Min superintelligenta vän Maria sa till mig helt appropå efter att ha antagit utmaningen med att sätta upp magnetskyltar på sin egen bil med Sex heta röda reklam.
- Ljudbok.
Hon såg på mig och tystnade som hon förväntade att jag skulle hoppa jämfota av förtjusning. Jag såg bara ut som ett enda frågetecken. Jag lät den tystnad hon kastat ut, förbli tyst. Jag såg tilbaka på henne.
- Du har inte tänkt läsa in en ljudbok?
Jag var fortfarande tyst men kände tydligt hur huvudet instiktivt skakade nästan omärkligt. Det var självklart en signal som hon upfattade direkt.
- Jag vill läsa in en ljudbok. Det är en av mina drömmar.
Mina tankar virvlade runt. Jag hade faktiskt inte tänkt ljudbok. Jag kände mig priviligierad av att få träffa så många härliga människor. Varje dag. Varje vecka. Under hela året. Inom mig hörde jag hur hela mitt försvar gick igång och dunkade ut budskapet, Nej! Nej! Nej! Ta inte på dig något mer jobb. Du har ju redan gjort vad du kunnat med boken. Inget blir bättre av att läsa in den också.
Maria såg på mig. Jag nickade.
- Varför inte? Hur svårt kan det vara?
Jag hörde min egen stämma ljuda. Jag hade sagt ja. Till Maria var det ju inte så svårt att säga ja. Hon är som hon är.
Väl hemma gjorde jag stra planer. Jag beslutade att vi skulle vara sex personer som läste in boken. En som var Vallesi. Det fick bli jag själv eftersom jag förstod att det var många långa timmar av läsning. Maria fick läsa in Eva. Även om hennes dialekt inte stämde helt med min tanke på hur Eva pratade var det tillräckligt nära.
Vem skulle läsa in Calle? Och Jani? Till det behövdes man med djupare röst med en del tornedalska inslag. Jani då? Hur lät han nu? När han var ung var det lätt. Men nu. Nu hade han ju tilbringat många år av sitt till liv i länder utanför Sveriges gränser. Han var ju där det var svårt. Tänk om Jens kunde ta Jani. Han kan funka?
Vem skulle läsa in Gunvor? En östermalmsdam med en brytning av rensvenska?
Eller Nila? En dam mellan trettio och femtio år med god svenska men med en fransk/belgisk dialekt. Hur hittade man alla dessa personer?
Jag sökte dem via mitt stora nätverk. En efter en hoppade ut ur garderoben klara för att läsa högt ett par timmar medan min nyinköpta bordsmikrofon spelade in varje ljudlig detalj.
Ragnhild från Stockholm men boende i Kiruna tog sig an Gunvor.
Rainer från Kiruna blev den bullriga Calle.
De valdes ut efter provinspeningar som jag gjorde bara för att känna på lite granna.
Men det var ändå Nilas uppläsare som tog priset. Hon var ingen jag kände då men via kontakter hade vi lyckats utbyte något mejl och bestämt möte på SPiS för en eftermiddagsfika. När hon kom in såg hon ut som Nila. Hon gick som Nila. Log som Nila. När hon öppnade munnen och presenterade sig som Jocelyne, lät hon nästan som Nila. Hon var helt perfekt.
Efter att ha provläst ett stycke ev Nilas berättelse, såg hon mot mig med sina bruna varma ögon och sa:
- Jag har varit i Kibuye. Jag har gått på Kivusjöns stränder. Jag har badat i Kivusjön.
Jag visste det. Hon var helt perfekt.
När alla inspelningar var klara och cirka fyrtio timmar ljudredigering senare kunde jag presentera en ljudbok på en bit ver åtta timmar serverad på en MP4 spelare från Kina.
Den finns numera till salu för tvåhundra femtio kronor på exempelvis webshopen eller någon av de mobila sajterna för ljudböcker. Det var hursom helst ett oväntat, arbetssamt, glädjande och spännande delprojekt i projektet Sex heta röda.
================================================================
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
Filmen om att skriva en bok!================================================================
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar