Eller sagan om Lill-Fredrik.....
Ibland när man träffar människor kan man bara se deras yttre. Det gäller oss alla. Det vi måste förstå är att inte döma människorna för deras yttre. Utseende eller handlingar spelar ingen roll. Allt har en orsak och en verkan. Sök människan som bor där längst inne. Den trygga. Den snälla. Den goa människan som alltid finns därinne nånstans.
Åren i grundskolan fullkomligt flög fram. I alla fall så här
i efterhand, när jag tänker tillbaka. Det mesta som hände är ganska suddigt,
men någon händelse här och där är av någon anledning helt klar, som om det hänt
igår. En sådan händelse var det som hände min gode vän Lill-Fredrik.
Lill-Fredrik och jag var de bästa vänner när jag gick i nionde klass och skulle
fylla femton år. Lill-Fredrik var så kort i rocken så att även jag, som i stort
sett var kortast i hela skolan, kände mig som ett fyrtorn i hans sällskap. Även
om jag var överviktig och så tjock att jag i princip var tunnformad, så kände
jag mig som en liten ynklig syltburk när jag gick bredvid Lill-Fredrik. Trots hans
fysiska åkommor som kort- och tjockhet var han ändå bedårande vacker på något
sätt. Det berodde varken på hans fotbollsrunda huvud, hans utsnidade och
insjunkna ögon eller hans blonda, långa, rufsigt busiga hår som stack ut sina strån
i alla olika riktningar samtidigt. Det fanns inget hos honom som gjorde honom
snabbare, vackrare eller bättre än vad jag var, men när jag såg på honom såg
jag verkligen att han på alla de sätt som kunde mätas var bättre än vad jag var.
Jag tror att det berodde på att jag aldrig stördes av hans yttre utan såg saker
som ingen annan gjorde. I mina ögon var han helt enkelt den bästa vän man
någonsin kunde ha.
Det jullovet åkte jag bort med far och mor och träffade
inte några av mina vänner under ledigheten. När skolan åter började kom
Lill-Fredrik tillbaka som en helt ny människa. Han hade magrat samtidigt som
han hade blivit längre. Mycket längre. Det var som om han hade varit ett
ihoptuggat tuggummi som någon tagit tag i och dragit ut på längden så att hela
mulligheten jämnt fördelats på hela kroppslängden. Hans fotbollsrunda huvud
hade blivit ovalt och utsnidat kantigt. Ögonen var inte längre insjunkna utan
såg bara bedårande vackra ut. Håret som varit helt vanvårdat och stripigt var
nu kortklippt och stylat. Det var en underlig förändring som skett. Han hade
blivit den Lill-Fredrik som jag hade varit helt ensam om att se. Det var nästan
för bra för att vara sant. Nästan som en saga. Lill-Fredrik hade gått från att
vara ett mobbningsoffer, som levde utan framtidsplaner till en ståtlig ung man
som alla såg upp till, med långt gångna planer för sin egen framtid.
Tre veckor senare förändras plötsligt min bild av Lill-Fredrik
helt. Lika övertygad som jag tidigare varit om min egen underlägsenhet blev jag
nu övertygad om min överlägsenhet jämtemot Lill-Fredrik. Jag visste helt
plötsligt att jag numera var vackrare, snabbare och bättre på alla sätt och
vis. Efter ytterligare tre veckor såg alla det jag redan sett för länge sedan.
Hans kropp såg ut att sjunka ihop. Blicken var osäkert fladdrig när den virrade
runt utan att möta min. Ansiktet hade tappat all sin färg av livets lyster. Jag
såg att han var sjuk. Jag frågade och fick svar. Han hade drabbats av cancer.
En elak hjärntumör hade slagit rot i den vänstra sidan av huvudet och skapade
smärta. I det ögonblicket som han hade förstått att han snart skulle dö försvann
också alla hans detaljerade planer kring sin egen framtid, vilket inte alls var
konstigt eftersom han visste att han inte längre hade någon. Lill-Fredrik
tyckte att det var orättvist att just han hade blivit utvald och blev bitter på
världen. Det var som om alla de regler som han inprogrammerats med sedan
barnsben var upplösta i atomer som inte ens hade funnits. När hans hår lämnat
honom efter att han påbörjat sin hopplösa behandling och hans dödliga sjukdom
hade blivit känd för alla, förändrades Lill-Fredrik än mer.
Det fanns dagar då
han kom till skolan vinglandes i ett alkoholbaserat rus stinkandes av någon
alldeles för gammal och rökig Skotsk Islay-whisky. Han fick vara kvar. Alla
tyckte synd om honom. Han var ju dödsmärkt. Det hände att han i samma tillstånd
beslagtog sin fars gamla Volvo för att köra en sväng på streetan i Pajala. Även
om Polisen stoppade honom då och då och försökte prata med honom så släppte de
honom. Även polisen tyckte synd om honom. Han skulle ju snart dö och något
roligt måste han få göra.
Lill-Fredrik hann göra mycket under sin period i
väntan på döden. Han hann köra nedför den mytomspunna Kengisforsen i en ranglig
trä-eka i sin egen dödslängtan för att få ett spännande slut på sitt redan
bortkastade liv. Han lyckades komma ner utan en skråma.
En annan dag hoppade
han ner från klocktornet i Kaunisvaara med en handknuten snara runt halsen i
ett försök att korta sitt liv genom ett upp- och nervänt bungyjump. Repet gick
av och han landade mjukt på den snö som samlats under klocktornet i enorma
mängder efter en av vinterns hårda stormar. Han misslyckades åter att dö.
Lill-Fredrik blev så förtvivlad att han införskaffade en riktig pistol utan
skarpladdad ammunition och gick in på Handelsbanken i Pajala med de klassiska
orden. Upp med händerna! Det här är ett
rån! Han lät de välkända ansiktena på banken trycka på sina larmknappar så
att polisen skulle rycka ut och sedan väntade han.
Under tiden han väntade
fikade han med personalen och pratade om lite av varje. Ingen hade vågat ställa
de frågor som brände på deras tungor. Frågor om liv och död. Frågor om hur han
mådde. De visste att han skulle dö och det var ju ändå han som höll i vapnet. När
polisen kom till platsen blev Lill-Fredrik genast aggressiv och hotfull. Han
pekade med sin pistol mot poliserna och ropade och skrek med sin mest
aggressiva röst. Poliserna hade bara skrattat och lugnt gått fram till honom
och tagit hans vapen innan de satte sig ner och delade på det återstående fikabrödet
med både Lill-Fredrik och bankpersonalen. Ingen anmälde Lill-Fredrik för det
misslyckade försöket till bankrån eller vad det nu hade varit. Som vanligt
tyckte människorna synd om honom. Han hade det ju inte lätt. Han skulle ju
snart dö.”
Lill-Fredrik insåg att det var omöjligt att dö. Det var
bara att vänta på att tumören skulle släcka någon viktig del av hjärnan för att
han kunde få dö i frid. I samma ögonblick han insåg att hans uppgift var att
leva sitt liv på det enda sätt han var bra på och att han inte kunde påverka
hur cancern åt upp honom inifrån hände det något märkligt.
Jag såg det innan
han själv förstod det. Färgerna av livet kom tillbaka till hans ansikte. Hans
hållning blev ståtlig. Han skrattade. Hans specialistläkare förstod verkligen
inte varför hans elaka tumör plötsligt bestämt sig för att inte finnas mer. Den
hade helt enkelt tagit livet av sig själv. Eller var det Lill-Fredriks nydanade
livslust som helt sonika sparkat ut tumören på egen hand? Vi fick aldrig svar
på våra frågor om Lill-Fredriks återkomst, men frisk blev han.
Han gjorde nya
långtgående livsplaner för sin egen framtid. Planerna var helt annorlunda än de
planer han snickrat på tidigare. Den nya livsplanen handlade kort och gott om att
leva den dagen som var och bara göra det han ville just då. Han såg inte längre
någon mening med att planera för att bli bättre, snabbare eller vackrare i
någon annans ögon. Han sa att han var den han var och att så skulle det förbli,
innan han flyttade långt bort från Tornedalen. Jag hörde aldrig av honom igen,
men så vitt jag vet lever och frodas han någonstans i världen.
Om du är intresserad av boken som blev effekten av allt detta hittar du den här:
Filmen om att skriva en bok!================================================================
Jonny Siikavaara, Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar