En ny morgon visade sitt ljus. Jag låg i det ljusnande rummet och tänkte att detta skulle bli en bra morgon för skrivande. Eftermiddagen skulle tillägnas en golftävling tillsammans med ett gäng med pensionerade människor från Sverige. Det kokade vattnet hälldes upp i en kopp med ett par teskedar snabbkaffe. Dofterna kastade sig lika obarmhärtigt ut i rummet som vanligt. Det var dags för frukost.
I går kväll hade berättelsen om Eva påbörjats. Jag undrade vem den unga versionen av Eva egentligen var. Vad hade hon för erfarenheter med sig i bagaget. Idag var hon nästan femtio år gammal och var en stabil, sund och frisk människa som spred lycka till allt och alla hon kom i kontakt med. I hennes berättelse hade hon blivit en ung tonåring med hela framtidens glädjeämnen framför sig. Hon hade lagt sig innan jag la mig igår kväll. Jag undrade vad som skulle hända när hon vaknade. Framtiden var ljus!
Jag satte mig ner och lät det hända. Orden kastade sig omedelbart på det digitala pappret.
En sen kväll, när de kom för att hämta min bror, Arnas, stannade mor vid
min säng. Jag låtsades sova. Jag kände hur hon försiktigt väckte mig på samma
sätt som min före detta far hade gjort några år tidigare. När jag öppnade mina
gröna ögon som bara visade fruktan, tecknade hon att jag skulle komma med. Jag
reste mig sakta ur sängen. Såg på den sovande Arnas med fruktan i blicken. Det
var nu jag skulle bli som han. Just då öppnade Arnas ögonen. Han såg på mig.
Utan att tveka hoppade han upp ur sin säng och fullkomligt flög ner på golvet.
Han sa till mor.
- Släpp henne.
Mor
skrattade åt honom och tryckte honom åt sidan.
- Gå och sov Arnas. I morgon är det din tur.
Arnas lyfte tveklöst sin
högra hand och slungade den mot mor. Jag såg hur det blänkte till av den kniv
som Arnas höll i. Jag såg mors förvånande blick medan knivens blad trängde in i
hennes hals med kraften riktad neråt. Det röda, syrefyllda blodet pulserade ut
redan innan hon hann uppfatta att hon redan var död. Jag visste det. Att hon
var död, långt innan hon gjorde det. Jag såg på Arnas. Min skyddsängel.
Plötsligt hörde jag en hög smäll och kände hur Arnas försökte ta tag i mig medan
han ramlade bakåt, mot sin egen säng, av kraften från den lilla kula som hade penetrerat
hans bröst. Arnas låg i fotänden av sängen medan hans sista blod försökte
pulsera ut i kroppen utan att lyckas. Blodet använde bara det hål, som kulan skapat
när den trängt igenom hans skyddande människodräkt. Blodet tog ett logiskt men
felaktigt beslut. Utan blod dog Arnas av syrebrist. Han kvävdes. Han hade ont medan
hans kropp kvävdes. Hjärnan dog. Hans tankar fanns inte mer. Hans planer blev
hans för evigt. Han utplånades helt. Arnas var död. Hans säng badade i blod. I hans
eget blod.
När jag tittade upp med hat i blicken såg jag min far som stod
med revolvern med den rykande pipan riktad mot mig. Han tog ett steg fram och
lyfte sin arm. Handen som höll revolvern landade på min vänstra axel med en kraft
som borde knäckt mitt nyckelben. Jag kände hur min kropp vred sig av smärta
medan jag kurade ihop mig för att ta emot nästa slag. Jag kände hur jag på
några sekunder verkligen anpassat mig från att leva gott i överflöd till att bara
överleva. Far lyfte upp mig och såg på mig med avsky. Han såg på mig och knuffade
ner mig i Arnas säng bredvid Arnas, som låg död med en förvånad min och en
stirrande blick på ingenting.
Jag kände hur far slet av mig mina tunna trosor
och den tunna bomullströjan jag hade på mig. Jag låg helt naken framför far och
kände hur mina små bröstvårtor styvnade av kylan i rummet. Jag kände hur far
med sin överlägsna kraft särade på mina ben. Jag kände hur rädd jag var när jag
öppnade mina ögon och såg in i Arnas, som inte längre hade något liv kvar alls.
Jag måste må ganska gott, tänkte jag medan jag kände fars hårda kuk tränga in i
min unga ofullbordade kropp, medan Arnas varma blod låg som en spegel runt om
mig. Jag kände bara smärta. Smärta och avsky. Mitt underliv var
helt avdomnat, men tankarna kunde inte formera annat än hat. Rent hat.
Jag visste att far inte älskade mig längre. Jag undrade om
far någonsin älskat mig. Jag sa inget. Jag grät inte. Jag var helt likgiltig.
Jag såg inget som var viktigt längre. Jag levde, men hoppades att jag redan
skulle varit död. Jag var ju levande död. Jag såg på Arnas en sista gång. Han
hade det gott nu. Adjö, Arnas, adjö.
================================================================
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
Filmen om att skriva en bok!================================================================
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar