Hundra dagar av slakt. (del 47)

Juldagen ebbade ut men jag var fortfarande pigg. Jag tänkte.
Människan är en mycket underlig varelse samtidigt som den är lätt att förstå. Ibland förstår alla vad rätt och fel betyder. Ibland blir rätt fel, medan fel blir rätt. Förstår vi inte helheten kan vi sällan begripa detaljerna. Det är då vi som inte förstår, sitter bredvid och dömer eller fördömer. Jag tänkte på artikeln jag just läst som handlade om masspsykos. Jag höll inte med. Det var inte masspsykos som skapat de vansinniga utbrotten som spridit sig som en pest bland en hel befolkning. Det fanns förklaringar. För att förstå dem behöver man förstå människan. Kampen mellan det logiska, strukturerade och det känslosamt kreativa. Det känslosamt kreativa vann alltid. I all marknadsföring gällde det verkligen att öppna låset till det känslosamt kreativa. Det var då budskapet sjönk in. Det var det som utlöste handlingen.
Allt detta fick Nila uppleva.

En av de unga männen som jagade oss med de vassa, stora knivarna var Merci. Vi kände Merci eftersom han var en av våra fina grannar. Det var till och med så att min far var gudfar till hans bror. Han och hans bror hade bott hos oss många gånger. Lekt med oss. Ätit med oss. Levt med oss. Därför kände vi Merci väl och det kanske också var därför det var Merci som så småningom kom att döda först. Eftersom jag och Jacques var snabbast sprang vi också först. Vår mor var inte lika snabb eftersom hon bar lillebror på sin rygg inlindad i ett stycke tyg. Längst ner i dalen kom Merci ikapp henne. Hon stod på sina knän och bad om nåd av den unge mannen, medan hennes tårar strömmade ner längs hennes kinder, medan lillebror lutade sig tryggt mot hennes rygg. Hon bad om nåd av Merci, som hon sett växa upp till den snälle unge man han var. Hon hade varit aktiv i hans barndom och fostrat honom till den gode man han var. Döda mig inte. Hennes tårar strömmade ut och bildade rännilar av fukt som glänste i morgonljuset. Hennes rädsla var äkta och befogad. Hon grät. Merci högg henne med det vassa verktyget så att hennes huvud bara hängde kvar i huden från nacken. Hon tystnade. Gråten tystnade. Min yngre syster, som rusade till vår mors undsättning, fick sitt huvud kluvet av Mercis långa kniv, medan hon ännu var på väg fram för att ta hand om vår mor, som hade tystnat. Även hon föll ihop, död innan hon tog mark, alldeles bredvid vår mor.

================================================================
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:

Sex heta Röda - Webshop

e-Bok

www.lajoanis.se

Filmen om att skriva en bok!

================================================================

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

 

Feliz Navidad! (del 46)

Tack vare en god anledning hade produktionen av ord sjunkit från ett hetsigt tempo till i stort sett ingen produktion över huvud taget. Anledningen var att min familj hade tagit sitt pick och pack och kommit ner till Spanien och El Rompido. Just denna dag den tjugofjärde december tjugohundra tretton hade reseledarna John och Eva aviserat julgolftävling. Lars mådde inte helt ok så jag och han beslöt att vi istället skulle softa och ta en promenad kring golfbanan för att utforska området. Kanske till och med ta några klubbor och träna lite. Vi fick se vad det månde bliva av just denna dag.

Solen sken och värmen var behaglig. Lars skrattade i solen. Han kändes lycklig. Kanske för att han sluppit spela golf? Kanske för att han fick göra något  spännande och okänt? Det spelade faktiskt ingen roll alls. Jag var glad bara för att han var glad. 

Efter en behaglig heldag tillsammans där vi hann med allt vi planerat och dessutom han gå lite Caddie till Anna och Isak som vi möte mellan hål sex och sju på den södra banan, återvände vi till får lägenhet som på något sätt blivit både mindre lyhörd och varmare. Jag förstod varför. Det handlade inte alls om lägenheten. Bara min syn på den. Anna, Isak och Lars gav lägenheten liv. Rörelse. Det liv och rörelse som jag hade saknat under de veckor jag varit allena. Jag behövde människor omkring mig. Jag visste det.

Under den tidiga eftermiddagen var vi inbjudna till Eva och John tillsammans med alla övriga Golf Plaisir gäster.  Eva hade tillbringat gårdagen på IKEA i Sevilla där hon handlat det mesta man kunde tänka sig borde finnas på ett Svenskt julbord. Lax, Sill, Snaps och mycket mycket mer. Det var julafton. Vi hade spelat golf. Vi hade lapat sol.
Allt avslutade vi med att äta mat. Allt var som vanligt.

================================================================
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:

Sex heta Röda - Webshop

e-Bok

www.lajoanis.se

Filmen om att skriva en bok!

================================================================

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

 

Feta plånböcker luktar inte illa! (del 45)

Segerns sötma vilade tung i min mun. Även om segern inte berodde på att det var jag som spelat bra i den hårda vinden, utan snarare på att alla andra spelat sämre, så smakade den starka kraftfulla sötman sötare än den sötaste honung. Det var som om mitt sinne inte längre kunde skilja på att bara vara och vara vinnare. Jag ville egentligen inte alls känna mig som en vinnare, men min kropp verkade inte vilja något hellre. Intellektuellt förstod jag att det rådde en kraftfull kemisk obalans i min kropp som tids nog skulle gå över. Det gällde verkligen att ha tålamod tills  att denna kemiska rusning genom kroppen hade strömmat förbi.

Efter prisutdelningen tackade jag för mig och återvände till mitt lilla lyhörda krypin och trollade fram en enkel middag. Sötman ebbade ut i kroppen i takt med att maten gjorde sitt inträde. Lugnet följde som ett släptåg. Mina tankar återvände till Eva. Stackars Eva. Vilken start på livet. Min nyfikenhet bubblade upp vid tanken på att få den resterande historien om hur Eva tog sig från Lettland till den förfallna norrbottensgården i Aareavaara.

Jag öppnade datorn och sökte upp den plats där jag slutat innan lunch. Markören blinkade. Mina fingrar dansade igång bland tangenterna på tangentbordet. Orden dök upp. Det gick alldeles för långsamt trots att fingrarna åstadkom det rytmiskt knattrande mjuka ljudet av de tangenter som i ordning, trycktes ner.

Jag valde det som jag tyckte verkade minst dåligt. Jag valde eskortklubben. Jag tänkte att om man jobbar på en klubb med fina kläder, kommer kunderna nytvättade och uppklädda. De kanske skulle lukta lite mindre då. Under den första dagen på klubben blev jag presenterad för min övervakare. Han var stor, stark och mörkhårig. Jag såg på golvet medan jag neg och sa mitt namn. Leida. Hans stora hand greppade tag om min vänstra axel, med ett mjukt men fast grepp. Zikas. Zikas uppgift var att skydda mig eller som jag förstod det efteråt, skydda Aijas investering. Han jobbade för Aija, liksom jag jobbade för Aija. Det var han som gav mig mitt namn. Eva. Det var han som tog de pengar som jag drog in från de kunder som besökte klubben. 

Det tog inte lång tid för mig att komma in i rutinerna. Jag steg upp sent på eftermiddagen. Jag tvättade mig ordentligt innan vi streetwalkers åt en gemensam liten frukost och skvallrade om gårdagskvällens och nattens händelser. I början tyckte jag att historierna oftast var hemska, även om någon då och då berättade om kunder som bara satt och såg in i väggen och pratade. De behövde bara en vän. Någon att prata med. De historierna var sorgliga. De männen kunde verkligen inte ha ett gott liv att leva.
Vi drog oss in i vårt omklädningsrum. In i vår loge. Vi sminkade oss. Vi stajlade vårt hår. Vi bättrade på färgen på våra naglar. Vi tog på oss våra arbetskläder. Det var vackra, spetsprydda underkläder och vackra klänningar i starka kulörer. 

Zikas beskyddade mig. Hela tiden. När klubben öppnade var det vår uppgift att se till att kunderna var nöjda. Vi skulle röra oss i lokalen och se till att kunderna bjöd oss på lite av den dyraste ryska Champanskajan. Kunderna var oftast ryssar. Men vi hade alla nationaliteter. Det var skandinaver och finnar. Det var tyskar och polacker. Det var engelsmän och ester. Det var alla. 

Den andra uppgiften vi kunde få var att uppträda. Att dansa på den lilla scenen mitt på golvet, mitt i rummet. Att sakta, inför blickarna på de svettiga, feta männen med de tunga plånböckerna, dansa så lockande och med en sådan närvaro, att varje unik kund kände att jag bara dansade just för honom. Jag var duktig och lärde mig mer varje dag. 

Den tredje uppgiften var att ställa oss i en streetwalker-rad, så att de svettiga, feta männen med sina tunga plånböcker fick välja sin eskortdam för kvällen och natten. Den tyngsta plånboken valde alltid först. Det gällde att bli vald först. Det gällde att vara nära den tyngsta plånboken. Det kändes gott att bli vald först. Det kändes gott att få bra betalt av någon som bara var svettig och fet och inte luktade alltför illa. 

Under det första halvåret fick jag själv inte behålla några pengar alls. Zikas tog allt. Han sa att jag var skyldig Aija. Att Aija behövde pengarna. När jag blev mer erfaren krävde jag att få egna pengar. Av de sjutusen, som jag tog in en bra kväll fick jag femhundra. Det var mer pengar än jag någonsin haft tidigare. Det var gott att ha pengar.

================================================================
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:

Sex heta Röda - Webshop

e-Bok

www.lajoanis.se

Filmen om att skriva en bok!

================================================================

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

 

Framtiden är ljus? (del 44)

En ny morgon visade sitt ljus. Jag låg i det ljusnande rummet och tänkte att detta skulle bli en bra morgon för skrivande. Eftermiddagen skulle tillägnas en golftävling tillsammans med ett gäng med pensionerade människor från Sverige. Det kokade vattnet hälldes upp i en kopp med ett par teskedar snabbkaffe. Dofterna kastade sig lika obarmhärtigt ut i rummet som vanligt. Det var dags för frukost. 

I går kväll hade berättelsen om Eva påbörjats. Jag undrade vem den unga versionen av Eva egentligen var. Vad hade hon för erfarenheter med sig i bagaget. Idag var hon nästan femtio år gammal och var en stabil, sund och frisk människa som spred lycka till allt och alla hon kom i kontakt med. I hennes berättelse hade hon blivit en ung tonåring med hela framtidens glädjeämnen framför sig. Hon hade lagt sig  innan jag la mig igår kväll. Jag undrade vad som skulle hända när hon vaknade. Framtiden var ljus!

Jag satte mig ner och lät det hända. Orden kastade sig omedelbart på det digitala pappret.

En sen kväll, när de kom för att hämta min bror, Arnas, stannade mor vid min säng. Jag låtsades sova. Jag kände hur hon försiktigt väckte mig på samma sätt som min före detta far hade gjort några år tidigare. När jag öppnade mina gröna ögon som bara visade fruktan, tecknade hon att jag skulle komma med. Jag reste mig sakta ur sängen. Såg på den sovande Arnas med fruktan i blicken. Det var nu jag skulle bli som han. Just då öppnade Arnas ögonen. Han såg på mig. Utan att tveka hoppade han upp ur sin säng och fullkomligt flög ner på golvet. Han sa till mor. 

- Släpp henne. 

Mor skrattade åt honom och tryckte honom åt sidan. 

- Gå och sov Arnas. I morgon är det din tur. 

Arnas lyfte tveklöst sin högra hand och slungade den mot mor. Jag såg hur det blänkte till av den kniv som Arnas höll i. Jag såg mors förvånande blick medan knivens blad trängde in i hennes hals med kraften riktad neråt. Det röda, syrefyllda blodet pulserade ut redan innan hon hann uppfatta att hon redan var död. Jag visste det. Att hon var död, långt innan hon gjorde det. Jag såg på Arnas. Min skyddsängel. 

Plötsligt hörde jag en hög smäll och kände hur Arnas försökte ta tag i mig medan han ramlade bakåt, mot sin egen säng, av kraften från den lilla kula som hade penetrerat hans bröst. Arnas låg i fotänden av sängen medan hans sista blod försökte pulsera ut i kroppen utan att lyckas. Blodet använde bara det hål, som kulan skapat när den trängt igenom hans skyddande människodräkt. Blodet tog ett logiskt men felaktigt beslut. Utan blod dog Arnas av syrebrist. Han kvävdes. Han hade ont medan hans kropp kvävdes. Hjärnan dog. Hans tankar fanns inte mer. Hans planer blev hans för evigt. Han utplånades helt. Arnas var död. Hans säng badade i blod. I hans eget blod.

När jag tittade upp med hat i blicken såg jag min far som stod med revolvern med den rykande pipan riktad mot mig. Han tog ett steg fram och lyfte sin arm. Handen som höll revolvern landade på min vänstra axel med en kraft som borde knäckt mitt nyckelben. Jag kände hur min kropp vred sig av smärta medan jag kurade ihop mig för att ta emot nästa slag. Jag kände hur jag på några sekunder verkligen anpassat mig från att leva gott i överflöd till att bara överleva. Far lyfte upp mig och såg på mig med avsky. Han såg på mig och knuffade ner mig i Arnas säng bredvid Arnas, som låg död med en förvånad min och en stirrande blick på ingenting. 

Jag kände hur far slet av mig mina tunna trosor och den tunna bomullströjan jag hade på mig. Jag låg helt naken framför far och kände hur mina små bröstvårtor styvnade av kylan i rummet. Jag kände hur far med sin överlägsna kraft särade på mina ben. Jag kände hur rädd jag var när jag öppnade mina ögon och såg in i Arnas, som inte längre hade något liv kvar alls. 

Jag måste må ganska gott, tänkte jag medan jag kände fars hårda kuk tränga in i min unga ofullbordade kropp, medan Arnas varma blod låg som en spegel runt om mig. Jag kände bara smärta. Smärta och avsky. Mitt underliv var helt avdomnat, men tankarna kunde inte formera annat än hat. Rent hat.

Jag visste att far inte älskade mig längre. Jag undrade om far någonsin älskat mig. Jag sa inget. Jag grät inte. Jag var helt likgiltig. Jag såg inget som var viktigt längre. Jag levde, men hoppades att jag redan skulle varit död. Jag var ju levande död. Jag såg på Arnas en sista gång. Han hade det gott nu. Adjö, Arnas, adjö.

================================================================
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:

Sex heta Röda - Webshop

e-Bok

www.lajoanis.se

Filmen om att skriva en bok!

================================================================

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

 

Du kan aldrig fly i från dig själv! (del 43)

- What are you doing with your laptop?

Frågan kom från en man vid bordet bredvid mitt. Jag såg upp och såg in i de blåa ögonen av en tydligt nyinkommen gäst från brittiska öarna. En typisk Londonbo, tänkte jag innan jag svarade honom med en lugn och sansad röst. 
- I'm working.

Jag såg att orsaken till hans fråga var att han var uttråkad av sällskapet som hans kvinnliga resesällskap utgjorde. De båda britterna var jämnåriga och såg ut att ha klätt sig i utgråade kläder för att inte synas av de människor de mötte. Kvinnan såg ner i en modeblaska med en uttråkad min. Han såg rakt mot mig med en ny fråga som tydligen brände på tungan.

- What do you do for a living?

Jag log och mötte hans blick och uttryckte mig kort för att slippa rulla ut min hackande engelska.

- I'm only working for fun.

Den leende britten insåg att jag inte skulle fördjupa mig i en dialog med honom. Trots det verkade inget kunna stoppa honom.

- What are writing?

Jag såg upp på honom igen och svarade kort och avsnoppande.

- A book.

De korta orden som jag kastat mot honom fick hela hans karaktär att blomma ut till sin fulla elegans. Nu fanns inget som kunde hindra honom. Jag insåg inte mitt misstag förrän det var alldeles försent. Det visade sig att han var mer än lovligt intresserad av böcker och skrivande.

Tre timmar senare hade vi pratat om de flesta av alla detaljer kring innehållet i min blivande bok. Jag försökte verkligen att förklara för den blå-ögde engelsmannen om Jon-Anders funderingar över livet och hans slutord när han tackade för sig. Jag vet dock inte om min översättning gjorde sig helt förstådd. Oavsett det, så hade Jon-Anders helt rätt. Man kan faktiskt aldrig fly i från sig själv.


Jag kan tycka att min enkla historia egentligen bara handlar om en enda sak:
- Att du aldrig kan fly ifrån dig själv. 

Du kan aldrig lämna din värld, eftersom hur du än gör så spelar du själv huvudrollen i filmen om livet. Du kan självklart träffa nya människor. Du kan lika självklart besöka nya platser. Du kan också lära dig nya saker på olika sätt. Det kan vara nya saker som du aldrig gjort tidigare, nya saker som du gör på sätt du redan kände till eller nya sätt att göra gamla saker. Men du kan aldrig bli en ny människa. Du får faktiskt dras med dig själv oavsett vad du tycker om det. Därför måste du först av allt acceptera att det är ett faktum. 

När du har gjort det kan du självklart söka det okända, som jag gjorde, för att lära dig mer. Men det är en obarmhärtig vågskål. Söker du det okända i söder, missar du det okända i norr. Var du än bor är livet för kort för att hinna med att lära dig allt. Var du än är, lär du dig alltid nya saker och var du än är, upplever du alltid nya saker. Först upplever du de stora självklara sakerna. Sedan de små som du aldrig kan uppleva innan du känner till de stora. 

Väljer du att uppleva de stora sakerna i söder så väljer du samtidigt att inte uppleva de små sakerna i norr. Du kan aldrig få allt. Det finns alltid något du missar. Hur du än gör. Skall du kunna vara lycklig och njuta av ditt eget liv måste du välja och acceptera att du ständigt misslyckas med något.

Du kan aldrig fly i från dig själv.


================================================================
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:

Sex heta Röda - Webshop

e-Bok

www.lajoanis.se

Filmen om att skriva en bok!

================================================================

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

 

Filmen om boken. (del 42)

När jag skrev boken Sex heta röda hjortron förvånades jag över en del saker. Det första var att jag alltid trott att en bok var en lång text som tar lång tid att skriva. Det andra vara att en normal författare har en iskallt objektiv relation til sina fiktiva karaktärer. Det tredje var att jag trodde att man skriver en bok för att det är något som är lönsamt.

Efter att det gått över ett år så inser jag att jag som vanligt fått grejjer och tankar om bakfoten. I jämförelse med något som verkligen tar lång tid att utföra är det möjligt att skriva en bok på en arbetsvecka, under förutsättning att kreativiteten är på topp och fingrarna är vältränade. Ett arbete på en vecka kan ju inte räknas som en lång tid. Eller?

Jag insåg också att min relation till mina fiktiva karaktärer är personligt på ett sätt som är nästintill privat.

Idag förstår jag slutligen hela idén med at ge ut en småsäljande bok. Det viktiga är inte hur många som läser den, utan snarare att den betyder något stort för någon.

Idag någon dag efter årsdagen för starten av bokskrivandet i El Rompido i Spanien så lanserar jag filmen om att skriva boken Sex heta röda hjortron.


================================================================
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:

 Sex heta Röda - Webshop

e-Bok

www.lajoanis.se

================================================================

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

 

Hip! Hip! Hurra! (del 41)

Hip! Hip! Hurra! En ett-åring ska firas!

Just idag är det ett år sedan jag skrev de bokstäver som bildeade de första orden av de meningar av vanvettigt innehåll som i sin tur utgjorde stommen i boken.

Jag har ofta under det år som gott funderat hur det verkligen kunde komma sig att jag valde att skriva en bok. Svaren på frågan är många. Oftast säger jag: "Bara för att jag kunde" när någon ställer frågan under en föreläsning kring känslorna att skriva.
I själva verket har jag inget facit. Jag vet verkligen inte varför. Jag är glad att jag gjorde det. Jag är stolt över att jag fullföljde det. Jag är helt exalterad över att människor som läser blir berörda. De människor som väljer att skriva några rader oavsett vad de än tycker, gör mig oerhört lycklig. Jag kan bara säga tack.

Idag skjuter vi alla märkliga tankar åt sidan och låter de istället frodas kring vetskapen att det är ett ett-årskalas just idag.


===============================================================

Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:

 Sex heta Röda - Webshop

e-Bok

www.lajoanis.se

===============================================================

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.