Naturen ger och naturen tar. (del 13)

Minuter av intensivt skrivande blir snabbt timmar. Jag sitter i förarsätet och får ynnesten att vara den första som läser flätorna av vanliga ord som blandas med ord som kanske används alldeles för sällan. Även om min tomma, ensamma lägenhet inte strålar av värme så känner jag hur svetten samlas i små små droppar på min panna. Jag förstår att de när de mognat och förenats med varandra kommer att rinna ner som ett kraftfullt demonstrationståg av åsiktstyngda människor. Slutligen skulle dropparna av svett kasta sig över stupet och landa med ett ljudlöst plask i vätan av kompisen som hoppat nyss.

Den guldgula bilen i boken svepte norrut genom Tornedalen med en kaskad av ord som motor som samtidigt kommenterade och bröt ner omgivningarna i läckra fakta termer. All fakta blandades upp med de känslor som producerades i min kropp inför insikten att det mesta meningsfulla bara var helt meningslösa. Jag kände tårarna som samlades och fyllde mina ögon. Innan svettdropparna han förenas med de sina hade den första droppen av ynklig sorg redan vidrört svettdroppen hjärta.

De ängar, som en gång i tiden varit livet för de människor som valt att leva sitt liv just på detta ställe, var redan övervuxna. Naturen ger. Naturen tar. Det är alltid så. Inget är beständigt. Inget varar för evigt. För allt man vill ha så länge som möjligt, handlar det om att föra en kamp i livet. Till slut orkar man inte mera. Taken på de små hölador, som man fortfarande kunde skymta på de övervuxna ängarna, hade sedan länge gett vika för de enorma snötyngder, som pressade på under senvintern, när den torra snön, fullkomligt sög i sig av den fuktiga luften. Fukten som samlades i snön gjorde den tung och klibbig. Den årligt återkommande tunga snön gav sig aldrig, medan träet, som höll uppe taken bara blev svagare och svagare. Till slut orkade inte taket mer. Taket rasade in. Naturen hade vunnit igen.

Jag kände hur rännilarna av tårar kastade sig med dödsförakt nerför mina kinder och droppade ner mot mitt tangentbord där fingrarna jobbade helt utan respekt till den sorg som vällde genom mig i kaskader av snyftningar. Jag sträckte mig efter servetten som låg i en hög på bordet. Torkade ren tangentbordet. Försökte samla mig. Torkade mig över kinderna och kände mig förlöjligad i min egen ensamhet. Jag insåg att jag var knäpp i hela huvudet. Hur var det möjligt att en text av fakta om hur ett landskap byggs upp och sakta försvinner kunde ge mig dessa reaktioner? Jag hade ju ingen att visa mina känslor för. Det var ingen som såg mig. Tårarna slutade inte att rinna ner medan fingrarna knackade in nästa stycke.

Tankarna fick mig att känna hur sorgen svepte över mig, samtidigt som jag kände mig som en förlorare. Hur mycket jag än försökte, var det tydligen aldrig riktigt bra nog? Till slut orkade jag inte mer. Var det inte bara att ge upp? Lägga sig ner och vänta? Naturen ger och naturen tar.

Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus

Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det. 

Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.