Det är fortfarande natt när jag vaknar ensam i mörkret. Tankarna söker sig till gårdagens skrivande. Jag känner hur min tvivlande sida kramar om mig med sin isande kalla famn. Varför? Varför skall jag låtsas att jag kan skriva? Varför ska jag göra mig märkvärdig? Jag är ju bara jag. Jag borde vara nöjd med att vara en grå osynlig människa som bara gör samma saker dag ut och dag in. Grottmänniska. Jag kallar de människorna nedvärderande för grottmänniskor, även om det egentligen inte är meningen att vara nedvärderande. Jag kallar dem så bara för att visualisera skillnaden mellan de osynliga grottmänniskorna och de andra. Jag förstår att det olyckligtvis blir nedvärderande. Jag borde inte vara här i Spanien utan istället vara hemma med min familj. Göra mitt jobb som det anstår en människa med mitt yrke. Istället fantiserar jag om att skriva en bok. Drömmer om att det finns en massa människor som vill läsa den. Det är ju därför jag skriver. Tvivlandet viskar i mitt öra sådant jag kanske inte vill höra men sådant som jag borde lyssna till.
Vakna upp, Jonny! Det kommer aldrig att bli en bok. Det du skrivit är inte mödan värt. Det finns ingen utom de som står dig närmast som någonsin kommer att öppna boken och än färre som kommer att läsa den. Vad får dig att du tror att du kan något? Vakna upp!
Jag känner hur tårarna samlas under ögonlocken medan jag ligger ensam i mörkret och tycker att jag själv är naiv och tramsig. Med en djup suck kliver jag upp och tar mig till det lilla miniköket för att göra något jag kan nu när tvivlet sitter på min axel. Laga en frukost kan jag ju, tänker jag medan jag ser hur mina händer redan startat frukost tillverkningen.
Tankarna söker sig bort från det löjliga bokskrivandet till golfrundan som jag gjorde igår tillsammans med den gode norrmannen, Harald. De sju första hålen hade gått i ett mycket högt tempo. Få bollsökningsepisoder. Ett spel som var något bättre än en normalrunda utan att för den skull vara fantastiskt spel. På det åttonde hålet, som var en lagom lång par femma stötte vi på patrull i formen av tolv tyskar i tre bollar framför oss. Deras spel tillhörde inte det snabbare slaget av golfspel. Omständligt. Provsvingar. Bollsökning. Ofokuserat. Det finns många ord för att beskriva tyskarnas beteende på golfbanan i negativa termer. Jag och Harald såg varandra och konstaterade snabbt att vi absolut inte hade bråttom.
När vi stod på tee på hål nio så ser vi hur en rödblommig, ljushyad, bilburen engelsman slår upp det tredje slaget en meter från flaggan på hål åtta. Han välter i sin birdie med en enkel självklarhet, som vi vet inte existerar i normalgolfarens värld.
Jag och Harald har slagit ut, men vinkar till den vljushyade mannen så att han förstår att han kan spela med oss.
Welcome to our ball, hör jag min egen röst slänga ut med det största självförtroendet i världen, följt av ett litet snett leende och en utsträckt öppen hand. Den ljushyade mannen tar min hand i sina väldiga nävar. Det känns som mina små händer drunknar därinne nånstans. Han ser på mig och ler.
My name is David, hör jag hans mullriga stämma ljuda, David Edwards.
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
e-Bok
Bok-Bok direkt från författaren
Bok från bokus
Om du på något sätt behöver hjälp och jag har möjlighet att hjälp dig, gör jag gärna det.
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar