Under min ensamma promenad från min enkla lilla lägenhet kände jag hur en isande kyla som under hela morgonen hållit mig i sitt grepp, bara kramar om mig hårdare och hårdare. Det är fullt begripligt att människor utövar makt över andra människor, i syfte att på något sätt själva bli lyckliga eller åtminstone ha en förhoppning om att bli lite mindre olycklig. Makt är i grunden inget fult eller dåligt ord. Makt behövs inom många områden. Makt kan också behövas så att beslut kan fattas så att förändringar därigenom kan genomföras. Jag förstår detta också. Rent intellektuellt förstår jag också att alla människor oavsett om de är rika eller fattiga, kvinnor eller män, stora eller små, både kan utöva och utövar den svarta makten som syftar till att utnyttja och missbruka andra människor. I bland är det omedvetet. Ibland medvetet. Samtidigt som jag förstår allt detta är det fullständigt obegripligt att inte vi människor som ändå är i majoritet sätter ner foten och stoppar detta.
Den isande kyla som sakta kramat cynismen ur mig hade kommit från de hundratals beskrivningar av både unga och äldre människor, främst kvinnor, som genom olika skribenter fått sina tragiska och makabra historier nedtecknade. Historier som ofta startade som en lyckosaga i skimrande rosa toner, men som alltid avslutades i mörka isande nyanser som angränsade till svart. Ändå var det bara ett fåtal som kunde berätta. De andra hade förbrukats under färden. Det är ofattbart att alla vi andra människor som inte är en del av den utbredda människohandel, väljer att inte låtsas om detta och bara låter detta pågå.
Intrycken av alla dessa vittnesmål blev historien om Eva, eller Lejda. Jag försökte verkligen att se detta med hennes ögon, men utan att jag lät henne nånsin tappa tron på den ljusnande framtiden eller på något sätt naggade hennes förmåga att uppleva och njuta av den lilla lyckan som ändå då och då i den hemska mörka berättelsen med ett svagt rosa glittrande underrede. Eva var en av alla de historier som gjorde ont överallt.
För faktum är att jag levde mig helt in i karaktärerna och lärde känna dem utan och innan. När de led i min berättelse, skrek min kropp av smärta. När de sörjde och fyllde sina ögon med det ledsna vattnet, sprutade redan mina tårar i strida strömmar medan mina fingrar obönhörligt bara skrev vidare. När de kände lite lycka och kanske njöt av livet, log jag med hela mitt ansikte. När de var lyckliga bubblade deras lycka ut genom varje por av min kropp. Varje dag var som en känslomässig berg- och dalbana.
====================================================================
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
====================================================================
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar