut till mina gäster som tagit sig till min lugna oas i Hälsingland. Det var ju här jag för första gången själv också skulle möta min fysiska färdigtryckta bok. Även om jag visste det mesta om boken så kände jag mig nyfiken.
Jag hade ju bestämt att kalaset skule handla om att bygga relationer mellan människor som redan kände varandra kombinerat med människor som aldrig tidigare hade träffats. Det var ju därför jag valt att genomföra ett spal som skulle ta sju timmar att spela där många skulle få en möjlighet att brilljera. Även om tävlingsmomenten fanns där var det så mycket viktigare att relationstrådarna mellan människorna skulle slingras ihop på lite olika sätt. Det var ju det viktigaste. Egentligen är det ju ganska enkelt.
Hur gammal man än blir på utsidan är man faktiskt
lika ung på insidan som när man fyllde tjugo år. Det kan vara så att man blivit
något mer eftertänksam och kanske också lite klokare. Men bara kanske. När man
åldras förändras sin egen upplevda rollbild, vilket gör att man tvingas till
att använda mer av sin eftertänksamma sida som kanske upplevs som lite klokare
än den spontanitet som fullkomligt sprudlade i kroppen när man fyllde tjugoett
år. Rollen av att vara förälder, ledare eller bara att vara gammal och klok är
bara en av alla roller som vi människor tar på oss och spelar till perfektum i
vår storslagna film om livet, där vi alla spelar huvudrollen.
Hur gör man för att locka fram den sprudlande,
leksugna människan som fortfarande är du, ur ditt djupaste inre? Det
är ganska enkelt. Genom skriva en föreställning med eftertänksamhet, välja ut
rätt personer till de nya rollerna som behöver besättas och slutligen regissera
föreställningen inom de ramar och regler som tydligt kommunicerats ut, kan man
bryta det normala mönster som verkar upprepas från dag till dag. Det är då i
stort sett vem som helst väljer att lämna den vanliga och självpåtagna rollen
som man spelar i den långsamma men storslagna filmen om livet.
Det gäller att hitta rätt gruppering och rätt ledare
för att få människor att bryta sig lös från sina bojor, så att de kan skapa
dagar som inte är lika som igår. När vi tänker nya tankar ger vi oss också själva
möjligheterna att utvecklas. Bara det argumentet är stort nog för att vi med en
näst intill manisk kraft borde ta varje tillfälle för att utsättas för något vi
ännu inte haft förmånen att få prova på. Tyvärr är det inte så det fungerar för
de flesta. Snarare tvärtom. Vi upprepar det vi gjorde igår och lär oss inget
nytt.
Hjärtat slog allt fortare när jag sprättade upp tejpen som höll ihop de bruna kartongerna som omslöt de tjugoåtta färgglada böckerna som tog tankarna till en barnbok av det tjockare laget. Jag visste ju bättre. Det var en bok som berörde mig och som jag var övertygad om att skulle beröra många fler. Kanske inte alla, men många. Vi var ju ändå olika som människor. Jag tog den medhavde bläckpännan och skrev ett tackande budskap med mina barnsligt slingriga textade bokstäver. "Tack för att du kom!". Jag kände mig nöjd.
Det var äntligen dags för Mästarfången i Järvsöborg, lördagen
den nittonde juli. De sextio gästerna i åldrar
mellan noll och åttiotre var indelade i sex olika lag bara för att leka för en dag. Leka på ett sätt som om alla vore
barn, som av tusen enkla skäl hade lusten att prova och undersöka allt det nya.
Bara för att både känna glädje och lust, samtidigt som man gav sig möjligheten
att lära sig något man ännu inte visste om. Indelade i sex olika lag med sina
distinkta lagfärger, som visade varandra att man hörde ihop. En kortfattad
liten regelbok gav människorna nya förhållningsorder, om än bara för en dag.
Nya regler som givetvis bröt med de gamla på många plan vilket gjorde att
leklusten lockades fram. Jag noterade att man intog sina nya roller och spelade också den med en
passionerad fullkomlighet. Alla lekte från gryning till skymning med ett stort
leende på sina läppar.
Efter den obligatoriska duschningen var det dags för slutaktiviteten för dagen. Den hägrande middagen längs inne av det innersta i min oas hade förberetts in i minsta detalj. Jag hade smygit runt med kartonger av signerade böcker och gömt dessa i den pyntade festlokalen. Min relationsbyggande aktivitet hade fortsatt in i festlokalen. Mina gäster satt lagvis. Maten var fantastiskt god. Nästan överraskande god. Jag hade ju ätit i denna oas tidigare. Därför var det bara nästan.
Efter varmrätten reste jag mig upp och förklarade att det var dags för det inofficiella boksläppet av "Sex heta röda hjortron och kladdig vit grädde". Jag vandrade runt. Tackade alla för att de kom och vissa för att de på olika sätt hjälpt mig att skapa boken. Boken Sex heta röda var född på riktigt. En milstolpe i bokprojektet hade nåtts. I tid.
================================================================
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
Sex heta Röda - Webshop
e-Bok
www.lajoanis.se
Filmen om att skriva en bok!
================================================================
Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det.
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
